ETT MED INSTITUTIONEN

Det hade på nytt dragit ihop sig till skifte på professuren hos oss 1964, efter sju år. Jag hade fått förvarningar om att mina chanser att få den – oberoende av meriter – skulle vara beskurna på förhand. Men givetvis sökte jag. Och förlorade: Oscar Reutersvärd fick förordnandet. Per Gustaf Hamberg, som varit en av de sakkunniga, sökte genast efteråt upp mig och överräckte som gåva ett halvdussin praktfulla slipade böhmiska vinglas, med en blek kommentar: ”det var inte möjligt att lansera dig”.

Oscar Reutersvärd, på senare år

Redan innan han börjat sin tjänst hälsade Oscar på i Lund, och liksom en gång Aron Borelius så hade också han då ett sonderande samtal med mig. Men inte enbart för att bli orienterad om förhållandena inom institution och verksamhet – där min insikt ju var lite nattstånden – utan framför allt för att föreslå att vi rakt igenom skulle dela verksamheten mellan oss.

Nästan i samma veva som han tillsattes hade institutionen tilldelats ett universitetslektorat; en helt ny tjänst i sammanhanget, med krav på doktorsgrad. Det fanns knappast någon annan tillgänglig för tjänsten än just jag. Han såg nu gärna att jag tog hand om både studieorganisationen och administrationen – i princip att jag övertog prefektens vardagsroll. Det förra betydde att jag blev studierektor, också det en helt ny funktion som främst gällde organisationen för grundstudier. Det senare skulle, om man tog Oscar på orden, innebära att jag skulle fatta beslut som gällde inom institutionen och att handlingar som skulle gå vidare ut skrevs av mig och undertecknades av honom. Så blev det också. Givetvis skulle vi diskutera alla viktigare frågor, men oftast var vi till grad eniga att det blev långt ifrån alltid som vi alls samrådde. I vart fall fungerade allt väl mellan oss decenniet ut. Under mellantiden skedde en ändring i bestämmelserna, och jag hade förordnats som ordinarie prefekt, men någon praktisk skillnad märktes inte under de två åren innan jag 1971 gick över på forskartjänst.

När jag fick min lektorstjänst var det jämfört med min tidigare docenttjänst mycket litet som hade ändrats i de formella förutsättningarna för min undervisning– denna fasta tjänst förutsatte en veckotimma mer tjänstgöring och gav lite mer i lön. Utom att undervisa på grundstadiet kunde jag också handleda doktorander, leda vetenskapliga seminarier och att föreläsa över egna forskningar – d.v.s. egentligen fylla samma löpande uppgifter som en professor. Detta eftersom jag redan var docent. För att få en ordinarie lektorstjänst måste man ha disputerat, men utan ytterligare värderade forskarmeriter så fick man som lektor förlägga hela undervisningen till grundstadiet.

Som institutionens enda lärare som fanns kvar från tidigare år så kände jag mig vid det laget som ett inventarium. Under den period i mitt liv som nu var över min position varit ytterst osäker; när jag nu kunde verka från en trygg ställning så upplevde jag en skön avspänning. Jag trodde mig också om att kunna hjälpa institutionen tillbaka i normala gängor. Efter en orolig tid under Borelius så gav det mig under första året ro och harmoni att möta och undervisa en generation av studenter som hösten börjat på grundnivån, omväxlande med att sköta vardagliga institutionsuppgifter, ett rent rutinarbete, allt detta. Det var min vana att börja dagen omkring kl. fem på morgonen, och för några månader framöver brukade jag nu en timma senare vara på institutionen och arbeta med bibliotekets böcker som nu låg närmast huller om buller så att de kom tillbaka i systematisk ordning och blev ordentligt katalogiserade. Detta gav mig bl.a. en ordentlig inblick i vad vi hade för litteratur – och i vad vi saknade. Vi följde rutinerna beträffande undervisningen, min första omgång studenter fick själva läsa sin kurslitteratur och gå på föreläsningar och delta i seminarium varje vecka.

