DÅTIDA KONSTLIV OCH MILJÖ

Efter uppbrottet från äktenskapet med Elisabeth flyttade jag runt på olika adresser i Lund; efter en tid mötte jag Eva Karsten, sociolog och tjänsteman vid Lunds Socialnämnd med många intressen och stort engagemang i miljörörelsen.

Lite senare fick vi två ett samboförhållande, jag flyttade till hennes hus vid Svenska vägen i Lund, som snart råkade få en liten roll i marginalen av svensk politik. Eftersom jag själv varit ganska passiv i miljörörelsen kunde jag inte urskilja någon förhistoria till det hela, men Eva var engagerad sedan länge, och hon föreslog snart att vi skulle bjuda in Per Garthon och några andra för en diskussionskväll. Det blev fler kvällar hos oss – Per bodde själv ute vid Hörby och det passade då bra för honom att sammanträda med några likasinnade hos oss inne i Lund. Så växte några av de första ansatserna fram till det som sedan blev Miljöpartiet. Han hade andra kontakter, och samrådde samtidigt med andra grupper och specialister. Jag fanns med på marginalen, och mina bidrag blev minimala, och snarast fördröjande.
Mina insatser blev minimala, jag saknade politisk bildning och gick mest efter principer. En tanke som jag kläckte togs faktiskt en stund på allvar, kanske en profilskapande detalj? Den gällde om någon slags system med en utvecklad bytesorganisation utanför den ordinarie handeln för alla slags människor som sysslade med kreativ fysisk gestaltning, ett system utanför skattesystemet, och kunna bidra till en hygglig existens för dessa förtjänta men vanligen fattiga medborgare. Till mitt försvar kan väl sägas att det systemet helt inofficiellt ändå ganska ofta fungerar mellan konstnärer och konsthantverkare, och vidare med dem och deras tandläkare, läkare, bilhandlare, etc. och mindre varuleverantörer på orten som gärna tog emot tavlor och konsthantverk för varor, krögare för sin mat. Alltnog, Per visade sympati för idén, men efter olika samråd förklarade han att det fanns oöverstigliga hinder för att organisera något sådant.
Men det var inte i någon besvikelse över att ha blivit nobbad som jag sedan drog mig ur samarbetet, utan därför jag inte fick gehör för min uppfattning att vi behövde en tydlig allmän ideologi för partiet – jag ville inte vara med i ett enfrågeparti. Det var emellertid en Att avstå från ett sådant vid starten hade säkert varit en övervägd strategi; när Miljöpartiet väl kommit på plats inom politiken tyckte jag mig kunna se ett ganska sammanhängande värderingsmönster bakom dess aktiviteter som jag i många avseende kände sympati för.
Eva och jag hade väl dragits till varandra av flera skäl. Att jag som humanist hade en inriktning på konstsociologi betydde nog en del för att väcka hennes intresse. Men allt som jag då ännu ville med den sociologiska aspekten var att söka verka för att folk skulle få större reella förutsättningar för delaktighet i konsten och konstlivet. På sin sida var väl Eva inte spontant särskilt intresserad av bildkonst. Allteftersom den politiska temperaturen steg inom den miljöpolitiska gruppen så blev bristen på gemensamma prioriteringar allt mer märkbar. Vi gled stegvis från varandra; till sist satt jag ensam i ett eget litet hus några kvarter bort, och en tid framöver lunchade vi tillsammans då och då.

Först när den engagerade vågen börjat bedarra någon gång efter mitten av 1970-talet kunde det alls vara meningsfull att försöka göra några insatser i utbildningen för att försöka bidra till att höja nivån av kritiskt tänkande eller motverka den lössläppta benägenheten att låta tänkandet styras av sympatier och antipatier. Det senare syntes på sikt vara det mest avgörande: utan objektivitet – d.v.s. utan att hålla partiska tendenser hålls under full kontroll medan problemen ges allsidig belysning – så finns ingenting som jag vill kalla vetenskap.
Men när seminarierna under några år översvämmades av så många ideologiskt genomsyrade uppsatser att bara de värsta exemplen kunde stoppas – och då sällan med hjälp av opponenter från själva seminariet– så var haveriet uppenbart. Ganska allmänt kände man bland lärarna att under det tidiga 1970-talet att viljan bland studenterna till objektiv forskning var närmast obefintlig, utom i isolerade fall. Man bidade sin tid, men med viss bävan – skulle det överhuvudtaget bli möjligt att återkomma till en forskarutbildning värd namnet? Folk var trötta och det fanns fortfarande en viss förvirring sedan alla värden ställts upp och ned.
Alla lärarna hade ansvar för vetenskapen; men om vi talade för döva öron? Det fanns en enda instans som klart och tydligt hade ansvar för vetenskapens och forskningens kvalitet inom universiteten – universitetskanslersämbetet. Men från det hållet gjordes absolut ingenting för att stödja ambitionerna om att återställa kravnivån, att förnya forskningsdisciplinen, etc. Ingenting.
Det mest konkreta problem som hade rötter i den engagerade vågens ambitioner att förnya vetenskapen inom vårt eget område såg jag som redan ingående berörts i den florerande formen av bildsemiotik. vars mönster tyckts behålla sin attraktion och ha blivit populärt i vidare kretsar långt efter det att den politiska entusiasmen lagt sig. Den enda väg jag kunde se för att bryta trenden bestod i att klart och tydligt påvisa hur irrelevant och bristfällig semiotiken är som redskap för att nå närmare förståelse av den allra största delen av världens bildkonst.
Beträffande behovet av sakkunnig granskning av den semiotik som nu florerade i landet så hade Jag hade då tidigt sonderat marknaden inom svensk språkvetenskap utan att finna spår av någon kvalificerad forskare som sysslade med sådant. Som medlem i forskningsrådet föreslog jag därför ordföranden, Erik Lönnroth, (i brev 6 april 1978) att vi skulle försöka få fram en bildsemiotiker på professionellt vetenskaplig nivå inom landet, och mitt förslag var då att vi skulle utlysa en doktorandtjänst i bildsemiotik med rätt att förlägga delar av studietiden till Frankrike där de främsta auktoriteterna fanns. Men innan detta kom upp på vår agenda hade jag avslutat min medverkan där. Men mitt förslag togs upp av Lars Furuland, litteratursociologen i Uppsala som ingått i min prioriteringsgrupp och nu själv blivit dess ordförande. Beslutet blev att rådet skulle utlysa den avsedda utbildningstjänsten, och handledningsuppgiften uppdrogs då åt mig tillsammans med Kirsten Gram Holmström, teaterhistorikern.
Men när tjänsten hade utannonserats så kom överraskningen: När jag före allt detta hade frågade runt i Lund och på andra håll ifall det fanns någon med sådan kompetens inom landet så hade ingen berättat att Göran Sonesson några år tidigare hade doktorerat i semiotik vid Bertil Malmbergs språkvetenskapliga institution. Sedan Malmberg strax därefter gått i pension saknades minsta stöd för en sådan forskningsinriktning i Lund. Då hade Göran återupptagit sina studier i Paris för Greimas – den då allmänt ansedd som den främste inom semiotiken – och där skrivit också en fransk doktorsavhandling.
Just då arbetade han i Mexiko vid ett av sin lärares forskningsprojekt, men han lät sig nu lockas hem trots att det då var för att på nytt bli forskaradept. Eftersom varit lundastudent och Kirsten satt i Stockholm så hade hon överlåtit åt mig att sköta handledningen. Och Göran väntade sig verkligen att jag skulle ge honom instruktioner och sedan följa hans studier. Först småningom insåg han att jag inte ens var personligt intresserad, bara övertygad om att bra vetenskap besegrar dålig vetenskap. Nu kunde jag i stället dra nytta av hans kompetens och rikta hans verksamhet mot särskilda uppgifter. Vi hoppades att han skulle utveckla sin specialitet vidare till att omfatta också bilder, att sätta bildsemiotik på kartan. Uppgiften att göra honom mer medveten om konstvetenskapliga synsätt och infallsvinklar var min, men flera av institutionens doktorander ville ha del av hans kunskaper och upprätthöll under åratal en animerad dialog med honom kring bildkonsten. En första samlad uppgift som han fick var att som självständig forskare samla in och granska allt vad som skrivits i Sverige med pretention på att vara semiotik, och gå närmare in med på alla texter en kritisk utvärdering. Göran genomförde båda sakerna med imponerande effektivitet. Hans granskning blev så grundlig att Gert Z Nordström efter en kort och tapper polemik i tidskriften ”Hjärnstorm” gav upp alla anspråk på vetenskaplig korrekthet och relevans för vår disciplin – och accepterade att hans variant döptes om till Zemiotik. När dessa metoder på det sättet förankrades i hans egen person så tror jag att detta närmast stärkte hans auktoritet i förhållande till skolutbildningen och olika former av praktiskt bildarbete och reklam.
Bara några år senare var Göran färdig att ge ut ”Pictorial Concepts” som en stor volym i ARIS. Den boken blev snabbt en standardtext inom bildsemiotiken, och själv har han sedan många år en central ställning inom en växande internationell bildsemiotik. Jag kunde vara nöjd.
Men inte helt nöjd, eftersom det uppenbarligen fortfarande fanns en hel del studenter och skribenter som fortfarande tillämpade element av den behändiga zemiotiken i sitt arbete. Och inom det allmänna kulturlivet hade idén om en direkt analogi mellan bild och språk visst inte avtagit, snarare grävde det in sig alltmer och nådde allt vidare hos en allmänhet som inte konfronterades med några lika tydliga och lättillgängliga alternativ. Det blev vanligt att tala om ”bildspråk” så fort man avsåg bildens mening eller innebörd.
I och med att konceptkonsten börjat bli etablerad så hade dessutom förutsättningarna för en konstvetare att leverera ett effektivt vetenskapligt gränsförsvar blivit besvärligare. Begrepp/koncept är en hörnsten i språket, och det är då inte lätt att få gehör för invändningen att det mesta i konceptkonsten faktiskt väsentligen är gestaltning som skapar mening utanför språkets räckvidd – även om språk och texter där ofta utgör språngbrädor dit.
På vår institution fick Görans verksamhet betydelse för flera av doktoranderna. Efter sin disputation vid min avdelning 1981 – på problem som gällde surrealismen – kom Jan Gunnar Sjölin som docent vid institutionen att fördjupa sig grundligt i bildens betydelseproblematik. Utan tvekan hade dialogen mellan honom och Göran haft sin betydelse för båda parter. När Jan Gunnar utvecklade sina egna mångfacetterade tankar och systematiska mönster inom bildanalysens område så fanns givetvis också språket med som komponent, men som element och funktion inom en meningsstruktur som snarast är motsatt språket.

I och med att anslagstiden för vårt projekt om konst i publik miljö löpte ut så ut och vi i rimlig omfattning hade publicerat resultaten så upphörde den verksamheten. Men själva forskningstemat var vidsträckt och det var fortfarande aktuellt i förhållande till de institutioner och funktioner för konst som fortfarande var under ganska livlig utveckling ännu några år. Benämningen på min professur förblev relevant, och jag fick nya uppgifter som stämde med denna.
Men villkoren förändrades. Dittills hade det alltid gett utdelning om man sökte pengar med exakt uträkning av behovet, särskilt om denna sedan stämt bra efter förra gången man fick anslag. Men nu på 1980-talet hade man infört rambudgetering för hela universitetsväsendet, och med denna kom en ytterligt bedräglig frihet för både universitet som en helhet och enskilda institutioner att förfoga över alla anslag som man hade inom räckhåll som om de var i samma påse. Ty anslagsmedel för forskning hamnade hos fakulteten, och man kunde inte hindra att man där förfogade över belopp därifrån för hel andrabehov när man hade svårt att få ihop debet och kredit. Mest demoraliserande var att forskningspengar kunde rädda om en lärartjänst som hotades av indragning – vem hade hjärta att vägra släppa till pengarna då? Om nu en vägran hade hjälpt.
Detta kan verka som en detalj – men planeringen av en forskningsuppgift kunde ha varit resultatet av preliminär forskning och mycket tankearbete, och att hugga bort resurser för en del av det som planerats kan innebära att förstöra mycket av det som redan gjorts. Rambudgeteringen blev långt mer nedrivande för den akademiska verksamheten än någon i förvaltningen kunde haft en aning om – och den skapade en bild av villkorlighet som är oförenlig med god forskning.
Sådana medel som universitetsbiblioteket skulle ha för bokinköp hade tidigare avdelats direkt från den totalsumma som staten anslog för universitetet. Nu skulle i stället alla fakulteter bidra med var sin obestämda summa – vilken antogs svara mot det verkliga behovet av ny litteratur vid de olika institutionerna. Men dessa skulle avdela sina bidrag från den summa som också betalade löner. Man kunde få dra in en professur eller ett lektorat för att betala bibliotekets böcker...
Under en hel dag 1991 besökte jag Universitetsbiblioteket med mitt högre seminarium; alla deltagarna fick var sin specificerade forskningsuppgift för vilken de skulle söka relevant litteratur. Under förmiddagen gick de till lappkatalogerna och letade, under eftermiddagspasset försökte var och en sedan följa upp kataloguppgifterna och se vad de fick i händerna – för att sedan utnyttja böckernas egna litteraturförteckningar och där söka ytterligare relevanta boktitlar – för att till sist åter söka i katalogen för att se om de nya titlarna kanske också ingick i bibliotekets bokbestånd.
I förhållande till den totala samling relevanta boktitlar som studenterna var för sig kommit fram till så kunde man sedan söka bedöma om det åtminstone skulle ha gått att komma igång ordentligt med sin fiktiva forskningsuppgift. I det avseendet blev resultatet av denna studiedag mycket nedslående. Sämst var resultatet inte oväntat när det gällde modernare konstförhållanden. Bäst blev fångsten för de två ämnesuppgifter som helt gällde äldre konstförhållanden om vilka det inte forskats nämnvärt sedan länge. Jag rapporterade resultat i en text i LUM, Universitetets egen tidskrift, som dessvärre av redaktionen presenterade med rubriken att biblioteket svek forskarna. Överbibliotekarien hade då alla skäl att reagera. Hans bekymrade svar var att det helt enkelt saknades medel för att följa upp facklitteraturen tillräckligt.
Intressant nog kommenterade två professorer från vår fakultet mitt inlägg utan att kommentera mina sakskäl med försvar för den rådande ordningen.
I min egen forskning hade jag i vart fall själv sedan länge tvingats att köpa de aktuella böcker när jag behövde dem. Även om UB gick med på att beställa dem, så fick man kanske vänta sex månader innan de fanns tillgänglig – och är det så säkert att man i oktober har någon användning för en text som man skulle behövt som stöd för eller motargument mot en tankegång som var aktuell i februari?

Under samma period minskades antalet ämnesföreträdare i fakultet och sektion så att aldrig fanns företrädare för ens hälften av institutionerna fanns med där när besluten fattades. Samtidigt eller snart därefter så fylldes dessa och alla andra nämnder åter ut med företrädare för studenterna och för övriga anställda. Till en början förbehöll man besluten i rent vetenskapliga ärenden åt ämnesföreträdarna. Men många av gränserna suddades ut med tiden, man var pragmatisk, alltmer pragmatisk.

Konsthistorisk forskning och utbildning är ofta billig, t.o.m. alltid mycket billig om man jämför med naturvetenskapliga och tekniska ämnen. Men på sikt berördes alla sidor av universitetsverksamheten av förändringen inom ekonomin. Hela 1950-talet ut och ännu några år hade ännu de årliga institutionsanslagen varit nästan helt fasta, och det var väl bara när man skulle skriva sin del av fakultetens petita – de gemensamma anslagsönskningarna för det kommande året – som man alls tänkte på pengar där. Kring 1990 fanns det däremot knappast något ärende som inte hade en ekonomisk aspekt som inverkade på dess behandling, inte ens när besluten hade konsekvenser som gick in mot verksamhetens kärna.

Som avslutning på 1970-talets stora projekt arrangerade Jan Torsten i december 1978 en gruppresa till Paris för deltagarna, och vi blev ett halvdussin. Vi hade mycket att se då, men framför allt konstinsatser i publik miljö. Vid den tiden hade det temat fått hög aktualitet inom kulturlivet och blivit synlig i samhällsbilden utanför de historiska miljöerna genom de stora, någon gång gigantiska insatser med ny, ibland nydanande konst som gjorts i samband med att man i ett enda svepande drag skapat en rad stora ”villes nouvelles”. Dessa var anlagda för ett tjäna som befolkningsavlastning och centralorter för flera av Paris’ departementen närmast Paris.
Vi studerade nu flera av dessa på plats, med bästa tänkbara guidning av arkitekter och tjänstemän som själva deltagit i projekten. Och den 11 december hade vi ett lika informativt som informellt symposium med dem och andra arkitekter som direkt hade varit involverade i samarbetet med utformningen av miljöerna.