Min närmaste medarbetare där blev Jan Torsten Ahlstrand, som i början väl delade samma lugna förhållanden i sitt arbete. När han sedan fortsatte med detta under de följande sju åren var alla förutsättningar ändrade genom en plötsligt ökad tillströmning av studenter, och hans insatser blev desto mer omfattande. Med sitt fenomenala minne, sin integritet och praktiska blick hade han helt avgörande betydelse för att vi undgick kaos och klarade balansen de närmsta åren och kom vidare med en fast struktur på verksamheten och rutiner som fungerade relativt störningsfritt. När det gällde undervisningens innehåll och verkan kunde varken jag eller han genast inse och än mindre bemästra de negativa effekter som följde av att expansionen möttes av ett helt oförberett universitet och utbildningssystem.

Oscar och jag delade en antiauktoritär inställning, och ganska snart efter att han tillträtt professuren – troligen redan inför höstterminen 1964 – så kom vi överens om att ge studenterna medbestämmande på institutionen genom att tillskapa ett institutionskollegium.

Sammanträde i institutionsstyrelsen. Foto J.T. Ahlstrand

Där skulle lärare och elever tillsammans efter diskussioner besluta i alla ärenden som inte var uppbundna vid forskar/lärarrollen eller gällde sådant som konkurrens om tjänster och anslag etc. Som prefekt skulle jag vara ordförande. Vårt kollegium blev sannolikt det första i sitt slag. Varje månad höll vi ett öppet beslutande sammanträde och där deltog alltid minst fyra-fem studenter, snart övervägande samma personer. Det positiva med arrangemanget ur min synpunkt var att flertalet av de studenter som deltog också blev förtrogna med innebörden i och konsekvenserna av de olika återkommande ärendena och kunde se sakerna ur institutionens och verksamhetens synpunkt; oftast sammanföll studenternas och lärarnas intressen. Men det hände att studenternas egna intressen spelades ut mot institutionens och då kunde det givetvis ibland bli mer komplicerat. De allra aktivaste studentrepresentanterna var med något undantag också de som hade mest avvikande åsikter och egna agenda på sammanträdena – ibland rationella nog, men alltför ofta svårförklarliga, om inte för att tillfredsställa ett allmänt maktbehov. Då kunde det hela urarta till ett uttröttningskrig, och vi blev inte sällan sittande nästan en hel dag kring bordet, men gav inte upp innan det ändå kommit till ett rimligt beslut.

Med den styrelseformen fortsatte vi i vart fall ända fram till PUKAS-reformen fem år senare, då det infördes styrelser med valda representanter för olika kategorier vid alla institutionen. Nu skulle det utom lärarna och prefekten som ordförande finnas med 50 % studenter och 50 % institutionsanställda – med utslagsröst för prefekten. I vår konstruktion hade vi utsatt oss för den formella risken att lärarna och jag kunde bli överröstade, fast jag minns inte att detta någonsin skedde. Vi brukade hålla ställningarna tills alla var utmattade. Men med den nu fastställda formen för institutionsstyrelser blev faktiskt risken större, eftersom de tre-fyra institutionstjänstemännen kunde förena sig med studenterna mot oss andra. Jag minns inte att den någonsin utlöstes – medan jag däremot märkte att hela referensramen ändrades. De realiteter som vi helt enkelt tvungits att leva med oavsett om de gagnade utbildningen eller inte fick en invand tydlighet som det gamla akademiska utbildningssystemet bara hade haft för lärarna själva.

Som redan hastigt berörts så hade tillströmningen av universiteten ganska plötslig ökats och snart blivit mångdubbel mot tidigare förhållanden. Riksdagen hade i början av 1960-talet fattat ett beslut om nya breda folkkategorier skulle beredas tillträde till universitetsutbildningen, och likaså har jag nuddat vid den överraskande plötslighet med vilken det beslutet omsattes i praktiken med genom en rad vidare förordningar och genom stora nya anslag för genomförandet.

Genast anmälde sig också flerdubbelt antal studenter till höstens kurser, och inom ett par terminer hade det blivit till en fullkomlig anstormning – som sedan bara fortsatte att öka år efter år. Vi kom snabbt upp till c:a 800 studenter på grundnivå. Inte minst kom många vuxenstuderande och pensionärer att flockas kring de humanistiska ämnena, och för en tid framöver tycktes konsthistorien ha en särskild attraktion på de senare.

Enligt tidigare ordning skulle utbildningen även på grundnivå vara forskningsförberedande och alltså inte bara förmedla etablerad kunskap. Vad som då hände med de akademiska seminarierna och träningen i vetenskaplig argumentation etc., det avspeglar sig vältaligt i det som blivit typen för dagens seminarier inom olika verksamheter och sammanhang – ofta rena föreläsningar eller i bästa fall paneldiskussioner där talarna i tur och ordning levererar sina budskap med kort frågestund och ett minimum av utrymme för särskilda inlägg. Och ett deltagarantal över femton är redan för stort om man vill aktivera alla inför ett givet material och hålla igång ett samtal. Vad man en kallar en sådan situation som vi nu hade, så kan den till inte till gagnet bli annat än ännu en katederföreläsning.

När beslutet om dessa nya lektorstjänster kom så fanns det nog på de flesta institutioner ännu kompetenta forskare som gick kvar men saknade fast tjänst, så att de första nya lektoraten kunde besättas med folk som hade rätt kompetens. Men med den fortsatta anstormningen blev det snabbt svårare och ofta mycket snart omöjligt att anställa någon ny som ordinarie lektor. Licentiater och avancerade doktorander kunde tillförordnas för ett år i sänder – i en hel del fall blev detta för gott. I och med att man förutsatta att en ny mindre tidskrävande examen för doktorsnivån skulle införas så försvann licentiatexamen praktiskttaget helt ur systemet.

Hos oss var institutionen redan renrakad på äldre forskare. Jag blev ensam i den nya rollen, och det var få som studerade vidare utan att samtidigt ha en förankring i jobb eller uppdrag. När därför institutionen automatiskt tilldelades lönemedel för nya lektorer i proportion till antalet studenter så gick det inte att tillsätta motsvarande tjänster, medan pengarna gick att använda för motsvarande antal tjänstgöringstimmar. Och då hade vi inte någon annan råd än att anställa timlärare för undervisningen – vilket blev de fjolårsstudenter med betyg i ämnet som tyckes ha bäst förutsättningar för rollen och fanns kvar inom räckhåll.

Men för sådana lärare hade det inte funnits plats i den gamla utbildningsstrukturen hos oss – i motsats till fallet inom många andra ämnen inom bl.a. naturvetenskap och medicin, där kursundervisning i klass redan kunde utgöra en viktig del av utbildningen. Och när överheten hade tagit mått på universitetsutbildningen inför beslutet om utbildningens expansion så hade man uppenbarligen inte gjort någon åtskillnad där. Det måste rimligen ha förutsatts att övervägande delen av utbildningen skulle skötas genom kursföreläsningar i anslutning till kurslitteraturen. Det påbjöds inte alls, men vi nu inte minsta chans att göra annorlunda. Vad angår seminarieövningar var idealet o. 15 deltagare, men de kunde – ogärna men ofta – ge plats åt 20-30 deltagare, och när vi nu snart hade 800 att fördela på två kompetenta seminarieledare, så var det t.o.m. när vi dubblerade våra insatser ofta enbart genom att inte insistera på att det momentet var obligatoriska som vi kunde pressa ned antalet till någonstans omkring 50-60. För regelbundna förberedda föreläsningar över forskning fanns rent formell bättre möjligheter eftersom alla förutsattes få plats i salen – medan det i verkligheten sällan fanns utrymme no., vilket Men många studenter avstod alltså från att trängas in där.

Kursföreläsningar var alltså något helt nytt hos oss, men det systemet blev uppenbart populärt bland studenterna som ju mest kom direkt från skolsystemet med dess undervisning kring läsläxorna och då sällan visste av något annat. Och med en sådan ordning kunde vi lätt fördela alla de medel vi fick för lektorat till timavlösning åt de studenter som nu fick hand om var sitt kursavsnitt, någon gång två. Det som i och med detta alltså blivit den akademiska verkligheten har jag för min del betraktat som den största och mest problematiska omvälvningen inom den djupgående förändring av universitetsutbildningens struktur som nu var inledd på närmast darwinistiska förutsättningar – survival of the fittest – och bara fortsatte under ett helt decennium och som dels följdes upp av en organiserad reform, dels samtidigt fick oväntad och än mer oförutsägbar påbackning genom den engagerade vänstervågen som engagerade mängder av studenter och många av de yngre lärare som systemet just hade tagit i sin tjänst.