Vid samkvämet kom någon av de franska deltagarna att berätta om vad som nyligen hade hänt med en markinstallation som Renaultverkens direktör hade låtit Jean Dubuffet utföra på gräsytan framför dessas huvudbyggnad i Boulogne-Billancourt inne i Paris. När den förre snart därefter gått i pension och efterträtts av en VD som avskydde modern konst så hade denne snabbt bestämt att installationen skulle bort.
Fransk lag tillåter emellertid inte utan vidare att konstverk förstörs, och därför hade den nye VD:n i tron att åtminstone detta var oangripligt i stället låtit täcka installationen med ett nytt lager jord och bestämt att man skulle så gräs över det hela. Detta övergrepp var ju något som vi fann helt upprörande, och en livlig diskussion uppstod under vilket det kom fram ett förslag att vi skulle göra en gemensam aktion. Vi beslöt att lägga en begravningskrans på den jord som nu täckte Dubuffets verk. Detta väckte stor entusiasm bland våra värdar på symposiet, och vi avtalade att ses dagen efter med en krans framför Renaultverkens huvudbyggnad. Kransen åtog sig våra värdar att skaffa fram.

När vi kom dit så hade någon ordnat fram en uppseendeväckande stor krans. När så M. Mathey dök upp där – han var chef för Musée nationale des arts decoratifs på Louvren och nära vän till Dubuffet – så fick man en aning om varifrån de extra bidragen till kransen hade kommit. Nu stod vi där tillsammans med honom och några journalister och arkitekter som samlats framför de höga gallergrindarna. Men vi tilläts inte att komma in på området. Så vi lade högtidligt ner kransen mot staketet, c:a trettio meter framför det begravda verket, medan vi plåtades för tidningsbilden.
Sedan bjöds vi alla genom Mathey hem till Jean Dubuffet; hans hus låg någonstans vid Montparnasse. Där tackade han oss hjärtligt för vår insats. Han bjöd på eget vin, d.v.s. från den vinfirma och vingård som varit hans näringsfång under en följd av år då han gjort uppehåll med konstskapandet.
När vi hade samtalat en god stund tog han fram ett halvdussin exemplar av ett och samma grafiska blad, och på vart och ett av dessa skrev han en personlig dedikation till mottagaren. Att det som bilden visade var ett självporträtt såg jag först många år senare – för att sedan aldrig ha upphört att förundra mig över att inte genast ha insett detta. Men det finns väl alltid något kvar som man inte genast blir medveten om i verkligt god konst.

Omsider van Dubuffet sitt mål. Men han begärde inte att hans verk skulle sättas upp på nytt. Det var förverkat, rent ideellt.

Den franska lagstiftningen till skydd för konstnärens rättigheter var mycket mer ingripande och tydligare än motsvarande bestämmelser i svensk lag. Hur snåriga och ofullständiga de senare kunde vara hade vi fått tillfälle att uppleva året innan i vår landsdel, när Leif Eriksson på Malmö Museums utställning ”Förvandlingar” hade visat en bild som visade en färgreproduktion av ett av Max Walter Svanbergs verk som denne själv låtit framställa – på vilket Leif Eriksson själv hade tillagt ett antal mycket synliga markeringar och anvisningar av den typ som professionella bildproducenter brukar för att instruera tillverkaren av en tryckkliché. Max Walter hade då blivit högst uppbragt, och stämt sin kollega inför Malmö Rådhusrätt för övergrepp mot och förvanskning av ett av hans arbeten, inbegripande stöld av verkets gestaltning, alltså brott mot upphovsrätten.

Bakgrunden till det hela var att Max Walter Svanberg flera gånger hade låtit göra sådana reproduktioner av egna verk. Dessa hade trycks upp i en större upplaga, inom vilken han hade han hållit undan ett begränsat antal exemplar som han signerade för hand och sålde till ett flerdubbelt pris. Det fanns ingenting olagligt i detta – men förfarandet stred i högsta grad mot gällande sed bland konstnärer på den tiden och reaktionen mot Max Walters tilltag hade varit allmän och upprörd bland konstnärer i vår del av landet. Grafikerna bland konstnärerna förde redan då en förtvivlad kamp för att upprätthålla sin konstarts anseende som originalverk. Att liknande geschäft bedrevs av en del namnkunniga internationella konstnärer i samarbete med konsthandeln gjorde bara motståndet desto större. Leif Eriksson var både bildkonstnär och en mycket driven reproduktionsgrafiker. De markeringar som han infogat kunde mycket väl ha varit precis desamma som Svanberg faktiskt hade gjort på ett provtryck innan han kunde godkänna bladet för tryckning. Den satiriska avsikten borda ha varit uppenbar – någon annan avsikt med ”förvanskningen” var det verkligt svårt att föreställa sig.
Inför rättegången vände sig hans advokat till vår institution och intervjuade Oscar och mig och säkert flera andra också. Vi skrev båda var sitt mycket precisa uttalande att föreläggas domstolen, med tonvikt på avsikten med bilden, som varit enda förutsättningen för Leif Erikssons ingrepp. När det kom till rättegång så blev utslaget visserligen till Leif Erikssons fördel, men det byggde inte på konstnärens rätt att välja medel efter sin avsikt etc., utan på ett allmänt resonemang om ingreppens omfång och om detta var tillräckligt för att ett självständigt konstverk skulle anses föreligga respektive graden av skada som dessa kunde anses ha tillfogat Max Walter. Men ett enda påpekande skulle ha räckt till om man tagit upp detta rättsärende som en fråga om upphovsrätt och originalkaraktär. Ty genom en aldrig så liten modifikation av den aktuella bilden uppstod en totalt annorlunda innebörd och gjorde den till ett eget original.

I en långt senare uppsats bedöms detta rättsärende av en känd jurist som också uppträtt som upphovsexpert så att Leif Eriksson torde ha handlat av ren avundsjuka och då inkräktat på motpartens integritet som upphovsman.

Vid samma tid hade det blåst upp till konflikt mellan Folkrörelsernas Konstfrämjande och en välkänd konstprofil som också varit anlitad där som konstnärlig ledare, Nils Kåreson vid galleriet Doktor Glas. Holmberg hade begärt att Kåreson skulle avveckla sitt engagemang i galleriet för att kunna kvarstå som konstnärlig rådgivare. Som gallerist företrädde Kåreson ett antal konstnärer och ställde ut deras verk. När han föreslog konstnärer och annat beträffande de grafiska blad av vilka Konstfrämjandet skulle beställa upplagor så kunde produktionsledningen få misstanken att han inte bara gick efter konstnärlig halt i verket utan kunde vara partisk för någon eller några av dessa som tillhörde ” det egna stall” av konstnärer som han hade som konstgallerist. Marknadsmässigt var det ju korrekt att överväga sådant – med sin handelsutbildning kan Holmberg sett detta som en självklar nödvändighet. Men just marknadsmässigheten i umgänget med konsten var det som gjorde Kåreson och hans krets så utomordentligt uppbragta.
Att alls förutsätta någon partiskhet i omdömet beträffande det konstnärliga värdet i ett verk sågs (och ses?) inte som en möjlighet inom ett kvalificerat konstliv. Det är ungefär som att utan grava bevisa kalla en bankdirektör för svindlare. Givetvis händer det mesta, men den attityden måste bestämma formerna inom konstvärlden. Detta var ett oskrivet axiom som inte nått Holmberg. Kåreson förutsattes inte företräda någon konstnär vilken han inte kunde ha skäl att visa för offentligheten därför att vederbörande var så bra. Och han förutsattes inte heller kunna bedöma någon konstnär utanför sin egen krets med andra ögon.
Att denna konflikt blossade upp till en stor konfrontation mellan Konstfrämjandet och Konstnärernas Riksförbund, KRO, berodde emellertid främst på att det redan fanns starka spänningar mellan en stor del av konstnärskåren och Konstfrämjandet – på grund av den politik som dess ledning då ansågs föra. Situationen var ytterst inflammerad, och vilken gnista som helst skulle ha kunnat utlösa en explosion. LO och KF var de makter vilka direkt vid sidan av Staten stod för den största delen av Konstfrämjandets basekonomi och möjliggjorde produktionen av konstnärsgrafiken, och som främst bestämde vem som skulle vara direktör för verksamheten och. Inom dessa hade man märkt av en avmattning i efterfrågan på de grafiska upplagor som man erbjöd, och deras ekonomer utövade påtryckningar för att få upp omsättningen. Direktören Göran Holmberg (från KF) hade då försökt att bland grupper av människor som tidigare inte hört till konstpubliken på olika sätt locka fram nya kategorier av grafikintressenter. Han hade nu ganska egenmäktigt beställt hela berättande serier av grafiska konstverk med bestämda krav på motiven, samt (vilket alltid ivrigt förnekades) även synpunkter på gestaltningssättet. Hela bildserier i grafisk producerades och annonserades på ostentativt marknadsmässigt sätt. Hanteringsförloppet från planering till leverans präglades av marknadsmässiga rutiner. Sådana beställningar accepterades inte av de mer etablerade bildkonstnärerna i allmänhet, och gick till någon inom den mindre krets av konstnärer som brukat förena en fri verksamhet med illustrationsuppdrag. Verken kunde mycket väl bedömas positivt ur konstnärlig synpunkt, men blev ändå utmanande därför att det rent illustrativa i dem stack i ögonen. Kanske var just detta något som kunde attrahera nya beställarkategorier. Men bland konstnärerna över lag uppfattades samma drag i utgivningen som en stark varning för att en policy höll på att införas utifrån nya värderingar som var kränkande för konsten. Och på den aktiva konstpublikens intresse var sådana signaler uppenbart starkt avkylande, sannolikt skadade de grafikens image i kulturlivet. Den positiva våg av intresse som konstgrafiken tidigare upplevt – där Konstfrämjandet i ett tidigt skede haft en väsentlig roll – hade redan börjat lägga sig.
En starkt negativ faktor hade då hela tiden varit den inom konsthandeln uppenbart spridda ovilligheten att hjälpa till aktivt med att hävda konstartens anseende. Mångfaldigandet medförde låga priser för varje sålt verk. Och ute bland folk hörde man allt oftare även de främsta konstgrafikernas verk omtalas som rätt och slätt ”tryck”. Allt detta måste som symtom och som pådrivande faktor ha samverkat i fel riktning när priserna under nittonhundratalets två sia decennier dalade ned till nivåer som är direkt stötande låga även för utomordentligt framstående grafiska verk.
Allt detta faktorer måste ha samspelat när nu konflikten sedan den väl hade etablerats blev både djupgående och mångfacetterad. Bakom de stora organisationernas satsningar på att främja konsten fanns stor öronmärkte offentliga bidrag, vilket gav regeringen möjligheter att ställa krav på allvarliga överläggningar och förhoppningsvis förlikning. Så parterna, Konstfrämjandet och KRO, fick tillsätta en utredningskommitté för att försökta finna fram till en lösning. Den kommittén kom att bestå av en professionell domare som ordförande, två konstnärer, en f.d. LO-ordförande, samt mig. Jag minns inte om vi var fler. För min del hade uppdraget dubbelt intresse, eftersom utredningen av bråket gav rika möjligheter att samla in iakttagelser och dokumentation om attitydernas och språkets betydelse inom konstlivet.
Efter en ganska arbetsintensiv tid och åtskilliga diskussioner i gruppen levererade vi hösten 1983 en skrift på nära hundra sidor, med en omfattande analytisk historieskrivning rörande Konstfrämjandets närmast föregående decennium, där vi gick in på en hel rad av sådana problematiska förhållanden som just berörts, och vilka också berörde konstlivet i stort.
Från en del håll hade kommittén uppenbarligen förväntats ta ställning för endera parten i ett formellt domslut. Men även om största delen av vår direkta kritik just nu drabbade Konstfrämjandets ledning och organisationerna bakom dem, så lyfte vi nu också fram båda parternas aningslöshet när det gälld synsätt och handlingsmönster hos den andra parten. Vi betonade att konstlivets former och oskrivna normer har sin egen rationalitet som inte alls överensstämmer med kommersens och heller aldrig i vår tid skulle kunna göra detta utan att helheten skadades. Konstfrämjandets ledning rekommenderades att besinna sig betydelse som aktörer inom konstlivet och försöka utveckla ett brett samförstånd på jämställd fot med människor inom konstlivet samt att visa konstverken en fullständig respekt. Vi behövde inte döma i uppsägningsärendet. Kåreson önskade inget förnyat uppdrag hos Konstfrämjandet.
Vad skulle man annat göra som domare i en situation som annars med all sannolikhet skulle komma att upprepa sig gång på gång, och varje gång göra ytterligare skada för konstlivet?
Oavsett sitt yrke så såg Göran Holmberg sig själv som aktiv inom konstlivet, och han skrev f.ö. en del artiklar om konst av och till. Några år framöver satt han nu kvar och gjorde sitt bästa både för att följa en kvalitativ linje och förhålla sig lyssnande till den konstnärliga sidan.
Från det kulturansvariga departementet hade man föreslagit inrättandet av ett konstpedagogiskt råd som bl.a. skulle diskutera utgivningens inriktning, förslå konstnärer och inte minst utveckla former för den konstpedagogiska verksamhet som hörde till främjandets skyldigheter. I detta kom jag att ingå tillsammans med bl.a. Gert Z och företrädare för konstkritiken och för Riksutställningar. Vi utarbetade olika aktivitetsmönster för medlemsföreningarna och deltog i dessas gemensamma möten i gott samförstånd.
Men snart bytte man direktör för verksamheten, och den ekonom som fick jobbet, Holgersson, var ett äkta råskinn och hade uppenbarligen tagit sig eller fått uppgiften att skjuta skutan i sank. Han tog med sig våra initiativ från sammanträdena och lovade att verkställa dem, men vanligen blev ingenting utfört. Inför främjandets årsmöte påstod han att honoraren till vår grupp var en belastning för ekonomin som redan var svag – medan sanningen var att ingen av oss mottog något som helst arvode. Omsider ledde situationen fram till nedläggning av den centrala verksamheten. Vad som sedan hände bakom stängda styrelsedörrar vet jag inte.
Konstfrämjandets ursprungliga kultursociala idé med brett stöd bland folkrörelserna tillåtits gå i kras. Men även om den gått under på riksnivå så levde den ändå vidare genom ett flertal av sina regionala verksamheter och inte minst i ett vitalt samarbete mellan flera av dessa, med bl.a. grafikbeställningar och publikverksamheter.

Intresset bland de andra offentligtstödda bildningsförbunden/studieförbunden med folkrörelsebakgrund och statsanslag för universitetscirklar och akademiska kurser inom kulturområdet upphörde snart. Dessas plats på programmen hade tagits över av kortare föreläsnings- och seminarieserier av mer vardagligt folklig art. Samtidigt svällde målarkursernas andel i kursutbuden alltmer. Bland dessa verksamheter som studieförbunden stod för fanns flera som bedrevs med höga ambitioner. Flera lokala konstskolor med kompetenta lärare blev etablerade och fick funktionella resurser; de blev första etappen för många blivande konstnärer av vilka en del också kommit att tillhöra de ledande.
I olika lokalsamhällen hade populära målarkurser etc. ofta blivit utgångspunkter för öppna gruppbildningar kring några aktiva personligheter. Den konstnärliga ambitionsnivån där var ytterst växlande. Inte få utbildade konstnärer hade som yrke att leda målarkurser. För studieförbundens ekonomi måste de haft stor betydelse, kanske har de detta ännu. Som inslag i det sociala livet i mindre samhällen kunde de få en mycket etablerad ställning.
Det var vid den tiden då ordet ”elitkonst” började användas ganska ofta, som ett förringande uttryck för det mondäna och ofolkliga i de etablerades konst, en konst för den chicka galleripubliken. Detta var bara ett av åtskilliga exempel på den tydliga tendensen på 1980-talet att klichéartade ord för kategorier och förhållningssätt lanserades utan argument men fick en negativ klang genom att ständigt lika oförklarade gnuggas in runt om i samhället, med uppenbar effekt i form av breda kulturella attityder. Den immanenta beskyllningen för social orättvisa och snobbism från de etablerades sida som man inte undgick att ana bakom termen konstens elitism blev för en tid belastande för hela konstvärlden. Lösflytande element av möjliga ideologier.
Lite av samma underliggande grumligt sociala värdering återfanns under några år när man då och då kunde läsa om någon högkvalificerad jobbsökare som avvisats av någon kommunal instans eller myndighet med den uttryckliga motiveringen att denne varit ”överkvalificerad”, även där dennas expertis faktiskt gällt det aktuella området. Sådana nedvärderande omdömen om eliten har man ju däremot helt sluppit undan i fotbollsvärlden, där har man ju tvärtom fått se en allt större efterfrågan på elitfotboll och elitspelare från såväl arrangörer som publik.

Efter en period vid Forskningsrådet hade jag alltså lämnat detta. När Lars Furuland som övertog uppgiften att leda prioriteringsgruppen för estetiska ämnen snart fick uppdraget att samla en krets av representanter för kulturämnena som skulle utforma ett programförslag för den statligt stödda kulturforskningen så inbjöd han mig att delta. Själva kulturbegreppet blev givetvis föremål för ingående diskussioner – de estetiska vetenskapernas kulturbegrepp med estetisk tyngdpunkt skiljde sig ganska distinkt från beteendevetenskapernas antropologiska begrepp. Denna dikotomi var väletablerad men långt ifrån utredd; kluvenheten tycktes ibland tangerar oförenlighet, och samtidigt var den märkvärdigt osynlig. Antingen rörde sig allt om det ena eller om det andra. Men vid närmare eftertanke var de inte likvärdiga – det estetiskt betonade begreppet får naturlig plats i den antropologiska, medan det omvända inte alls kan gälla.
Vi enades emellertid om att båda begreppen hade full giltighet, men för var sitt sammanhang, och just då var detta säkert den mest funktionella och praktiska lösningen – även om det helt övergripande begreppet alltid är det senare. Den dittills dominerande traditionen inom humanvetenskaperna avspeglade en sådan varaktig kompromiss. Men inom forskningens aktuella utvecklingstendens suddades den gränsen ibland ut. Och forskare med utgångspunkt i social- och beteendevetenskaperna har aldrig accepterat den. Där hade beteendevetare redan ofta tagit sig an forskningsuppgifter rörande förhållanden inom konstlivet och estetiska aktiviteter –utan at behöva överge det antropologiska kulturbegreppet. För en forskare från den humanistisk-estetiska sidan komplicerades situationen genom att motsvarande tendenser möttes med en stark motvilja inom kulturkonservativa kretsar.
Samtidigt fanns ju kulturyttringar inom bild- och utsmyckningsområdet som inte platsade under finkulturen men var väl värda att utforska. Min doktorand Viviane Renault som skrev en avhandling om hötorgskonst gick då fri från sådan kritik. När konsten omtalas och studeras i egenskap av marknadsvara, oavsett dess kulturella värde, så är urskiljs den just inom det vidare kulturbegreppet. Men i studiet av konstmarknaden finner man ofta spår av intrikata löpgångar mellan egen upplevelse, uppfattningar om andras upplevelse, allmänna värderingar och förhållningssätt inom konstlivet, och olika marknadsmekanismer. Subtilt men tydligt utredda inom franska förhållanden fram till 1960-talet har detta blivit utrett i Raymonde Moulins magnifika avhandling om ”Le marché de l’art”. Naturligtvis blir denna passage mellan områdena för ett kulturellt värderande konstbegrepp och ett förgyllt varubegrepp föremål för en ständig orolig bevakning från båda hållen.
För att återgå till kulturforskningen och Lars Furulands arbetsgrupp så hade denna 1982 en seans tillsammans med Statens Kulturråd, företrätt av dess direktör Göran Löfdahl. Diskussionen gällde hur stödåtgärder för kulturforskningen skulle fördelas mellan de två parterna. När vi kom in på kultursociologiska forskningar deklarerade Löfdahl: ”vi vill inte ha några humanistiska ingenjörskonster”.

Men det hade varit för precis sådana insatser som det tidigare Kulturrådet flera gånger hade anlitat våra tjänster. Och det gällde även Statens konstråd och Riksutställningar – med vilka vi hade fortsatt kontakt.
Löfdahls avoghet mot sådant som experimentella och kvantifierande metoder inom forskning i estetisk kultur bör ha haft förankring i Kulturrådets styrelse. Åtminstone märkte vi efterhand en liknande kulturkonservativ hållning i olika aktiviteter och ingripanden från Kulturrådets sida.
Den gången var jag inte alls inställd på att möta politiska eller ideologiskt fixerade värderingar inom universitetet, och hade väl dittills litat på att Kulturrådet följde de frihetliga intentioner som funnits när det en gång inrättades, och ansträngde sig för att främja största möjliga intellektuella och konstnärliga frihet inom kulturen. I det senare avseendet tycktes det sällan ha funnits några skäl för klagan – men när jag nu i efterhand funderar över dessa saker är det som om den marxistiska ideologiska ytan hade följts av ett skenbart tillnyktrande i tecknet av en kulturkonservativ ideologi.

Beträffande oss som ett decennium tidigare hade samarbetat för att få fram de nya samhällstillvända delstudiekurserna så tror jag inte att det fanns någon särskild gemensam politisk uppfattning mellan oss. Det som vi rent principiellt hade tagit fasta på hade nog främst varit studenternas krav på samhällstillvändhet i valet av studieobjekt. Att vi uppfattat situationen rätt tycktes bekräftas av de närmaste årens stora tillströmning av studenter till AB2-kurserna.
Men tillströmningen mattades av efter mitten av 1970-talet och kring 1980 eller strax därefter lades flertalet av dessa ned, i brist på hågade studenter. Det var svårt att inte se detta i ett samband med att vänstervinden falnat. Flera som studerat på den och kunnat välja att gå vidare i studierna valde i stället för att söka sig direkt ut på marknaden, och i flera fall etablerade de sig f.ö. som krögare och kockar. Bortsett från händelser i världspolitiken så diskuterades politik knappast alls vid vår institution, i vart fall hörde man ingenting längre om marxism. Men samtidigt kunde man märka att så påfallande många bland yngre människor gav långt större utrymme för samhälleliga sammanhang och problem än vad som varit vanligt i min generation.
Till mina fältforskningsprojekt där det fanns behov av medhjälp sökte sig inga nya proselyter efter 1980. Det blev forskarstudenter med redan en hel del erfarenhet och inga nybörjare som då tog hand om de jobb som av och till dök upp. De klarade dessa desto bättre, och för min del blev det mindre i projekten som jag måste göra själv, men jag saknade utmaningen med handledning av nya forskaradepter..
Snart utvecklades andra nya specialiteter vid vår institution inom både forskningen och utbildningen, framför allt byggde Jan-Gunnar Sjölin efter en tid av forskningar i den riktningen upp en sedan mycket välbesökt grundkurs om den fotografiska bilden.

Mycket ytligt sett kunde situationen inom universitets- och studentvärlden då tyckas ha återgått till det vanliga, d.v.s. till den allmänna situation som rått ännu framemot slutet av 1960-talet. Men om någon återgång efter att den engagerade vågen hade svallat färdigt till det tidigare normala tillståndet i de akademiska studierna rörde det sig inte alls. De personliga (men ofta utbredda) värderingar som man lät påverka sina resonemang var ofta svåra att förjaga med logiska argument, sådana behöll på många håll inom det akademiska livet sitt grepp och höll sig inte alltid borta från uppsatser och avhandlingar. Man kunde ofta också av kvalificerade bedömare höra anmärkningen att en avhandling varit omständlig och tråkig, och detta oavsett att det rent faktiska resultatet kunde vara både övertygande och överraskande, och även om man knappast skulle ha kunnat gå till botten med problemen och samtidigt undvika de ”tråkiga” egenskaperna.

Man kan inte bedöma en utbildning på grundval av enstaka utomordentliga prestationer – det kan ha varit t.o.m. trots de odds som utbildningen rent faktiskt hade erbjudit som de tillkommit snarare än tack vare. Och när man lägger om kraven för den högsta kompetens som universitetsutbildningen kan ge – när man gick från doktorsgrad till doktorsexamen – så var det naturligt om det skedde enstaka olyckshändelser med kvaliteten på produkten. Sedan den nya doktorsexamen kommit i bruk vid 1980-talets början så var strömmen av avhandlingar ganska gles, och flera av produkterna utpräglat tunna. Övergångstiden blev kaotisk. Under decenniet kom jag att läsa ganska många av dem så då kom ut, ibland som opponent, ibland som deltagare i betygsnämnd – oftare inom samhällsvetenskaper än inom min egen fakultet. I alltför många av de avhandlingar som jag då läste och ibland deltog i bedömningen av kunde man inte påstå att författaren alls hade etablerat någon ny hållbar kunskap och inte heller kunnat avvisa några påståenden om forskningsobjektet som ogrundade. Statuterna för doktorsexamen hade en form som kunde göra att ansvaret för kvaliteten faktiskt låg på prefekten snarare än på författaren – en återgång till en medeltida ordning. Det blev ytterst få avhandlingar som då underkändes gott om böcker som renderade författaren en doktorsexamen utan att den fortsatta forskningen rimligen kunde bygga vidare på några resultat där. Behovet av vetenskaplig respektabilitet yttrade sig då gärna i att man åberopade någon aktuell tänkare, gärna fransk, stora namn, och ofta inledde med presentation av dessas tankar och system – medan man i den vidare texten fick söka förgäves efter ställen där dessa verkligen tillämpats i forskningen.

Kring 1980 var fakulteterna nog helt utmattade efter att gång på gång ha ställs inför tillfälliga eller sedan permanenta strukturförändringar som de måst hantera tillräckligt för at hålla det hela igång. De hade fortfarande allt formellt ansvar för vetenskap och forskning inom sina områden – ingen instans över dem kunde avge auktoritativa utlåtanden och bedömningar. Men nu vad de utbildade forskarna inte längre ensamma om att fatta besluten. I alla nämnder fanns nu också ledamöter utan egen forskningserfarenhet. Även om det sällan var något problem med respekten för vetenskapliga argument i dem så bidrog var och en med sina erfarenheter och besluten också i rent vetenskapliga ärenden kunde ofta färgas av aspekter och omdömen som relaterade till praktiska behov och värderingar.
I brist på professorer och på lärare med docentkompetens så hade grundutbildningen med dess tonvikt på faktainlärning och dess beroende av att förfoga över etablerad standardkunskap etc. på ett förrädiskt och helt indirekt sätt fått bilda mönster också för förväntningarna på forskarutbildningen. Bl.a. såtillvida att kunskapen ansågs föreligga färdig, till stor del kunna läsas in utan problematisering och utan antaganden om outredda tomrum mellan kunskapsbitarna, och tillämpas utan hänsyn till varierande aspekter på dessa.
Därför blev det aldrig några rent praktiskta problem med att antalet fortsättningsstuderande ständigt ökade, och att dussintals handledningsadepter kunde registreras som t.ex. professorns elever. Tidvis hade jag upp till 25 adepter; jag var i och för sig redo att ställa upp, men kom aldrig att belastas särskilt mycket av detta. Ofta var det biträdande handledare som verkligen fungerade som handledare och rådgivare – och dessa behövde inte ens själva ha någon forskarutbildning, de kunde väljas för sina allmänna kunskaper eller färdigheter inom ett område som berördes av avhandlingsämnet.

Det hade förefallit mig att det under några år rådde ett intellektuellt och moraliskt vakuum inom det akademiska livet och även delvis i kulturlivet, tillsammans med en försvarslös överkänslighet inför moraliska appeller eller vädjanden. Jag kände för min del en stor otålighet, just då skulle det ha behövts att aktörerna inom forskning och utbildning återsamlades i en gemensam konstruktiv besinning och på nytt riktade fokus på utbildningens och forskningens mest vitala uppgift att inte bara förmedla etablerad kunskap, utan också och än mer ifrågasätta, befästa och komplettera den.
Ett ord som då rumsterade i offentligheten med uttryck för en totalt motsatt otålighet i förhållande till vetenskapen var ”positivism”. Det gavs en godtycklig betydelse av en kall och klinisk attityd till människan och kunskapen, och tenderade att skuldbelägga hela den empirisk-kritiska vetenskapstraditionen med dess avvisande hållning till subjektiva värderingar. Det ordet hade jag inte hört nämnas på många år –en gång tidigt på 1800-talet hade det myntats av August Comte som uttryck för en stark vetenskapstro i kombination med en svärmisk idealism, men knappast överlevt rationalismen hos den empiriska vetenskapen i dess enorma utveckling efter århundradets mitt. Vad som nu gjort att ordet med en klart nedsättande innebörd för tid hade getts en ganska påtaglig aktualitet vet jag inte, men det var tydligt att dess spridning utan alla förbehåll och utan att möta effektivt ifrågasättande hade stora möjligheter att inom allmänheten – möjligen också bland studenter – fånga upp en olust inför vetenskapens kyliga opåverkbarhet. Under den tiden var ord som ’empiri’ och ’kritisk vetenskap’, liksom ’vetenskaplig debatt’, snarast sällsynta i det offentliga samtalet.
Inom naturvetenskaper, medicinen och tekniken behövde man inte oroa sig för någon bestående impopularitet; de ständigt nya prestationerna från de hållen hade alltför påtaglig betydelse för allmänhetens ökande livskvalitet. Men i den fullständiga frånvaron av fördjupande uppföljning drabbades all övrig forskning med anspråk på vetenskaplighet desto mer av denna pejorativa slogan. Vi blev klämda mellan elitism och positivism just under det ömtåliga skede då vi behövde en nykter återhämtning.
”Kontroversiell” hade också blivit och sedan förblivit ett negativt värdeord, och det kunde ibland verka svårt att få allmän tilltro till aldrig så välunderbyggda påståenden när den etiketten en gång fästs vid en. Kritisk uppmärksamhet – med så långt möjligt opartisk och ingående granskning av förutsättningar och möjliga slutsatser – är a och o i seriös forskning. Men i många samhällssammanhang genomgick ordet ”kritik” en märklig och kanske ominös utveckling från att förutsätta argumaent och mot en huvudbetydelse av ”motstånd” eller ”invändning”, ibland av ett ohemult ifrågasättande – något som inte kunde undgå att få effekter också inom vårt område.

Mycket snart efter att jag fått ledningen för en egen avdelning som i flera avseenden var klippt och skuren för utbildning inom alternativet AB2, så stod det klart att det var mycket få av de tidigare studenterna inom detta som fortsatte studierna hos oss, åtminstone inom mina särskilda områden. Och något annat än det traditionella konsthistoriska ämnet kände man vanligen inte till inom höstens nya studentkull. Vi var definitivt inte kvar inne i krutröken från 1968. Andan vid universitetet verkade alltmer konservativ.
När jag återgick till undervisningen så höll den gamla doktorsgraden på att bli ersatt med doktorsexamen. För den förra hade det inte funnits någon formell undervisning alls, och licentiandseminarierna var bara ett minne eftersom det sedan länge inte varit någon som hade anmält sig för den utbildningen, vilken helt försvann i och med att doktorsexamen infördes. Desto större betydelse för forskarutbildningen fick givetvis projektforskningen. De nya doktorander som inte deltog i denna – när den förekom – blev dessvärre ofta väldigt osynliga. Handledningen skulle ha en central roll, enligt planeringen. Men det förekom nästan inte att någon av doktoranderna lade fram en text som visade vart de var på väg i sin forskning, än mindre någon substantiell bit av den kommande avhandlingen. De tillfällen då man kunde diskutera vetenskapliga problem med någon konkretion blev när kandidatuppsatserna ventilerades, och dit kom doktoranderna ofta.
I övrigt ordnade jag ett par gånger seminarieserier med bestämda teman för grupper om fem-sex deltagare, där dessa försågs med underlagsmaterial att förbereda sig med. Det fungerade, men det var en minoritet av doktoranderna som anmälde sig för sådant.
Ända sedan 1960-talet hade jag av och till hållit igång en serie om människors inre miljöbildning, ”soffgruppen”, och som med olika långa mellanrum in på 1980-talet och besöktes bl.a. av folklivsforskaren Eva Londos, vars avhandling om hemmens tavlor blev ett ypperligt exempel på humanistisk samvetenskap snarare än tvärvetenskap.
Det kom också genom åren en rad kandidatuppsatser inom soffgruppens område, men mer fördjupad forskning inom detta blev det först när jag några år in på 1980-talet hade sökt och fått projektanslag hos HSFR under titeln ”Vardagsrummets retorik”.
I seminarier med större – alltför stora – grupper tenderade de flesta studenter att förhålla sig helt passiva, även de som visade en påtaglig intellektuell livaktighet och även skarpsinne i privata samspråk. Återhållsamheten hade uppenbarligen ofta en annan anledning än bristande förmåga. Här fanns någon sorts social kontroll som hindrade många från att yttra sig och bidrog till att seminariet framträdde som en stum enhet. Undantag fanns, gudskelov. Sådana som Elisabeth Haglund, Lars Vilks, och lite senare Tom Sandqvist, kunde få igång engagerade och ofta intressanta debatter, och f.ö. presenterade just dessa sedan i tur och ordning självständiga och intressanta avhandlingar.
Men ett återkommande evenemang fanns då ett flertal både inom grundstudiet och i doktorandgruppen verkligen deltog aktivt och engagerat i diskussionen – vid musei- och utställningsbesök och exkursioner till utlandet. Då kunde en dittills tigande student överraska en med omfattande kunskaper och fördjupad förståelse, kanske resultat av en aktiv egen delaktighet i konstlivet och dialoger inom kamratkretsen eller något som mognat fram i all tysthet i studiemiljön. Studenterna kunde på det sättet visa sig som fullvärdiga och aktiva deltagare i konstlivet, vilket ju också var en klar fördel inför den slutliga doktorsexamen– men en rent vetenskaplig träning kunde det inte ersätta. Vilket väl också visade sig genom att det blev en minoritet av doktoranderna som faktiskt avlade examen.
Däremot var det inte så sällan som just några av de studenter som varit mest tystlåtna vid undervisningstillfällena senare återfanns som viktiga aktörer i kulturlivet, som kritiker eller på framträdande poster inom musei- och utställningsvärlden. Inte sällan har de varit kvalificerade till en grad som kunnat ge en stunder av tvivel om undervisningens betydelse.