Vi gick då över till en postgymnasial utbildning med övervägande gymnasiala undervisningsformer, och med ett fullständigt otillräckligt utrymme redan för en i egentlig mening vetenskaplig orientering respektive praktisk taget ingen fördjupande träning alls i kritiskt och analytiskt tänkande. Ytligt sett gick anpassningen bara alltför smärtfritt. Ju mindre erfarenhet av sitt totala ämnesområde som timlärarna hade hunnit skaffa sig, desto närmare läroböckerna måste de ju hålla sig i sina lektioner – lyssnade man då noga och såg närmare på diabilderna så kunde man ofta t.o.m. slippa att själv öppna böckerna.

Den ökade tillströmningen bestod övervägande av unga och vuxna som sakande denna bakgrund från hem och högre skolning. De kunde ju då knappast överraskas av strukturen på den utbildning som mötte dem. Det hade varit just för att ge dessa dittills försummade grupper del i samma utbildning som man startat reformerna. Men eftersom man inte hade kunnat ersätta de fördelar i en fortsatt utbildning som en intellektuellt aktiv uppväxtmiljö kunnat skapa, så kunde det visserligen förefalla som om de nya studenterna kom till dukat bord – utan att de egentligen fick vad som hade avsetts. Inom yrken med legitimation och exakt prestationsmätning kunde saken aldrig kunnat tillåtas stanna vid detta utan justeringar– men för hela fältet av kultur- och samhällsvetenskap förblev den väsentligen vid det försvagade resultatet av alla pragmatiska anpassningar.

Som ny studierektor saknade jag själv både överblick och tillräckliga egna erfarenheter för att klart se problemen utifrån sådana perspektiv. De trängde sig på, och man hade aldrig mer än ett par månader på sig för att få en lösning av dem på plats.

Mycket av det jag skriver här har kommit för mig senare genom åren när jag tänkt tillbaka på situationen och händelserna. Då kunde jag inte se någon annan utväg ur situationen än att följa med i rörelsens riktning. Ju mer omfattande verksamheten sedan blev desto mer bunden blev man av rutiner som snabbt blivit nödvändiga för en studierektor. I vardagslag föreföll det kanske inte som om det var just vetenskaplig kompetens som tjänsten i första hand krävde, och på många håll kom de att upprätthållas av någon bland de mer erfarna lärare som förordnats på vikariat för en hel eller halv lektorstjänst. Med följden att referensen till den äldre utbildningsformen alltmer försvann ur hanteringen. Och dessa var ofta skickliga administratörer och som lärare kunde de ha stor boklig lärdom – men bara undantagsvis vara inriktade på forskning. Med den stora undervisningsvolymen och sin övervägande betydelse för examinationen så kom denna kategori också att ha betydelse för att den skolmässiga strukturen permanentades inom den humanistiska utbildningen.

När jag sedan inte längre hade uppgiften att hålla i studieorganisationen så förlorare jag väsentligen kontakten med vad som skedde där.

Det kan säkert ha kommit preludier till utbildningsreformen som andra känt till men som man inte haft någon aning om på vår institution. Oscar var ingen uppmärksam fakultetsledamot och hade nästan aldrig någonting att berätta om vad som försiggått där. Själv fanns jag inte med i fakultet eller sektion, och i utbildningsnämnden där jag satt mottog vi skrivelser som krävde in uppgifter vilkas användning man inte behövde analysera ur mer övergripande perspektiv, men som var lätta att plocka fram ur olika listor, tillsammans med synbarligen neutrala utskick som kunde ha haft information om en annalkande förändring, men som ingen kunnat uttyda i den riktningen.

Vi akademiska lärare representerade ett månghundraårigt system vilket genom verksamhetens egen natur ständigt förnyade och uttryckte sitt kunskapsinnehåll och hade utan att beröras av samhällets övriga förändringar kunnat avpassa sig till att göra detta intill dagens vetande och forskningsfront, och såtillvida med uppenbar framgång. Som lärare hade man sin stolthet i känslan av att själv företräda det vetande och den vetenskap man företräder, och att i all forskning och undervisning vägledas av det rena förnuftet. Men det var genom självsyn och tillvänjning snarare än genom formell karakteristik och fasta bestämmelser som dess strukturer och särdrag fördes vidare från generation till generation.