När vi höll på med projektarbeten så anfäktades jag alltså däremot sällan av tvivel om verksamhetens effektivitet som bärande led i utbildningen. Under 1970-talets senare del hade flertalet av mina studenter haft förordnande som forskningsassistenter under längre eller kortare perioder. Efter den tiden droppade uppdragen in efter hand, men tidsperspektiven var då helt andra än under min forskartid, och de som engagerades nu måste från början redan ha erfarenheter.
Projektet ”Vardagsrummet retorik” gällde något som man kunde kalla en möbelekologisk forskningsuppgift med inriktning på bl.a. den sociala symboliken och attitydbildningen hemmens mest etablerade föremål. Det var uppdelat på två faser, och jag vill minnas att vi t.o.m. hade sökt medel för dem var för sig. I vart fall startades de vid olika tidpunkter.
Sven Sjöstedt, som alltsedan 1971 hade varit min närmaste medarbetare inom avdelningen, hade vid det laget redan stor erfarenhet i dessa sammanhang och tyckts mig ha alla förutsättningar för att genomföra en större forskning helt på egen hand. Han förväntades att disputera på en sådan när projektet var färdigt. Nu åtog han sig att göra en inledande inventering av tillgången på studie- och källmaterial och att göra förberedelser för fältforskningen om miljöföremålens sociokulturella förutsättningar och funktioner..
Men efter år av arbete kom hela hans insamlade material spårlöst bort, det var bara försvunnet på okänt sätt. Sven hade då just gift sig med Fanny Aronsson, som själv nyligen blivit färdig med sin kandidatuppsats (som strax skall beröras) och som fått ett jobb vid IKEA i Paris. Han följde henne till Paris och arbetade där; han stannade borta i två år. Knappt hemkommen drabbades han emellertid, vid 42 års ålder, av en förödande stroke som skadade honom så svårt att han inte kunde återuppta sitt arbete. Det var en tragisk händelse, och en stor förlust för avdelningen.

Överhuvudtaget hade min avdelning hamnat i en brydsam situation. Ledningen av de olika projekten krävdes kontinuitet och jag varken ville eller kunde själv fortsätta med dem i samma takt. Min tjänst hade ju två sidor och jag behövde komma tillbaka till forskning och undervisning kring konstbilder. Men nu fanns det då ingen som direkt kunde åta sig den dagliga verksamheten inom et projekt och jag såg då inte heller någon som kunde vilja eller förmå bli den sammanhållande kraften för avdelningen för nutida konstliv och miljö.
På längre sikt föreföll det finnas bättre förutsättningar för att vi skulle kunna rekrytera nya lärare på forskarnivå som också kunde passa in på rollen som ansvarig för avdelninen. Av de doktorander som disputerade längre fram på 1980-talet fanns två som just då företrädde avdelningens beteendevetenskapligt inriktade forskning, Viviane Renault och Anna Lena Lindberg; båda hade visat såväl analytiska färdigheter som självständighet och konsekvens i sina forskningar. Men Viviane, som kom från Genève, återvände sedan till hemlandet sedan hon disputerat på sin avhandling om hötorgskonsten som produktion och kommers. Och efter en uppslagsrik fältforskning med bl.a. ett samspel mellan skolbarn och en konstnär som residerade på skolan så disputerade Anna Lena slutligen på en helt traditionell historisk avhandling om äldre etablerade konstpedagoger med tonvikt på personhistoria och gamla traditioner – snarast en rent kulturhistorisk insats.
De andra som då efter hand blev färdiga med sina doktorsavhandlingar fördelade sig mellan vitt spridda ämnen; först av dem alla var Elisabeth Haglund med direkt förankring i moderna seminariet, men hon hade redan tidigt flyttat till Paris och levde sedan under många år i Madrid. Jan-Gunnar Sjölin disputerade 1981 på en inträngande analys av den surrealistiska erfarenheten och kom att verka vidare vid institutionen för att omsider följa efter mig som professor. Senare avhandlingsförfattare fram till min pension 1993, hade alla ämnen relaterade till bilden, som Lars Vilks, Olafur Kvaran, Henning Hansen/Wettendorff, Tom Sandkvist, och Pedro da Cruz (som efter disputationen äntligen kunde återvända till sitt hemland Uruguay).
Vi hade fått rejäla utrymmen för avdelningen och kunde bl.a. stå som värdar för olika fortbildningsprogram inom bildpedagogiken. Avdelningens skickliga sekreterare svarade för snabba kontakter och utskick. Genom en donation ur Nils Gösta Sandblads kvarlåtenskap hade vi fått ett försvarligt handbibliotek för bebyggelseforskning. Men det blev knappast utnyttjat. Dokumenteringsarkivet gav hela tiden stoff för forskningen i modern konst och i aktuella konstdebatter, etc. residerade Just då växte det så att det knakade, synd bra att vinden i efterfrågan låg åt andra håll – det var sällan som någon ställde frågor till vårt dataminne, dess verkliga kapacitet hade aldrig kommit att ställas på prov.

Vi inledde 1984 en andra fas av det projekttema om ”vardagsrummets retorik” som Sven hade börjat sondera, nu med fokus på kristallkronan som objekt och symbol. En del av temat avsåg kristallkronans symbolvärden hos olika grupper av människor, och denna genomfördes av Jeannie Gillqvist-Lindberg genom samtal med en stor mängd personer i olika generationer, intervjuer vilka bl.a. med hjälp av bildprojektioner i tachistoskop hade kunnat bli mycket konkreta och ingående. Hon hade lockat fram en rik skörd av tidiga minnen hos intervjupersonerna. Resultatet överträffade förväntningarna genom det fina spel av sociala, familjära och emotionella sammanhang som via detta traditionsrika prunkföremål i glas kom fram om människors relationer till sina miljöer och nära anförvanters hem under barndomen och fram till sena år. Men texten stannade som stencil. Jeannie redovisade 1991 sina resultat som licentiatavhandling. Då hade hon redan flyttat med sin man till annan ort, och fortsatte inte mot doktorsavhandlingen.
Den andra uppgiften avsåg kristallkronans historia, och togs om hand av Marie Louise Sundén som stått för det substantiella i flera projekt, och som nu var ensam forskningsassistent, och inriktade sig på en doktorsavhandling. Mer om detta längre fram.

I samarbete med Fanny Aronsson hade Marie Louise 1979 presenterat en kvalificerad dubbel kandidatuppsats om publikens konstvärderingar på föregående års höstutställning vid Skånes Konstförening. Det var den insatsen som kom mig att be dem att ta hand om fältarbetet när vår avdelning följande år fick en utredningsuppgift för Stockholms Lokaltrafik.
Konstinsatserna på Stockholms Tunnelbanas stationer hade då som något ännu ganska unikt börjat väcka internationellt intresse. Efter den första gruppen av miljöintegrerade verk som efter tävling kom till 1957–59 i tunnelbanestationen under Centralen hade man ju fortsatt med ett program med ingripande insatser med bildkonst i station efter station. De arkitekter inom Stockholms Lokaltrafik som stått för planeringen av dessa konstprojekt ville nu veta hur allmänheten upplevde och förhöll sig till dessa nyheter inom kulturinslagen i vardagsmiljön, och vi kom överens om att göra en fältundersökning med utvärdering om detta. Redan våren 1981 genomfördes undersökningen av Marie Louise och Fanny, och de redovisade sedan snart materialet i en fullständig genomarbetning. De kunde glädja huvudmännen med en helt övervägande positiv rapport. Och det hade v långt ifrån enbart varit de redan konstintresserade som visat sig berörda. Tvärtom, bland de aktiva inom konstlivet var svaren högst blandade, medan det bland dem som inte redovisade något allmänt konstintresse fanns påtagligt många som var högst positiva till dessa insatser. MarieLouise som slutfört undersökningen redovisade resultaten med stencilskriften ”Tunnelbanekonsten och allmänheten”.
Men nu var det slut med de stora nysatsningarna på konstkultur i offentligheten, även om det inte skedde några större indragningar bland anslagen. Vi tyckte att stiltjen var oroande, och tog kontakt med TV:s kulturavdelning med vilken vi kom överens om att göra en inventering av konstprogrammens andel av TV:s kulturprogram från de senaste åren. Men nu fanns det ingen forskaradept tillgänglig för uppgiften inom seminariet, så jag bad Cecilia Stam att ta sig an uppgiften. Hon hade av och till anknutit till mitt seminarium och jag såg henne som en konstkritiker och skribent med stor analytisk kapacitet och tillförlitlighet. Den uppgiften genomförde hon väl; resultatet var inte särkilt smickrande för TV, och formen för själva redovisningen blev inte särskilt attraktiv. Den visade tydligt att konsten dels hade en orimligt liten andel av kulturprogrammen, dels att det funnits en förkärlek för att ge konsten en ganska oseriös framtoning i de program som förekommit. Om dessa indikationer sedan gav upphov till någon konstruktiv självrannsakan inom svensk TV det kan jag inte säga. Men några år senare ha fanns det en vital TV-serie om samtidens konst med Sune Nordgren som programledare.
Statens konstråd anställde i tur och ordning flera av deltagarna i mitt seminarium som informationsansvariga, av vilka Maj-Lis Stensman verkade där för många år framöver och spelade en tydlig roll för utvecklingen av rutiner och aktiviteter vid konstinsatser i olika sociala miljöer.
Fortfarande fick vi inte så få förslag om fältstudier och analyser rörande olika aspekter på konsten i offentligheten, men det var mest från relativt obemedlade organisationer som förslagen kom, och våra möjligheter att ställa upp begränsades alltmer när det inte fanns doktorander som lämpade sig för jobbet och kunde inräkna arbetet i sina studier.

Det hade inte funnits några givna förebilder som de olika projektens övergripande uppläggning kunde inte byggas på eller kombineras fram utifrån, utan dessa fick till stor del arbetas fram i samtal och improvisationer med utgångspunkter i olika redovisningar av forskningar som genomförts inom andra discipliner. Inte ens inom den internationella facklitteraturen hade vi i kunnat leta fram någon direkt vägledning för konstvetenskapligt fältarbete av vår typ.
Efter hand som vi inventerade möjliga förebilder och själva samlade olika erfarenheter från vår egen forskning växte också lusten att utvärdera allt detta kritiskt och försöka få fram en samlad text som mer systematiskt redovisade modeller och metoder som vi såg som lämpliga och brukbara för beteendevetenskaplig konstforskning.
Därför sökte jag då och fick projektmedel för att försöka utarbeta en handbok om relevanta fältmetoder med social och beteendevetenskaplig relevans tillsammans med kritiskt-empiriska och statistiska bearbetningsmetoder. Marie Louise åtog sig att som forskningsassistent på deltid inventera litteraturen på metodbeskrivningar och i övrigt samla in så många och mångsidiga excerpter och hänvisningar som möjligt till redogörelser för konkret forskningsarbete att brukas som underlag för mitt vidare studium och bearbetning.
Då hade givetvis avsikten varit att få fram en handbok för studier och forskningar inom det område som vi själva utvecklat. Men det blev allt mindre självklart att det ändamålet skulle komma att finnas framöver. Motståndet mot vår utvidgning av det konstvetenskapliga problemfältet hade märkts långt innan det sedan mot 1980-talets mitt blivit helt tydligt att inom stora delar av det akademiska etablissemanget hade för starkt negativa värderingar av våra forskningsriktningar.
Det senare var också något som nådde ut till de unga studenterna och påverkade många av dem. Inom den konstvetenskapliga institutionen kunde de från vår avdelning som direkt företrädde den beteendevetenskapliga aspekten ofta bli ovänligt och sarkastiskt bemötta. Jag som mest satt på mitt arbetsrum tvärs över gatan blev klar över detta först sent omsider, ty de klagade inte för mig. Jag insåg vad de fått gå igenom först när detta drabbade också mig – sedan Oscar gått i pension.
Men så mycket hade jag då redan förstått att det inte längre var motiverat att skriva en handbok om metoder för forskning om konst i samhällsrelationer. Vi skulle inte kunna rekrytera något antal studenter som behövde en sådan. Eftersom Marie-Louise hade samlat in ett försvarligt material för denna ursprungliga uppgift, så tycktes det ju emellertid inte rimligt att bara ge upp företaget. Särskilt inte som min egen uppmärksamhet efter hand som jag fick materialet försköts i riktning mot några mer övergripande och principiella frågor. När omedelbara behov saknades var det desto mer motiverat att ställa in siktet på långsiktigare funktioner. Så jag började att på ett abstrakt plan utveckla analyser av å ena sidan begrepp som dök upp i alla eller ett flertal forskningssammanhang, och å andra sidan sådana som var specifika för bara vissa sammanhang och därför omtalas med inbördes avvikande termer.
En rad av begrepp är ju uppenbart gemensamma för alla vetenskaper, sådana som är grundläggande för den kritiska diskursen. Men det är inte alltid som vårt vanliga ordbruk ger tydlighet åt detta, saker som i grunden alltid är desamma kan i sina olika framtoningar i världen förefalla helt specifika och därför omtalas med avvikande termer. ”Källor” och ”källvärden” uppfattade jag då som särskilt viktigt att gå närmare in på. Ty egentligen uttrycker orden ingenting om arten utan beskriver bara tillflöden av mening och information för utvecklingen av kunskap som har existens oberoende av vår insats och kontroll. Med hjälp av rätta och tillräckliga källor så kan jag göra påståenden. Utan stöd av sådana är mina påståenden ingenting värda.
Jag indelade källorna i tre funktionella grupper: Mest omedelbart bör ju nämnas de källor som själva innehåller sitt hela vittnesmål, i skrift eller bild, eventuellt och i vissa fall efter en tolkning. En andra kategori är kvarlevor från de historiska situationerna, och då både som någon substantiell del av det som ingått i sammanhanget, eller som direkta fysiska spår efter detta – och som genom sin karaktär eller sammanhang då kan ge möjlighet för slutsatser om något som självt är försvunnet. Det tredje fallet avser att något som föreligger fysiskt men utan direkta samband med det aktuella förhållandet men som genom något eget drag ändå kan ge giltiga skäl för bestämda slutsatser. Förutsättningarna i det tredje fallet måste emellertid vid närmare eftersyn också finnas i något av de två föregående.
Resultatet redovisade jag omsider med ”Dolda källor” 1986.

Studierna för ”A Common Taste in Art” hade och syftat fram mot en möjlig teori om konstupplevelsen.– Då hade jag fått fram vissa helt språklösa mönster av egenskaper som haft betydelse i konstupplevelser genom att använda projektiva test – aldrig språkliga uttryck utan bara bilder att reagera p och endast registrera positiva och negativa gensvar på dem. Det allra mesta som vi får veta om människors konstupplevelser just är språkliga uttryck. Därför innebär det här materialet en viktig utvidgning och ger en första stabil utgångspunkt när man vänder blicken i motsatt riktning.

Omkring 1980 hade jag en text på 50 sidor, som jag lät stencilera som en provisorisk kursbok med titeln ”Se och uppleva”. Två år senare tog jag mig ledigt och åkte i en bil fullastad med böcker till en tom sommarstuga som jag hyrt vid Smygehuk där landet slutar, och stannade ensam i det vintertomma samhället under en dryg månad. Jag kom då hem med ett manus, som sedan i tryck blev en bok på drygt 370 sidor. Sune Nordgren antog det för utgivning på sitt förlag Kalejdoskop, och 1983 kom det ut under samma titel. Mest direkt var den boken tänkt för uppgiften att fungera som en vägledning i studiet av konstbilderna och ett stöd för studenter, konstnärer, bildlärare och allmänt konstintresserade. Den kom också mycket riktigt att användas som kursbok i Göteborg, Linköping och Göteborg.
Sune gick då i författning om att ge ut en ny upplaga. För att hålla igång sin ambitiösa förlagsverksamhet var han helt beroende av anslag från Kulturrådet. Dessa medel söktes i efterhand för redan utgivna böcker – ett som det tycktes praktiskt arrangemang för att såväl författare som förläggare skulle skriva och handla efter egen skön utan att behöva bekymra sig om andras förhandsomdömen. Men nu fick Sune veta från någon som företrädde rådet att ”om du ger ut en sådan bok till så kommer du aldrig mer att få anslag från Kulturrådet.”
Det fanns ju redan då en partibildning för och emot tvärvetenskap– fast då med tonvikt på två eller flera vetenskaper, och knappast på ett kunskapsplan som gäller för vanliga läsare. När Sune med sin för honom vanliga öppenhjärtighet berättade om detta blev jag därför givetvis illa berörd inte enbart illa berörd utan också förvånad givetvis illa berörd. Av det som jag tagit upp och behandlat i min bok är det i och för sig knappast så mycket som skulle ha upplevts som kontroversiellt av vanliga eller ens ganska konservativa läsare. Många av de aspekter och moment som jag plockat upp från olika humanvetenskaper och reflekterat omkring är välbekanta också för många betraktare utanför specialisternas krets, medan ingen ens inom den senare är förtrogen med alla. Men allt ingår i ett allmänt bildningsstoff, men den ena har något hum om vissa delar av allt detta, och bland dem en del som också den andra har medan denne känner något som den första inte är bekant med. är det ju alltid inom den levande kulturen. Det är som alltid inomkulturen. Så varför skulle någon kulturbevarande person då reagera mot min skrift?
Detta kan ha skett redan 1985. Men troligen var det 1986, om det snart skall visa sig blir saken i vart fall lite mer begriplig då.

Arbetet på den boken flyttade fram mina teoretiska positioner ett steg – även om det skulle dröja innan jag kunde göra någon uppföljning. Först och främst inriktade jag mig på en så mångsidig belysning som möjligt på själva konstupplevelsen som existentiell företeelse inom kulturens ram.

När man finner att olika beskrivningstermer också, samtidigt som de kan ange tillräckligt mycket av en och samma bildgestaltning, avspeglar hur två betraktares uppmärksamhet inriktats utifrån skilda förhållanden eller förväntningar, så talar man om olika aspekter. Aspekten finns då hos betraktaren, men när den väl etablerats i förhållande till bilden ifråga så kan man ju också tala om samma aspekt som en av dennas egenskaper. Med den hade jag börjat få upp ett spår som sedan skulle få avgörande betydelse för min fortsatta teoribildning om upplevelsen.
Det är då fråga om olika föreställningar om samma sak – som finns helt oberoende av om de motsvaras av något språkbegrepp eller inte. När någon är medveten om olika aspekter på samma objekt kan detta innebära att endast en av dessa har en språklig term, medan de andra utan språklig representation mycket väl hos samma betraktande individ kan ingå i en vidare kontinuitet av mening. Den mening som språktermen syftar på är enligt Saussures terminologi dess substans. Men även om språket kan skära ut en väl avpassad tårtbit ur en vidare substans så förlorar den förra inte sambandet med de aspekter och innebörder som är företräda inom samma substans men saknar språklig representation.
Men i förhållande till logiska resonemang, som ju förutsätter språket, så har sådan mening utan ord som vi alltså också har att göra med en särställning som funktion i medvetandet. När aspekten och den motsvarande innebörden i och för sig tycks entydig nog men saknar verbalt uttryck så kan den givetvis ständigt hamna bortom den språkliga gränsen och därmed sätta det logiska systemet ur spel. Element som utgör kontinuerliga delar av det hela kan alltså mer eller mindre regelmässigt saknas i det stoff från ett bearbetat sinnesintryck som logiken har att arbete med. Därmed är inte sagt att detta är en situation som behöver vålla förvirring eller skapa instabila föreställningar. Språket och diskursen hanterar ju samma verklighet som uppträder i synbilden och då upplevs visuellt, men de intellektuella operationer som indelar och grupperar den fysiska verkligheten inom vetenskap och kunskapssystem kan förefalla begränsade till det diskursiva. Men detta är långt ifrån någon naturlag – exempelvis så går det. utmärkt väl att utan språkets hjälp utveckla betydelsen i termer som identitet, begrepp och kategori, hierarkiska sammanhang, system, kongruens och motsats. I vissa lägen är det naturligare för många att genomföra en överblickande observation som förutsättning för en uppdelning på kategorier och en indelning efter sådana, liksom en hierarki, än att räkna ut detsamma på diskursiva vägar. Så förnuftet, som i sig omfattar mer än logiken förmår greppa, har uppenbarligen ett väl så vidsträckt grepp över vår verklighetsförståelse som den senare.

Allt detta visar hän mot mer övergripande kunskapsteoretiska problemområden. Men min omedelbara forskningsuppgift gällde beskrivningssystemen och deras möjligheter att samspela i en vidare betydelsebildning inför bildkonstverk.

På senvåren 1982 reste jag som vanligt till Documenta (nr 7) i Kassel, den enorma mönstring av dagsfärska konsttendenser som vart fjärde eller femte år upptar en stor del av Kassels stadskärna. Redan vid föregående Documenta hade jag väl fått föraningar om att ett helt nytt konstparadigm var på väg. Men de starkt varierande fast ändå entydigt sammanhängande konceptuella och postmodernistiska uppenbarelseformer som man såg på den nya utställningen fick mig att beklaga att jag inte hade avvaktat ännu en tid med att avsluta arbetet med ”Se och uppleva”. Där hade min synkrets begränsas till äldre konst och modernism, men här fanns nu någonting mycket mer omvälvande att söka ta ställning till. Men kanske var det tur att jag inte dröjt – det är inte alls säkert att jag skulle kunnat bemästra kravet att verkligen koppla de postmoderna gestaltningsformerna till de valda aspekterna.

Under vintern hade jag blivit uppsökt för rågivning av en av våra vuxenstudenter, Silvia Helperin, Hon hade flera järn i elden, bl.a. drev hon ett litet konstgalleri i Höganäs, och hade just fått ett kulturpris i kommunen för sin insats. Prissumman ville hon använda för att kunna visa någon mer extraordinär utställning. Hon hade vistats i Sverige sedan mitten av 1960-talet, men eftersom hon var född i Wien så ville hon gärna visa någon framstående österrikisk konstnär. Nu frågade hon mig till råds. Jag hade dålig överblick över aktuella konstnärer där, men hade själv fäst mig vid Hundertwasser. Så det blev mitt förslag, och sent på våren hade hon vernissage på en ganska representativ utställning av Hundertwasser i sitt Lilla galleri samt på Sparbanken i Höganäs.
Bekantskapen med Silvia fördjupades snabbt, och till sommaren 1982 hade vi blivit ett par. Men jag hade då just skaffat mig en bostad med stor trädgård invid stambanan i Lund och fått Karl Axel Acking att rita en tillbyggnad. Samtidigt hade jag just fått en uppmaning från fakulteten vid Universitetet i Amsterdam att söka den professur som just blev ledig efter Hans Jaffé, en av mina vänner från AICA. Ekvationen var lite komplicerad. Trots ett stort utrymme för samtidskonst vid Amsterdaminstitutionen så verkade den övervägande traditionalistisk, så jag antog att jag då måste ändra inriktning som konstvetare. Men Silvia bodde i Viken med två halvvuxna barn hemma och ett tredje på väg ut efter studentexamen. Fadern hade visserligen flyttat till annan ort men höll ändå fast vid barnen och dessa vid honom, så jag hade all anledning att vara den som anpassade sig. Så jag flyttade in hos henne, och under elva år kom jag sedan att pendla per bil mellan Viken och Lund. Så jag försökte inte min lycka i Amsterdam.

Silvia hade en livlig egen verksamhet inom det nordvästskånska konstlivet; första tiden vi var tillsammans arbetade hon ofta på uppdrag från Landskrona Museum. I Konsthallen där visade hon 1985 en stor egentillverkad utställning av Hunderwassers konst och miljöidéer, och den utställningen gick sedan på vandring mellan ett flertal andra utställningsorgan i landet.

Vår relation var ganska färsk när jag blev tillfrågad av kulturarbetarförmedlingen i Malmö om jag kunde finna någon som ville utarbeta ett register över konstnärligt verksamma med behov av arbetsuppgifter i Sydsverige, jag minns inte gränsdragningen. Jag tyckte att Silvia med sina breda kontakter bland regionens konstnärer hade alla förutsättningar, och föreslog henne. Mig fick de då på köpet. Tiden var ännu ganska antiauktoritär, det fanns en allmän öppenhet för skilda värden och traditioner, och vi ville både i första hand bejaka sann kreativitet och förmåga att improvisera lösningar, utan att sätta kravnivån alltför lågt. Samtidigt ville vi vara tydliga beträffande begräsningar i kompetensen. Hänsyn fick vi ta till speciella gestaltande färdighet utanför den rena bildkonsten. Så kom vi att tillsammans bedöma och ofta besöka över hundra personer som helt eller delvis var verksamma som gestaltare av bilder eller ”estetiska” objekt – en skara som var oerhört brokig, då och då också högst intressant. I några fall blev det originalitet och förmåga till anpassning efter förutsättningarna som fällde utslaget även när gestaltningen inte var särskilt fulländad.
Det senare gällde inte minst dåvarande slöjdläraren Yngve Lundell som fått ihop ett antal brädlappar till en expressivt komisk figur som då stod mitt i Kivik. Vi föll för charmen och tog upp hans namn. Men det dröjde bara några år innan hans namn dök upp hos Malmö konstnämnd i ett förslag till insats på Ströget i Malmö.
I katalogen hade vi nämnt Yngve Lundell som en amatör med skojiga uppslag i trä, och som balanserande på gränsen mot något mer ambitiöst. Nu tillfrågades jag i pressen om vad jag tyckte om förslaget. Jag sade då ungefär att nu hade man läst vår katalog som fan läser bibeln, och att detta var ett fullkomligt absurt förslag. En offentlig monumentaluppgift på en så krävande plats var ett hedersuppdrag för någon verkligt förtjänt skulptör och ingenting som kunde anförtros åt en skicklig amatör.

Det blev en upprörd debatt i nämnden och denna spred sig till tidningssidorna; jag fick alla möjliga tillmälen, det kom politik i det hela. Slutligen ordnades en omröstning – och det blev en fråga om folklighet kontra elitism. Och nu står ”Optimistorkestern” i alla fall där; lika ofta som den fördöms som en kulturskandal omtalas den som en skatt mitt i city.
Själv märker jag med bävan att jag numera är lite kluven när jag passerar den. En sak lärde jag mig åtminstone om det offentliga rummet förr och nu. Idag är Ströget i Malmö den breda allmänhetens område långt mer entydigt än någon parad- och symbolplats för offentliga myndigheter.
Något år senare hade Silvia åtagit sig att som intendent för Borstahusens konstförening – då med flera tusen medlemmar – svara för bl.a. en årlig utställning och en lika ofta utgiven mapp med originalgrafik. Den senare skulle traditionsenligt komma från Frankrike. Vilket innebar att hon varje höst måste göra en resa söderut för att finna lämpliga konstnärer för uppgiften. Den resan gjorde vi tillsammans med bil under en rad år före lövfällningen, och kunde då utsträcka vår färd i olika riktningen och själva enbart ägna oss åt konst och natur runtom i Mellaneuropa.
Bl.a. som gallerist i flera sammanhang, genom ständigt olika aktiviteter inom konstlivet i Nordvästskåne, och genom att aktivt delta i detta på såväl Bokmässan i Göteborg som konstgalleriernas mässa i Sollentuna så underhöll hon en vidsträckt kontaktyta mot ett bredare konstliv, och den lät hon också mig bli delaktig i. Omsider blev hon fast anställd som intendent för Vikingsbergs konstmuseum i Helsingborg.
Vi levde tillsammans i tjugofem år, en tid som av flera yttre skäl kunde ha blivit mycket slitsam för mig, men som blivit den mest harmoniska och sällskapliga i mitt liv dittills. Hon gick bort 2009 i ALS.

Men nu tillbaka till 1980-talets mitt. Just då gav de direkta undervisningsuppgifterna knappat några större utmaningar; visserligen valdes jag ofta till handledare av ständigt nya doktorander, en tid var de närmare trettio stycken. Men dessas avhandlingsämnen var för det mesta helt traditionella, och det var också sällan som de sökte mig för direkt handledning. Jag försökte öka aktiviteten genom att ordna strukturerade seminarier kring några helt skilda ämnen och då ibland en studiegrupp hålla samman en termin eller så.
Inom mitt särskilda fält var det enbart inom konstpedagogiken eller konstdidaktiken som jag tyckte mig se bättre förutsättningar. Men innan jag återvände till aktiviteter inom det området så hade jag börjat på ett helt annat arbete.
Bara när jag aktivt var ute efter kunskap i något riktat sammanhang så var jag en god läsare – och när jag gick in i avhandlingsförfattarnas texter. Kanske var det just min grundlighet när det verkligen gällde som gjorde mig så obenägen att tränga in i flertalet av de klassiska eller mest omtalade skrifterna inom mitt ämne och i samtidens aktuella debattböcker.
Men genom åren hade det ändå blivit en del filosofi som jag fäst mig starkt vid, framför allt kunskapsteorin hos Kants och Aristoteles – och inte minst hos Husserl där jag tyckte mig ha funnit en fast punkt i hans ständiga medvetenhet om den sinnliga verklighet inom vilken gränserna för möjlig kunskap ligger, hos vilken jag tyckte mig se samma okuvliga hållning. Nu läste jag också Karl Popper, med särskilt intresse för den modell han gav för att avancera mot sann kunskap, utan att påstå att något är slutgiltigt, genom att eliminera alla falska påståenden. Mitt filosofiska bagage var alltså rätt så obetydligt, i mina egna ögon var jag väsentligen en filosofisk oskuld. Men just denna oskuld var det som jag kom att åberopa inför mig själv när jag frestades av uppgiften att söka en teoretisk beskrivning av förhållandet mellan å ena sidan den fysiska världen och å andra sidan människans föreställningar om världen. Egentligen var det kanske lite maskerad i problemställningen – den fysiska världen var för mig framför allt den synliga världen, synbildernas värld. Och att jag då bestämde mig för att försöka en teoretisk djupdykning så var det egentliga skälet att jag ville söka – finna distinkta och tillräckliga uttryck för den inkongruenta relationen mellan den mening som uppstår under ett betraktande, och den mening som kan finna uttryck genom språket. Och att försöka ge detta en enkel kodifiering som kunde vara gångbar som kursbok inom min avdelning.
I och för sig var jag minst av allt övertygad om att man kan lära sig forska genom att läsa handledningar. Men eftersom det metodregister som helt dominerande inom studiet i övrigt hörde till den hermeneutiska traditionen – väsentligen i form av den kritiska tolkningen av källor och texter vilken ofta polariserades mot det naturvetenskapliga metodsystemet som brukade uppfattas som äventyrligt i våra sammanhang – så ville jag ge prov på en vidare problematik som varken gällde det ena eller det andra, och försöka få in den i diskussionen.
Det var också naturligt om det fanns särskilda svårigheter för blivande forskare hos oss att förbereda sig för tvär- och mångvetenskapliga uppgifter – vilket kunde motivera försök att ge argument och intellektuella redskap för en horisontutjämning, utan bagatellisera kravet på konkret kunskapsfördjupning. Om man i sin forskning går direkt ut och på andra sidan den konventionella gränsen mellan discipliner söker den information och vägledning som man just kan behöva, så brukar den senare snabbt försvinna ur medvetandet. Svårigheterna får man ta när de kommer. Faktum är ju att det mesta av vårt vanliga tänkande innehåller ständiga paradigmskiften. Om man som forskare ställer sig omedveten om dem så kommer man att misslyckas; ser man dem som avgörande tvång på tänkandet och argumenteringen så blir resultatet inte bättre. Det föreföll mig som lösningen på problemet låg i en horisontutjämning som förenare alla föremål och sammanhang i en oändligkontinuitet som kan väcka våra frågor. Samtidig som en sådan utjämning i medvetandet kan befordra en avspänt förhållande till de samtidigt berörda studieobjekten och kunskapsområdena så motsvarare det också det sätt som vi i våra liv ständigt på nytt möter verkligheten och händelserna. Då kan det gå fort, och våra medvetanden når sina resultat utan att ideligen ha hoppat över staket.
I mina funderingar i den riktningen fanns hela tiden aspekten och dess vitala betydelse i meningsbildningen. Världbilden som individens totala redskap för orientering i verkligheten är som alla bestående och tolkade intryck samverkande i ständigt olika kontinuerliga avsnitt allt efter aspekt, och samtidigt som i en oöverskådlig malström av aspekter. D.v.s. dess betydelse för att i tänkandet artikulera och mångdubbla den avgränsade mening om ett objekt eller förhållande som är språklig tillgänglig genom att förutsätta vidare språklös men därför inte annorlunda mening när saken ses i en annan synvinkel.