I akademiska sammanhang hade det vanligen funnits närmast en avsky för själva ordet ”pedagogik”. När t.ex. blivande lärare efter sina ämnesstudier skulle avsluta sin fil.mag. examen med en obligatorisk kurs i pedagogik, så var denna alltid demonstrativt förlagd utanför universitetets ram. Sådana starkt självgoda tendenser bland de akademiska lärarna och fakulteterna avlastar utbildningspolitikerna en god del av skulden för att vi ställdes så oförberedda inför allt detta, och för vår passivitet i det avseendet som främjade utvecklingen fram mot en övervägande skolmässig grundutbildning inom många discipliner. Det blev också omsider genom dekret uppifrån som fakultetens utbildningsnämnd tvangs att ta sig an de pedagogiska problemen. Vad jag kan minnas så stod vi då ganska svarslösa; det blev ofta studentrepresentanter och administratörer som måste ta initiativ. När något faktiskt började hända på den fronten så var en första synlig åtgärd att man tog itu med att vidareutbilda våra röstresurser. Jag tillhörde de värsta fallen: pratade inåtvänt, mer och mer så ju fler åhörare jag hade och ju längre jag kom in i mina egna resonemang, som kunde spritta av i ena eller andra riktningen. Inte ens de ypperliga röstpedagoger som jag fick anvisade lyckades f.ö. vända min röst utåt. Omsider kom det sedan flera obligatoriska kurser för alla universitetslärare. Och en hel del försök att utforma läromedel i forskningsdidaktik respektive grundböcker i det vetenskapliga arbetets elementa. Men verklig forskning är en livsprocess...

Ser man detta från motsatta utgångspunkten så hade det alltså inte heller funnits några adekvata och systematiska beskrivningar av det akademiska utbildningssystemet att utgå från på regeringssidan. Ingenting som hade kunnat ge vägledning åt utredarna om vad exakt allt detta syftade till, vad dess traditionella moment föreläsning/seminarier innebar för att göra grundstudenter förtrogna med former för och målsättningar i vetenskapligt arbete, och som övning att med kritiska och analytiska metoder producera kunskap för dem som studerade vidare. Pedagogisk forskning hade ingenting att erbjuda.

Kanske trodde beslutsfattarna då att enbart egen erfarenhet av utbildningen tillsammans med politisk/administrativ skicklighet var tillräckligt för att utan vidare tränga in i allt detta på professionell nivå. Och det var visserligen framträdande begåvningar som regeringen tillsatte som utredare för att tre år efter studentexplosionen förbereda normerna för en ny utbildningsstruktur, och dessa hade visserligen båda disputerat. Men ingen av dem hade närmare erfarenhet av att följa studenter från novistiden till avhandlingsforskning. Den huvudansvarige, biträdande utbildningsminister Sven Moberg, hade disputerat som samhällsvetare men sedan gått nästan direkt till skolväsendet. Den mest synlige av hans medarbetare, Lennart Sandgren, hade också han gjort en doktorsavhandling, i matematik, men siktade från början på en karriär i statsapparaten och aldrig hunnit få någon större erfarenhet som akademisk lärare. Båda hade de rykte om sig att vara sakliga och opartiska. Men Mobergs specialitet hade knappast gett honom någon inblick i förhållandena inom estetiska och historiska humaniora. Från den tid i lumpen då vi delade studierum kände jag Lennarts intellektuella briljans och säkra omdöme, men visste också att humaniora hade obetydlig plats i hans medvetande. Senare blev han mest känd för sin insats i gymnasiereformen. Om någon företrädare bland reformens ingenjörer för vår sektor av universiteten hörde jag aldrig talas – och inte heller har något av landets mest respekterade forskares namn förekommit i något sammanhang som jag stötte på. Under alla omständigheter fördes aldrig fram några synpunkter och förslag beträffande organisation och utbildning med hänvisning till några sådana namn.