Mitt arbete var ju teoretiskt, men det kändes inte särskilt abstrakt, det var om människan i världen som det rörde sig, och inte specifikt om vetenskap och arbetsmetod. Den föreställning som framför allt vägledde mig var att det just är till människans givna resurser och beteende i världen som vi måste söka oss tillbaka för att finna förutsättningarna för en verksam utforskning av bådadera. Det är väl en Husserlsk tanke. Det hela resulterade i skriften ”Verkligheten är ett innanhav”, som kom ut 1987.
Långt efter den bokens tillkomst har modern hjärnforskning gett både viktiga impulser och nya olösta problem till oss som försöker förstå kunskapens förutsättningar. Det finns ju bl.a. en snabb direktförbindelse från den del av hjärnan som ägnar sig åt att ge sinnesintrycken mening och den del som företräder våra värden och värderingar. I existensen saknas kanske en given åtskillnad mellan att begripa och att utvärdera, och i det estetiska betraktande saknas kanske också åtskillnad mellan ett urskiljande av faktiska egenskaper och en emotionell upplevelse av dem. Uppfattningar som man skaffat sig genom ta del av kunskaper eller kanske missförstånd behöver inte omedelbart kunna särskiljas från känsloengagemang eller uttryck för ideologisk övertygelse, så betyder det här att den kommer att innehålla många ohållbara föreställningar, tillfälligtvis eller konstant. Men människans individuella världsbild är inte analog med vetenskapens världsbild – snarare tar den upp citat från denna här och var. Och den humanistiska forskningen måste primärt anknyta till den förra och söka hållbar mening i förhållande till dess illusioner och skiftande aspekter.
När boken kommit ut fick jag synpunkter på den från Gunnar Fredriksson, Aftonbladets chefredaktör, som också var aktiv som filosof. Han hade egentligen inga invändningar mot mina resonemang, men menade att jag ju inte hade skrivit något nytt. Jag svarade att jag hade skrivit för mina egna elever och kollegor, bland vilka en del nog inte varit medvetna om dessa förhållanden. Men någonting trodde jag mig ändå också själv ha lagt till – i och med resonemangen om aspektens roll. Till sist får jag kanske avstå också från den tron Men i vart fall hade den varit viktig för mig att stå på är jag nästa gång försökte få grepp om bildens globala roll och karaktär.

Nästan samtidigt – här kan jag nu inte få riktigt grepp om ordningsföljden i mitt liv – så arbetade jag på en rent konsthistorisk text som omsider utkom under titeln ”Anchorages of Imagination”. Tio år tidigare hade jag som bidrag i festskriften till den avgående Sorbonneprofessorn René Jullian (utkom 1978) skickat in en uppsats om Claus Sluters portalskulpturer till Dijon-hertigarnas gravkyrka i Champmol, och mer nyligen hade jag i Rom haft tillfälle att åter gå igenom skriftkällorna rörande Michelangelos målningar i Sixtinska taket med dessa inför ögonen. Det som nu gav mig idén att skriva en bok med tonvikt på dessa två konstnärers helt enkelt min subjektiva upplevelse av en stark släktskap mellan deras kreativa personligheter.

Sedan en lång rad av våra forskningsprojekt inom min avdelning hade handlat om konsten som inslag i samhällets anläggningar och livsmiljöer så sinade en bit in på 1980-talet impulserna utifrån till liknande uppgifter. I stället fokuserade vi nu på konstpedagogik; ibland prövade vi att byta det ordet mot ”didaktik”, men detta lät uppenbarligen för kliniskt. Någon bra term hittade vi aldrig – många skulle ha tackat oss om vi gjort detta.
Sätten att stödja och stimulera konstupplevelsen som man mött och möter ute i samhället är ju legio, och man har kunnat bevittna anmärkningsvärda insatser – men förklaringen till de bästa av dem tyckts ligga i en utpräglat karismatisk och entusiasmerande personlighet hos läraren, i samverkan med dennes starka inlevelse i verken. Carlo Dercket vid Nationalmuseum och sedan Moderna Museet tyckts ju i många decennier förkroppsliga sådana ideal – hans förmåga att fängsla sina åhörare var legendarisk. I motsats till många andra konstpresentatörer med liknande inriktning ar dessutom hans information helt sannfärdig och avpassad för att skapa fördjupad förståelse. Han framstod mer som en konstnär än som en intendent; han var unik. Men han var samtidigt en ytterst seriös konstvetare. Att försöka bruka honom som modell vid utbildningen av konstvetare för samma uppgift var emellertid omöjligt. Utom att han vuxit upp i ett konstnärshem och från början hade helt rätt framtoning så hade han tagit en del lektioner i skådespeleri för att bättra på sitt framförande. Men han visste att man måst dölja allt som är uträknat och noga förhandsberett och verka spontan när man skall fånga en konstpublik.
Vi bildade 1985 en forskargrupp med tre doktorander – Anna-Lena Lindberg, Lone Mogenson och Cecilia Nelson. Det började genast hända saker, bl.a. fick vi ett samarbete med Riksutställningar som ville ha hjälp med att utvärdera en vandringsutställning i ett tåg som skulle stå i Eslöv. Cecilia kom att ägna det mesta av sin tid åt visningar på Lunds Konsthall där hon blev anställd och omsider chef – och utvecklade sedan genom åren en ytterligt framgångsrik och personlig konstpedagogisk verksamhet. Anna-Lena och Lone gjorde var sina projektforskningar ute i samhället med konstpublik främst barn, och gav ut flera mindre böcker i mer påkostad presentation än våra vanliga stencilskrifter. Lones ”Du kan inte tycka fel” (1987), fick ganska stor spridning och uppskattning. Hon satsade på en spontan förståelseutveckling genom att bearbeta de vanliga spärrarna, vilket också väckte en ganska långvarig debatt. Anna-Lena genomförde och redovisade i ”Konstnär i skolan” (1986) ett sammanhängande experiment i samarbete med Lunds skolor, med en ”resident artist” på en av skolorna, där konstnären fanns tillgänglig som samtalspartner, och hennes ateljé var öppen för barnen.
Ganska snart efter starten av vår grupp så började vi märka att verksamheten uppmärksammades på riksnivå. Vi fick besök av en sekreterare från Utbildningsdepartementet, sedan av statssekreteraren där, och slutligen av utbildningsministern själv, Bengt Göransson. Men det som då följde blev något ganska ingripande, som jag återkommer till.
Det var annars utpräglat motigt för konstbildningen under dessa år. Konflikter inom Folkrörelsernas Konstfrämjande var ett symtom, och dess allt envisare inriktning på det illustrativa i grafikutgivningen som ju var nerven i verksamhet riskerade att skada grafikens status inom kulturlivet. De försök som sedan gjordes till reorganisation av verksamheten i riktning mot det levande konstlivet gick trögt. Det konstpedagogiska rådet med Kristian Romare vid TV och Bo Sylvan vid Stockholms Kulturhus, Eva Persson från Riksutställningar, samt Gert Z Nordström, och mig, vi ansträngde oss ordentligt med att få fram ett verksamt program för konstbildning inom och genom organisationen. Men direktören Holgersson som också var vår ordförande tycktes aldrig verkställa våra beslut, och behandlade oss ohyfsat – i slutändan också direkt trolöst. Uppenbarligen var åtminstone LO:s engagemang alltmer sviktande, och detta var avgörande för finansieringen.
Slutet blev kaotiskt. Men en hel rad lokala föreningar överlevde och konsoliderades i viss samverkan, för att än idag spela en inte oväsentlig roll i kulturlivet.
Föreningen Konst för skolans storhetstid hade varit före och under andra världskriget, men hade avsomnat på 1970-talet. År 1987 tog Reidar Kant initiativet till en nystart av en organisation med samma inriktning som den då försvunna. Han var ordförande i Konstnärernas Riksförbund, KRO, och hade genom åren bl.a. via landets skolor genom åren om ett konstituerande möte på Konserthuset i Stockholm.
Dit samlades dussintals engagerade bildlärare, några historie- och svensklärare, en handfull konsthistorier som jag, och två museilektorer samt en hel del andra intresserade; jag var där. Vi enades om att heta ”Konst i skola” – mot både en tydlig anknytning till föregångaren och med en hårfin men viktigt skillnad. Många av de närvarande anmälde sig för aktivt deltagande – inte så få med avsikt att ganska omgående starta lokala verksamheter på de platser runtom i landet där de arbetade. I styrelsen fick jag bli ordförande, och sekreteraren var en ung energisk och uppslagsrik bildlärare som hette Bo Ragnerstam, deltidanställd av kulturnämnden i Västerås. Under fem år höll vi på med att bygga upp organisationen och med att regelbundet söka anslag – för att regelbudet få avslag. Under sista tiden märkte vi att det som höll tillbaka vår expansion inte bara varit Kulturrådets totala ointresse och lärarorganisationernas tilltagande kallsinnighet. Det visade sig att Kants långtgående finansiering av föreningsstarten saknat förankring inom KRO, och 1992 hade dess styrelse slagit totalt back. Aktiviteten hade kommit långt på frivilliga insatser, men helt utan medel gick det inte. Så sedan också lärarnas riksförbund hade gett oss kalla handen så avsomnade projektet.

När de två konstpedagogiska projektstudierna 1985 redan hade börjat ge presentabla resultat så fick min avdelning besök av Bengt Göransson, dåvarande utbildningsministern. Redan året dessförinnan hade hans statssekreterare Gunnar Svensson tagit kontakt med oss och förhört sig om våra aktiviteter. Bengt Göransson hade en bakgrund som chef för Folkets Hus riksförbund och för dess kulturförmedling, och han var uppenbart intresserad av det vi höll på med. Vi fick fler besök av honom, och jag blev ett par gånger inbjuden att komma upp på hans departement; omsider började vi tala om ett större samlat utvecklings- och stimulansprogram kring konsten hos barn och vuxna – och för utbildning av konstpedagoger på skilda nivåer.
Två år senare hade vi ett program för Konstbildningscentrum som departementet var med på, och som skulle bestå av två delar. Först skulle vi med lämpliga resurser i Lund arbeta fram slutliga planer till ett centrum för utveckling och utbildning inom konstbildningsarbetet och konstpedagogiken, och i en följande fas tänktes detta få flytta in på någon av de folkhögskolor som vid den tiden börjat förlora elevunderlag och var på väg att läggas ned. Regeringen hade då beslutat om ett anslag för konstpedagogik i proportion till planerna, och våren 1988 märkte jag på vår rektor Håkan Westling att saken då allmänt ansågs avgjord till vår fördel. När jag tidigare ingått i Datacentralens styrelse hade han som ordförande småmobbat mig (humanister hade inte där att göra!). Men då var mycket angenäm mot mig och inbjöd mig t.o.m. att tillsammans med honom och Europas andra universitetsrektorer bevista Bolognauniversitetets 800-årsjubileum. Jag blev förbluffad, men kunde i vart fall inte frigöra mig för att delta. Men själv for han ju dit, och där undertecknade han bl.a. ”de europeiska universitetens Magna Carta” – ett dokument där de alla för sina universitets räkning förband sig att vaka över att den akademiska friheten vidmakthölls och skyddades mot allt ideologiskt inflytande. Westling skrev under – men universitetsstyrelse kom aldrig att ratificera dokumentet. Själv visade han sig ha ringa förståelse för forskarnas behov av frihet från ideologiska, politiska och religiösa inflytanden, så han tycktes ha tolkat kravet så att det var han själv som skulle ha fria händer i egenskap av beslutsfattare.
Det var emellertid Kulturrådets styrelse som hade fått det juridiska ansvaret för alla beslut om kulturstöd, och även om regeringen alltså redan beviljat beloppen för vårt konstbildningscentrum , så blev det alltså till rådet som vi nu fick ställa hela raden av sammanhörande anslagsansökningar. Under tiden som vi då väntade på beslutet så sökte vi lokalen i Lund, och hade funnit en lämplig plats. Så länge som det var av rådets kanslipersonal som ärendena hanterades så märkts bara vänliga tongångar därifrån. Ett bisarrt mellanspel bestod i att Sten Åke Nilsson, min kollega på institutioner, hade beklagat sig på högsta ort, och sagt att vårt projekt vållade splittring på institutionen. Han och hans följslagare fick lägga fram sina synpunkter i ett sammanträde inför Sverker Oredsson, universitetsrådet som tidigare varit liberalt kommunalråd i Lund, men sedan jag påpekat att Sten Åke inte hade åtagit sig någon styrelsepost vid institutionen och alltså saknade mandat att alls att tala för den så upplöstes det hela i intet. Oredsson lämnade f.ö. sin tjänst kort därefter – för att ersättas av Peter Honeth, senare statssekreterare i den borgerliga regeringen.
Men när väl allt hade kommit så långt fick vi veta att Kulturrådets styrelsemajoritet hade röstat ned alla anslag för vårt projekt. I stället hade man beslutat att låta de miljoner som reserverats av regeringen för konstbildningen fördelas mellan de olika bildningsförbunden. Att rådets beslut nu gick emot kulturministerns önskemål där han redan utverkat medel demonstrerade detta ganska tydligt att det motstånd vår verksamhetsinriktning mött på lokal nivå också hade företrädare med stora muskler också på riksnivå.
Två år senare riktade Statens Konstråd ett liknande förslag om samlade konstpedagogiska insatser till regeringen, och åter fick Kulturrådet sista ordet, så resultatet här blev lika nedslående som i vårt fall. Innan det kommit så långt hade förslaget gått ut på remiss, och vid vårt universitet kunde det knappast ha blivit någon annan än jag som skrev remissvar, vilket jag gjorde och lämnade in mitt yttrande tjänstevägen. Konstrådets förslag gällde i stor utsträckning frågor som vi redan hade bearbetat, så jag hade lagt ned avsevärd möda på saken. Men några månader senare frågade ja mig för hos departementet, och fick då veta att det aldrig kommit in något remissvar från Lunds universitet.

Inom vetenskapsvärlden hade motsättningen mellan kulturkonservativa värderingar och mer samtidsinriktade och obundna synsätt alltid varit kännbar. Såtillvida var det i och för sig särskilt märkvärdigt med det sega motstånd som jag nu kände av. Fast tidigare hade man vid schismer etc. rent allmänt brukat försäkra att man respekterade tankefriheten, och sökte sig inte gärna uppbackare utanför den akademiska sfären. Det nya nu var att man inte på något håll nu tycktes anse sådana akademiska traditioner som särskilt relevanta. Man mötte både godtycke och maktspråk.
I det förra avseendet är följande episod belysande. En mycket påkostad internationell vandringsutställning om Leonardo da Vincis konst skulle visas på Rooseum i Malmö, och d ansvariga bad rektorn att anvisa en specialist inom universitetet som kunde hjälpa till med det vetenskapliga. Westling förslog då docenten Ossian Lindberg, som aldrig forskat i italiensk renässans. Det var just detta som min mest oproblematiska forskarmerit gällde . Sten Åke fick tydligen reda på detta och ringde mig. Det var inte han som vållat att man hade förbigått mig. I min tur ringde jag då Westling och skällde; vilket han tyst åhörde och besvarade med något oartikulerat ljud. I sak kom jag egentligen att bli mycket belåten med att ha sluppit. Utställningen var en uppblåst anrättning kring ett enda originalverk, ett porträtt som möjligen men visst inte säkert är av Leonardos hand – samt en mängd av hans teckningar av anatomiska och naturhistoriska objekt trängs med anteckningar om det de visar, allt reproducerat på transparanger. En del iakttagelser där kan vara geniala men det kan man ju inte omedelbart se, och hans utläggningar i skrift skulle ha krävt längre förklaringar. Så man här lät man publiken sukta, andäktigt, inför något som aldrig skapats för sin skönhets skull. Det skule blivit pinsamt om jag hade varit tvungen att ta ställning där.

Men det blev långt ifrån enbar att bli förbigången eller lämnas ohörd som jag fick uppleva då. Något överraskade mottog jag mot hösten 1985 ett uppdrag från Universitetskanslersämbetet att i maj 1986 i Divonne vid Genève organisera och leda ett seminarium i tvärvetenskap – interdisciplinarity – för forskare från nordiska universitetet med internationella och svenska föreläsare. Detta gladde mig ju eftersom jag var väl medveten om att åtminstone majoriteten i min egen fakultet var helt emot tvärvetenskap som gick utöver gränserna för de humanistiska ämnena, d.v.s. som ställde egentliga krav på avvikelser från eller tillägg till invanda forskningsrutiner. Först gavs jag då generösa medel att resa runt i Europa och intervjua ledare för stora tvärvetenskapliga projekt beträffande deras erfarenheter. Då lärde jag mig i Paris av välvilliga projektchefer vilka svårigheter de genomgående haft med att få unga forskare att åta sig uppgifter som krävde mer fördjupade erfarenheter från flera olika discipliner. Man när jag hade kommit till München och Max Planck-institutet så vände man mig ryggen där, avtalade möten kunde tyvärr inte genomföras, förklaring gavs inte.
I vart fall blev seminariet i Divonne av och förlöpte i bästa sämja. Men bortsett från Torsten Hägerstrands och Göran Hermeréns insatser både som föreläsare och deltagare var det som om det rests ett andligt staket när det gällde verklig vetenskap tvärs över olika paradigm eller mellan dem. I den presentationsbroschyr som kanslersämbetet låtit trycka för evenemanget finner man alla deltagare och föreläsarna med namn och porträtt. I några fall fanns en tom ruta där bilden skulle varit – men för mig fanns varken porträtt eller namnuppgift. Luften hade uppenbarligen gått ur någonting.
Inte nog med att jag hade fått detta uppdrag i Divonne. Tidigare hade Statens Kulturråd, som inte dittills visat någon välvilja mot mina vetenskapliga intressen kom helt improviserat kommit med en inbjudan till diskussion mellan Gert Z och mig kring semiotik och bildanalys med tre-fyra myndiga vittnen. Och på sommaren bad en riksdagsledamot från Utbildningsutskottet helt oväntat att få hälsa på tillsammans med sin son en dag vid kaffedags, och visade sig märkligt välunderrättad om mitt curriculum. Dessutom inregistrerade jag oväntade artigheter från universitetsledningen, fick föreläsa vid invigningen av det nya ekonomicentrum i Lund. Ortopediprofessorn Göran Bauer och hans hustru Katarina, gamla vänner, hade bjudit in mig till lunch på sin gård i Falsterbo – ensam. När jag kom dit så mötte jag Stig Ramel och Jacob Palmstjerna där, och dessa började utan omsvep och mycket ingående att fråga ut mig om mina åsikter och erfarenheter. Vi skildes med ömsesidiga artigheter, men vad det hela betydde fick jag inte veta. En episod som jag senare kommit att förknippa med detta sammanhang hände i september 1985. Carl Fehrman ringde mig och bad i allvarlig ton att jag skulle komma över till hans tjänsterum – han ville fråga mig något om min forskningsverksamhet. När jag kom dit fanns också två yngre herrar i svart kostym och vit skjorta (en omöjlig klädsel för akademiker i verksamhet) på platsen, uppenbarligen som vittnen, medan Carl nu ställde fråga efter fråga, och jag som förstod vart han ville komma uppehöll mig enbart vid de beteendevetenskapliga aspekterna. Slutligen–summerade ungefär såhär, vändande sig till dessa korrekta personer: ” Ja, som vi ju hört, det är ungefär detsamma som med Gunnar Hansson”.

Först då kände jag verkligt obehag. Sedan flera år hade jag i alla upptänkliga sammanhang hört Carl eller andra från hans institution omtala Gunnar Hansson som en skam för litteraturvetenskapen och en förrädare mot humanistisk tradition. Jag kände honom inte, men hade redan insett att något måste han och jag haft gemensamt. Det lilla som jag hade läst av honom gällde litteraturpedagogik, där han trängt vida djupare i de mest konkreta förståelseproblemen och arbetat mycket mer okonventionellt än någon annan vars verk jag kände – men så långt jag kunde se utan att misshandla själva litteraturen. Vid behov hade han emellertid använt statistik för att sålla fram relevanta aspekter på läsandet.
I den vevan blev jag invald i Vitterhetsakademien – en glad händelse, och en överraskning eftersom jag visste hur svårt det var för en kontroversiell person att komma in där. Men när jag sedan hösten 1987 skulle ta säte i akademien måste anledningen till alla dessa uppmärksamheter mot mig ha försvunnit.
Jag mottogs av sekreteraren Molde med ett välkomsttal med valda oförskämdheter (jag trodde det var någon slags uppsluppenhet och tog inte illa upp). Men å andra sidan hade Uppsalauniversitetets rektor Torgny T:son Segerstedt, Nobelstiftelsens vd Stig Ramel och Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson låtit sig inbjudas till begivenheten, uppenbarligen för att mildra stötarna för mig. Så den första gången kunde säkert ha blivit en skärseld, men den kom i så fall av sig. Fast sedan vågade nästan ingen byta ord med mig vid akademiens månatliga plenum; under två decennier såg jag mer ryggar än ansikten där. Först vid middagsbordet förändrades allt – men det var väl mest utpräglat frisinnade personer som återkom till samma bord som jag, där den stadige biblioteksmannen och idealisten Harry Järv alltid fanns i centrum. Och trots allt så var det just Vitterhetsakademiens sammanträden med föredrag och diskussioner, samt framför allt de följande middagarna som hittills under ett kvartssekel varit mitt livsuppehållande andningshål inom den akademiska världen.
Följande år inbjöds jag av kanslersämbetet till en exklusiv konferens om kaosteorin i Jyväskylä, med inlägg av ledande nordiska forskare; säkert som plåster på såret. Jag var nog inte riktigt medveten om jag sårats på något mer ingripande sätt. Länge var det något inom mig som vägrade att summera allt detta till någon övergripande slutsats.
Men när jag långt senare äntligen tittar i backspegeln så tycks förklaringen till allt detta bli ganska entydig, och torde hela tiden ha funnits implicit inom mig. Jag måste ha varit regeringens kandidat till att efterträda den avgående universitetskanslern, den tidigare rektorn i Lund och ännu tidigare professorn i praktisk teologi Karl Gustaf Andrén. Min ideologiska olämplighet hade man ju inte rimligen kunnat använda för att mota bort mig – ideologierna var ju formellt bannlysta från akademisk vetenskap – så någon mer graverande synd måste man ha funnit i mitt förflutna, vari denna nu kan ha bestått.
Om jag under hela denna tid förhållit mig omedveten om sådana möjligheter så bör nog detta förstås som något slag av självförsvar. Och då inte enbart mot en besvikelse, som jag då säkert skulle ansett för sannolik – utan framför allt för att tvingas byta bana i ett livslopp som trots allt gett mig alla möjligheter att fullfölja egna föresatser.

Nå, det skulle ha funnits ett dilemma om jag fått denna post – jag ville ägna mitt aktiva liv åt forskning och undervisning. Men det skulle varit omöjligt att vägra.
Efter det akademiska kaos som börjat redan 1964 kunde man knappast undgå att inse hur vitala funktioner som blivit skadade och krävde åtgärder. Ansvarsförhållandena blivit suddiga. Å ena sidan togs ingripande beslut uppifrån utan föregående samråd. Å andra sidan fattades besluten på lägre nivå i demokratiska församlingar, där det visat sig svårt att effekt skilja ut frågor om vetenskap och forskning som krävde särskild kompetens av beslutsfattarna. Mot mitten av 1980-talet kunde också man märka att fakultetens ställning blivit otydlig.
Man hade inrättat ett årligt evenemang för kontakt med allmänheten i form av humanistdagar, föredrag och visning av institutioner. När Gad Rausing i samband med detta donerade en större summa till ett pris för fakultetens bästa vetenskapliga insats under året, så var det inte fakulteten utan rektor Westling som först mottog den. Och på hans förslag blev det så att fakulteten fick rösta fram ett förslag, men detta måste sedan godkännas av rektor. Ingen tycks ha opponerat mot en sådan omyndigförklaring av fakulteten. Dessutom förbehöll sig Westling att själv utse den första pristagaren – vilken då blev Carl Fehrman, som just på hans uppdrag hade skrivit och gett ut en bok om universitetets interna historia under senaste seklet, eller så.
Efter hand blev jag lika övertygad om att situationen var ohållbar om man ville behålla en rimligt funktionalitet i universitetsutbildningen – som att det inte längre var möjligt att göra en individuell och avvikande röst hörd inom de vanliga församlingarna. Jag började då ett litet affischkrig på anslagstavlor runt om inom universitetsområdena, klippte framför allt ut bilder ur LUM, universitetets tidskrift som just då gav stort utrymme åt topparna inom universitetet och deras sociala kontakter. Och monterade dem med syrliga kommentarer.
En av dessa – med bilden av Westling och Carl Fehrman som synbarligen belåtet håller i årets petita, anslagsbegäran till regeringen – satte jag upp på uiversitetshusets anslagstavla. Den kom snabbt bort, givetvis. Men dagen efter fanns den till min förvåning åter på plats. Och så fortsatte det hela under månader.

Jag hade tydligen en stum allierad någonstans i närheten, kanske inne på kansliet. Min avsikt hade varit att försöka slå in en kil mellan det nyetablerade etablissemanget och en del invärtes oppositionella kollegor och helst också radikala studenter. Men efter vad jag kunde se så blev kampanjen dessvärre helt resultatslös.

Åren omkring 1990 var mycket på gång som uppenbart syftade till en ingående strukturförändringar av universitetet. Bl.a. föreslog Westling att förvaltningsnämnderna för humaniora och teologi skulle slås samman. Jag kunde för min del inte tro att samröret skulle komma att inskränka sig till enbart budgetfrågor och fördelning av grundanslag. För diskussioner om olika aktualiteter och förslag hade vi nu ett fakultetskollegium med enbart lärare – en instans utan beslutsrätt som jag hade föreslagit tillsammans med Birger Bergh, latinprofessorn. Där togs Westlings förslag upp i et tidigt skede, men där blev jag ensam om att avråda. Jag hade haft ett konkret skäl: något år tidigare hade jag i fakultetens utbildningsnämnd motsatt mig att studieplanen för religionshistoria inom vår fakultet (ämnet finns också i teologiska fakulteten) skulle uppta väsentligt mindre utrymme för avhandlingsforskning än vad som vi hade som genomgående regel för vår egen fakultet, och då samtidigt ha desto större utrymme för litteraturkurser. Den norm för avhandlingarna som vi antagit hävdade forskningens bärande roll i doktorsexamen. Dragkampen pågick resultatlöst ett helt läsår, sedan var mitt mandat slut. Om man sedan tillmötesgått ämnesrepresentanten så skulle detta varit ett prejudikat som vilket humanistiskt ämne som helst sedan kunde åberopa. Blev det så? Jag fick aldrig veta.
Nu lade rektor 1990 fram sitt förslag om sammanslagning, och presenterade detta i en artikel i Sydsvenska Dagbladet. Jag skrev genast ett skarpt genmäle där jag framhävde att han höll på att införa det postintellektuella universitetet. Med tanke på både hans hantering av min kompetens och hans överkörning av vår fakultet tog jag också upp hans titel och förklarade att termen ”magnificus” i hans rektorstitel angav att han var den främste företrädaren för alla vetenskapsidkare inom akademien. Nu kunde man anse att han inte längre svarade upp mot detta. Westling återkom genast tillsammans med den då alldeles nytillsatte universitetsdirektören Peter Honeth med en ny text som ingenting förklarade. Jag fick då stöd i en text av Peter Luthersson som förutom att han tillhörde Litteraturvetenskapliga institutionen just då också var anställd vid tidningens kulturredaktion. Snart försvann den i var fall ominösa rektorstiteln f.ö. alltmer ur dagligt bruk, och vad beträffar det postintellektuella universitetet så menar jag att vi därefter bara kommit allt längre på den vägen.
Carl Gustaf Andrén hade fått i uppdrag av regeringen att skriva en utredning om etiska kommittéer tänkta att granska och godkänna eller avvisa alla forskningsprojekt som sökte statliga anslag. Utredningens innehåll hade han presenterat i en artikel i SvD 2 september 1989, med eldunderstöd på samma uppslag av Stig Strömholm. Den senare vädjade till forskarnas offervilja med hänvisning till Paul Bourgets ”Lärjungen” som skräckexempel på otyglad forskning (vilket var ungefär detsamma som hänvisa till doktor Faustus’ djävulskhet som skäl för reformen). Andréns utredning avsåg enbart granskningar av sådan forskning som kunde skada eller förorätta enskilda personer eller lovliga verksamheter – f.ö. med nästan exakt samma innehåll som hade arbetas fram vid HSFR, forskningsrådet, ett tiotal år tidigare, när jag f.ö. själv var med. Men till detta hade han fogat ett fristående lagförslag som avsåg att reglera dessa etiknämnder – och i detta saknades begränsningar till bestämda typer av forskning. Om lagtextförslaget hade gått igenom så skulle vi idag ha haft etikkommittéer med rätt att acceptera eller avvisa vilka humanistisk forskningsprojekt som helst – med andra ord ett instrument för obegränsad vetenskaplig censur inom det statliga fältet.
Båda dessa texter fann jag på mitt skrivbord av vacker dag. Vem som lagt dit dem vet jag inte – men eftersom det inte var handlingar som brukade ha någon allmän spridning så föreföll det sannolikt att de lagts dit av någon inom administrationen. Kanske var jag den enda oppositionella person som hen kände till. I vart fall läste jag dem och skrev så en artikel om det hela, som publicerades i SvD 2 januari 1990. Jag träffade Bengt Göransson och vi pratade om artikeln, men hans förtroende för Andrén var sådant att han uteslöt att det fanns risker med hans förslag. Emellertid sades det mig att Sverker Göransson, statsvetaren som varit Göranssons statssekreterare, också han hade skrivit en artikel om samma sak, som dock aldrig blivit publicerad eftersom min text kommit in först. Nå, han hade också andra vägar att göra sin röst hörd. Förslaget föll.

Eftersom inga initiativ om vetenskaplig uppryckning togs från högre ort så företog oss Bengt Hansson, professor i teoretisk filosofi, Torsten Hägerstrand, och jag att utarbeta program för ett tvådagars seminarier om vetenskapens grundkrav och metoder för lärare och doktorander. Vi avsåg att inbjuda internationellt kända forskare som föreläsare. Jag fick uppdraget att skriva ett program, och med detta tog vi så kontakt med den nya rektorn Boel Flodgren, som då visade sig mycket positiv och lovade sitt stöd. Sedan gjorde jag misstaget att vända mig till HSFR med ansökan om det finansiella stödet, och fick givetvis avslag eftersom det bara är forskning som de finansierar, inte undervisning. Så jag skrev åter till rektor och förklarade situationen. Jag bad om uppskov med det hela för att söka ekonomiskt stöd ur andra fonder – men fick nu inget svar.
Från föregående administration hade jag visserligen blivit van vid att inte få svar på några brev. Där hade hennes och min kontakt varit ett första undantag, som alltså inte upprepades. Därefter har jag aldrig fått svar på brev eller e-mail – annat än från personliga vänner eller ärenden helt utanför den akademiska sektorn.
Den känsla av vanmakt som jag nu kände hade ju uppenbarligen särskilda skäl, men jag märkte ändå samtidigt att det fanns fler företrädare för studiet och förmedlingen av de sköna konsterna som drabbades av obemärkthet. I en rundskrivelse till alla chefer för konstmuseer och konsthallar samt kollegor med inriktning på modern konst föreslog jag då att vi för att stärka vårt civilkurage skulle bilda en förening av klubbkaraktär, med föreslaget namn ”Konstgruppen”, och träffas åtminstone en gång om året för att överlägga pröva initiativ och gemensamt slicka eventuella sår. Vi blev drygt tjugo stycken, och träffades sedan på olika platser i Stockholm, men oftast hos Hans-Henrik Brummer på Waldemarsudde. Det finns ju inga exakta mått för stigande eller sjunkande moral, men jag tror att vår gemenskap kom att betyda en del. Vi höll några offentliga paneldiskussioner, svarade på remisser om konst etc. och fick t.ex. igenom kravet att chefen för Statens konstråd inte skulle vara en beslutsfattare med enbart politiska och administrativa meriter utan en konstmänniska med kvalifikationer. Fram till 1909 fungerade vi som grupp; intill dess var också Konstgruppen mitt andra andningshål inom den värld där jag alltid varit verksam – i en snabbt annars nästan total isolering.

Av mina medarbetare från de konstsociologiska sammanhangen fanns nu bara Marie-Louise Sundén kvar. Hon hade börjat på en avhandling om Kristallkronans historia – en andel av det delade projektet med skilda infallsvinklar på detta lyxfenomen – och kommit ganska långt. Sedan tidigare hade hon en tjänst som lärare i den allmänna skolan, och hade upprätthållit denna på deltid när hon tjänstgjorde hos oss. Men under några år hade hon varit sjukledig, tydligen för depression. Om skälet fick jag i och för sig ingenting veta, men det hade nog förekommit både mobbning och utfrysning av alla som var anknutna till min verksamhet och person, i full samklang med den behandlingen som jag själv fick utstå inom universitetet, men sannolikt ännu omildare.
Jag tjatade på henne att fullborda arbetet medan hon nu var ledig – om inte annat så som terapi. Motvilligt tog hon itu med det hela igen; vi hade en tät brevväxling och en inte alltför omfattade avhandling växte fram. Men den blev gott och väl i nivå med vad som avsetts för den nya doktorsavhandlingen, och omsider 1994 var boken färdig för disputation.
Statuterna för den nya doktorsavhandlingen var utformade så att det blivit mycket svårt att underkänna en avhandling – eftersom prefekten vid respektive institution måste ha godkänt avhandlingen för tryckning innan disputation kunde ske. Därmed blev hen rent faktiskt medansvarig om den inte godkänns. Nu blev disputationen i vart fall en katastrof. Betygsnämnden bestod av en företrädare för vår institution som var ordförande, en arkitekturprofessor – båda med särskilda meriter beträffande konsthantverk – samt litteraturprofessorn Louise Vinge. Jag fanns med, liksom opponenten. Under hela akten så länge jag var med talade Louise Vinge med ett otroligt högt tryck och med få uppehåll, och hon var inte nådig. Alla invändningar slogs ned med kategoriska formuleringar.
Efterhand insåg jag att enda möjligheten att motverka hennes nattsvarta bild av avhandlingen måste vara att samla upp alla mina motargument till ett enda anförande mot slutet av akten. Men innan vi kommit så långt förklarade ordföranden att överläggningarna nu var slut; endast själva betygssättningen återstod. Och då skulle jag och opponenten vara vänliga att avlägsna oss. Detta kom helt överraskande, och vi lommade av. Kort därefter – men alltför sent – insåg jag att man tolkat statuterna fel – dessa utsade att vi inte fick delta i beslutet, men det innebar ju enbart att vi inte hade rösträtt i den delen av seansen.
Nu har jag nyligen läst om avhandlingen vars upplaga annars torde ha makulerats. Om hon hade varit frisk och kry när den kom till så skulle den säkert ha blivit fylligare och innehållit mer långtgående resonemang. Men med avseende på såväl grundlighet och fördjupning som redovisning av fakta fanns ingenting att klaga på, och fortfarande kan jag inte se annat än att den med god marginal höll normal standard för en doktorsavhandling.
Vi överklagade. D.v.s. det måste Marie-Louise göra själv, men jag fick trycka på, i mitt eget intresse, givetvis, men samtidigt lika mycket i förhoppning om att ett juridiskt underkännande av disputationsakten skulle hjälpa hennes situation, i bästa fall tvinga fram en upprepning av denna, men åtminstone ett slut med en principiell dom över handlingen att avvisa oss två. Det hela gick genom flera instanser, på ett tidigt stadium förklarade universitetets egen jurist att allt varit o.k. – märkligt nog med hänsyn till statuternas entydiga ord. Men när JO fått ärendet så kom omsider den slutliga domen: förfarandet hade varit felaktigt. Men då hade två år gått, och någon revision av betyget blev det aldrig tal om. Marie-Louise drog sig tillbaka som pensionär på Mallorca.
Nu har jag nyss läst om avhandlingen och kan inte finna annat än att den med viss råge fyller måttet för en acceptabel doktorsavhandling.
Året innan denna tragiska historia började hade jag gått i pension. I och med detta så försvann alla spår av vår tvärvetenskapliga institutionsdel och vår tvärvetenskapliga disciplin borta. Institutionen som helhet fick nya tillräckliga lokaler en bit bort, och där sorterade man in delarna efter nya ordningar. Jan Gunnar Sjölin efterträdde mig med en normaliserad ämnesbeskrivning. Men när han installerades fanns jag inte med. Jag hade inte fått någon inbjudan vilket var regel i sådana sammanhang, och läste just då tydligen inte rätt tidningar. Eftersom min frånvaro kunde uppfattas som uttryck för någon negativ inställning från min sida (fast inga skäl för sådant hade funnits) så skrev jag en not till Bodil Flodgren, och påpekade förhållandet. Ett närmast pantomimartat möte med informationschefen något senare visade att hon fört min klagan vidare.

Under åren närmast innan jag slutade disputerade flera av mina doktorander, eftersom jag antog några nya så blev mina handledningsadepter efterhand allt färre. Jag fick för en gångs skull gott om tid.
Min tillvaro i Viken fick större plats och jag deltog mer än tidigare i konstlivet omkring mig. Allt detta hade mycket samband med mitt äktenskap med Silvia. Hon hade bl.a. under flera år haft en konstcirkel i Helsingborg, med en trogen krets som ständigt återkom. Dessa bildade en egen förening tillsammans med henne och mig, Pälskoppen, med regelbundna föredrag, studiebesök, etc.
Gemensamt tog vi 1983 initiativ till en Keramisk akademi i Höganäs – syltkrukornas och de keramiska artisternas stad, i vår egen kommun. Det artade sig till en början riktigt bra, den stora koncernen Höganäs AB ställde i utsikt att fungera som garant, vi fick en försäkran om förankring med undervisningsbidrag vid Lunds Universitet – via en särskild administration för utvidgningar där man tydligen ingenting visste om överhetens nåd och onåd. Tillsammans med företrädare för kommunledningen och andra intressenter började vi bygga bastanta luftslott med utbildningskurser på skilda nivåer, tänkte oss stora utställningar, konferenser och besök av berömda keramiker, gästateljéer o.s.v. – allt saker som tilltalade de politiker som samarbetade i projektet. Men en dag, när mycket arbete gjorts och omfattande beskrivande och motiverande texter redan var skrivna, etc., så var det tvärstopp. Politikerna bara drog sig tillbaka , och inte fick man veta varför. Något senare blev anledningen tydlig: Hela tiden hade vi ju räknat med Höganäs A.B. som huvudsponsor; nu hade det kommit på fallrepet. Och när företaget sedan rekonstruerades så var dess tid som keramisk stormakt förbi.
Silvia gillade mässor och massor av folk att samtala med och visa konst för; hon deltog årligen i både Konstmässan i Sollentuna och Bokoch Biblioteksmässan i Göteborg, På den senare tog jag mig för att tillsammans med hennes konstverk av Hundertwasser och varje gång en ny yngre svensk konstnär visa alla mina egna publikationer, med en förteckning. Det var ett uppenbart bisarrt företag, och jag fick omsider också höra gliringar – vilket gav mig tillfälle att förklara varför: av mina skrifter fanns det flera som åtminstone tidvis inte universitetsbibliotekens kataloger inte gick att finna i universitetsbibliotekens kataloger.
När jag en dag omkring år 2000 hälsade på henne på Konstmässan i Sollentuna så kom jag hos en annan konsthandlare att stöta på en målning som jag redan hade sett en gång några decennier tidigare och som nu åter utgavs för att vara av Odilon Redon. Några penseldrag som tolkats som Redons signatur fanns på den, i övrigt liknade den ingenting som denne skulle ha kunnat måla. Skillnaderna var grundläggande, i drag efter drag företrädde denna målning en annan tradition – jag kunde inte ta fel. Förra gången hade jag meddelat konsthandlaren att jag absolut ansåg bilden vara förfalskad, eller kanske snarare varit utförd av någon annan målare, och i efterhand tillagts en felaktig signatur. Eftersom jag var den ende i landet som verkligen forskat i Redons konst så hade då denne dragit tillbaka bilden från sitt galleri. Men nu återkom den alltså på marknaden; antingen hade ägaren inte accepterat min bedömning, eller hade denna varit okänd för en ny ägare – eller också var detta bara ett nytt bondförsök. Under mellantiden hade normalpriset på en målning av Redon gått uppåt med kanske ytterligare två nollor. Nu hävdade jag än en gång att denna inte var någon Redon – och tavlan försvann genast från galleriet. Skall jag återse den igen?
Risken är uppenbar, om bara jag själv håller så länge, ty bilden hade under mellantiden fått ett intyg om sin äkthet från Wildensteins konsthandel i Paris, som hade en halvofficiell ställning eftersom Gazette des Beaux-Arts gavs ut därifrån. En anställd där hade haft uppdraget att upprätta en fullständig förteckning över Redons verk, och faktiskt fört upp den här bilden på sin lista, vilket begripligt nog togs som ett äkthetsintyg. Hur många verk av Redon som hon än kunde ha sett så övertygade detta mig bara om att hennes förmåga att avgöra sådant var otillräcklig. För detta krävs utom en omfattande visuell erfarenhet också något som kan jämföras med hög grad av musikalitet – plus specifik och fördjupad erfarenhet av just den konstnär vars verk man skall bedöma. Det är en förmåga som kan övas upp – med tiden – och idag skulle det behövas många med en sådan – samtidigt so det i dagens marknadsläge dessutom borde vara normalt med ett särkilt studium av det fysiska objektet med hjälp av genomlysning, och kemisk åldersmätning.
En större antikvitetsfirma i Malmö hade mot 1960-talets slut börjat hålla stora konstauktioner i en patriciervilla i staden, och dess innehavare bad mig att granska de konstverk som kommit in för försäljning. Jag var nyfiken, det var roligt för mig att se ny fast vanligen gammal konst av alla kalibrer, Tre år i rad åkte jag in till firman en dag eller två och gick igenom auktionsgodset. Belöningen för dessa insatser bestod främst i att man då och då stötte på smärre märkvärdigheter. En gång tror jag att jag fann en stor målning av Cornelis Cornelisz van Haarlem, en betydande holländsk manierist. Jag hänvisade dem då till att söka expertis på just dennes konst, via råd från holländska museer, och det tycks att bilden då snabbt gått förbi auktionen och vidare ut på den internationella marknaden.
Ögonläkaren Sten von Scheele öppnade en auktionsfirma i Malmö 1985, och han bad mig att vara granskare. Jag gillade att se vad som flödade in och ut i sådana sammanhang. Så jag åtog mig detta på samma villkor som förra gången: jag skulle ge mina omedelbara omdömen om bilderna, sortera bort verk med uppenbara felaktigheter, falska, tillskrivna fel konstnär, ruinerade och ”påbättrade”, etc. – men fortfarande absolut aldrig använda ordet ”expertisering”. Min granskning kunde inte få ta så mycken tid, och för övrigt blir ett omdöme aldrig lika med en bevisad sanning; så det måste alltid finnas ett visst utrymme för misstag. En ordentlig utredning är en fråga om veckor – och kan ändå sällan ge någon full säkerhet om autenticiteten. Bara när man kan följa en obruten ”pedigree” från konstnärens ateljé och fram till nuet kan man vara helt trygg. I vart fall tar en auktionist alltid risker, och måste vara medveten om det.

Detta fungerade bra i ganska många år. Så dök det upp en stor akvarell av Leander Engströms namn på, och i min genomgång lät jag den passera som troligen autentisk. Men det råkade sig så att Liljevalchs konsthall samtidigt hade en utställning med en lika stor bild med precis samma motiv, också den signerad Leander Engström. Nu beskylldes von Scheele för att saluföra en falsk bild. Han svarade – i en intervju i tidskriften Antikt och Auktion – att jag hade expertiserat hans exemplar, att därför hävdade han att det som fanns hos honom var det riktiga. Jag blev uppriktigt förbannad, risken fanns alltid att mina antaganden i all hast om bilderna inte stämde, och det var han förberedd på. Hans uttalande var ett avtalsbrott.
Men jag hade en god minnesbild av målningen och var lite förvånad. Så jag tog första tillfället att betrakta den bild som fanns på Liljevalchs – och blev övertygad om att åtminstone denna var äkta. Jag ringde upp tidskriften och förklarade detta. Redaktören blev förvånad, ”inser du inte att det här kommer att skada ditt anseende?” sade han. Men eftersom jag inte är expert och inte vill anses som sådan så brydde jag mig inte vidare om saken.
Senare har jag funderat igen. Båda exemplaren var målade med säker hand, och med den rytmik som är typisk för Leander Engström – men det ena var utförd i den lite friare stil som han hade närmast efter studierna för Matisse, medan den andra var mer präglad av nysaklighetens stilkaraktär. Vi hade aldrig jämfört årtalen. Men möjligheten fanns då att den ena bilden hade varit en replik som konstnären efter några år själv hade gjort, alltså av sin egen bild. Sådant är sällsynt när man målar för marknaden – men han hade tvillingsöner som dessutom blev konstnärer själva. Bland många oprövade möjligheter finns då också den att han hade gjort en snarlik bild till en av dem om den andre hade fått ursprungsbilden.
En dag 1988 blev jag ombedd av en familj på andra sidan Sundet att komma över att titta på tre tavlor som fadern i huset hade lämnat efter sig vid sin bortgång. Det sades vara en Cézanne, en van Gogh och en Gauguin. Stämde detta så rörde det sig om enorma marknadsvärden, och då måste det t.ex. också vara lönande att åstadkomma enormt välgjorda förfalskningar, så jag var lite förvånad över att man vände sig till en privatperson utan laboratorieresurser. Men framför allt ville jag ju se verken. Jag kom, fick kaffe med dopp, och omsider förevisades de tre bilderna. Jag blev slagen av vad jag såg, Cézannes och Gauguins målningar kunde mycket väl vara autentiska – medan van Gogh ingick i samma motivgrupp som den bild med sädeskärvar på ett fält vilken Nationalmuseum några decennier tidigare hade tvingats att ta bort. Den senare hade tillhört de många falska van Gogh med samma motiv som spårats och redovisats i en känd bok av La Faille – och målningen i denna familjs ägo hade alltså påmint mig om just det exemplaret.
Den målning som var tillskriven Cézanne gillade jag mycket och bedömde den som ett verk från 1890-talets början; Gauguins bild passade in bland konstnärens tidigaste verk, från tiden då han ännu var amatör. Hans danska familj hade säkert hos sig haft en hel del av hans tidiga dukar från tiden då han levde samman med dem i Danmark, och de kan sedan ha funnits spridda i landet.
Jag talade om för ägarfamiljen vad jag ansåg, inklusive mina starka tvivel mot ”van Gogh”. Men jag betonade framför allt att en äkthetsundersökning i sådana fall måste bli någonting mycket rigoröst. De var ovilliga att anlita expertis från Statens Museum for Kunst, och jag rådde dem då att fråga Christie’s eller Southeby’s auktionshus i London efter vilka experter som dessa själva använde för de olika mästarna – i tron att de fortfarande sökte bästa tänkbara expertis i sådana fall.
Ett år senare blev jag åter kallad till hemmet vid danska Guldkusten. En son i huset hade haft bilderna med sig i bagaget när han for i affärer till Basel – eller var det till Bern? – där han tagit med dem till Sotheby’s (eller var det Christies?) lokala etablissemang där. En ung man där hade tittat på bilderna, och så gett sitt yttrande: bilderna tillskrivna van Gogh och Gauguin var enligt honom äkta, medan Cézanne tyvärr var falsk. Som anledning till det senare anförde han ett enda kriterium: den gobelängartade textil som fanns som bakgrund för Cézannes bild, ett stilleben, den fanns exakt likadan på en annan målning. Ja, exempelvis på en målning som fanns på konstmuseet i Winterthur några mil bort. Eller kanske hade han utan att känna til den bilden råkat slå upp det stilleben av Cézanne med samma bakgrundstyg som finns på Musée d’Orsay i Paris. Eller det på Eremitaget i Leningrad, som det hette då. I vart fall kunde ju inte ha varit mer än ett enda av dessa som han jämfört med; hade han råkat slå upp fler sådana bilder så skulle han ju ha fått inse sitt misstag. Tydligare kunde inte denne företrädare för det stora auktionshuset ha visat att hans konsthistoriska kunskaper låg ungefär i nivå med vad man normalt förvärvar inom två terminers universitetsstudier.
Dessa olika erfarenheter är ju ganska perifera i mitt yrkesliv, och jag skulle inte ha ägnat så många rader åt dem om det inte varit för den oro som dessa har ingett mig. Episoder som den med Redon har nog alltid förekommit, bondförsök som inte lyckas. Men kunde just den här historien ha varit bara en olycklig slump? (som kunde ha kostat några tiotal miljoner). Kanske killen i butiken helt enkelt hade spelat teater. Eller kunde den stora konstmarknaden helt ha förlorat fotfästet?