Det enda som framstod klart utifrån de ramar som vi sedan fick försöka fylla med innehåll var att man ansträngt sig till det yttersta att enligt principen om minsta gemensamma nämnare reducera alla utbildnings- och organisationsnormer till ett enkelt abstrakt mönster. Och eftersom vår fakultet redan genom naturen i de olika disciplinernas studieobjekt var uppsplittrad på djupt skiljaktiga utbildningsinslag så tycks dessa kunnat reduceras bort i den ekvationen.

Samtidigt som det var nog så uppenbart att stora risker för utbildningens kvalitet var förbundna med den nya situationen så innehöll denna emellertid också starka lockelser för de akademiska lärarna. I ett brev från Staffan Björck 19/10 1967, när jag var i USA, skymtar jag en viss belåtenhet med den nya möjligheten att placera obefordrade kollegor. Där klargör han också att processen då redan var i full gång, och att han bl.a. just skulle till Uppsala och träffa Rudolf Zeitler, Gregor Paulssons efterträdare på professuren där, och diskutera möjliga former för närmare samverkan i kombinationer av utbildningskurser mellan våra ämnen, m.m. Han nämner där själv psykologi och sociologi som konsthistoriens tänkbara partners redan i grundutbildningen. Dessutom klargör Staffans brev att hans ämne redan då var på väg att ändra beteckning – nu skulle det koma att heta litteraturvetenskap. Motsvarande ändring måste då också redan då ha varit på gång för vårt ämne.

Rudolf hade alltså uppgiften att samråda med de andra konstvetenskapliga institutionerna för att försöka få underlag för utvecklingsarbetet, och som jag sedan snart fick veta så skulle han sedan själv skissa på ett strukturförslag. Detta skedde alltså redan före vad som sedan omtalats som den stora universitetsreformen av 1968 och som snabbt omdöpt till PUKAS. Men sedan fortsatta samråden och Rudolfs programarbete i flera år parallellt med de senare.

Reformarbetet vid Lunds universitet hade dragits igång ungefär samtidigt med att jag efter åtta månaders frånvaro hade kommit hem från USA. Man hade organiserat en stor apparat där detta hade dragits igång med projektledare och sekreterare från administrationen som trimmats in för uppgiften på förhand skulle samverka med företrädare från fakultetens olika ämnen, och med arbetsgrupper från fakulteterna. Inom administrationen eller av särskilda utredare hade redan arbetats fram en försvarlig mängd av olika promemorior beträffande utbildningens moment och nivåer, examination etc. Jag drogs snabbt in i allt detta och fanns sedan med ganska länge som en av företrädarna för utbildningsnämnden eller för mitt ämne. Till en början deltog jag med ganska stort engagemang och hopp om att omsider förstå det hela. Inte sällan kunde vi tillbringa en heldag eller mer för att debattera de olika ramförslagen och bearbeta dessa för att söka uppnå ett funktionellt innehåll i enighet.

När uppgifterna och problemen togs upp i våra nämnder och kommittéer så var de väsentligen redan utpekade, paketerade, och presenterade i skrift. Vi från utbildningssidan kom aldrig med gemensamma och förberedda synpunkter och gavs inga särskilda tillfällen att överlägga för oss själva. Således saknade vi också en gemensam referensram i förhållande till det som pågick. Jämfört med den raska drive som man tycks ha förväntat sig av de administrativa medarbetarna så var åtminstone mitt eget tempo alldeles för långsamt, eller så tänkte jag på ett alldeles för tidskrävande sätt. För nästan varje punkt skulle jag velat ha en egen utredning från ämnesföreträdarnas sida innan man gick vidare med den.

Efter en tid hade jag blivit övertygad om att vår roll i det vi nu sysslade med ändå redan var överspelad – eller att den aldrig egentligen initierats på riktigt. När jag inte längre trodde på att vår medverkan skulle kunna leda till några riktigt meningsfulla och i sista hand hållbara resultat så drog mig ur det hela så mycket det gick. Och det var jag inte ensam om det bland fakultetens lärare.

Nu långt efteråt tycks mig det enda konstruktiva alternativet i universitetsutvecklingen skulle ha varit att man redan 1964 inriktat sig på att bearbeta den aktuella situationen och förbereda alla berörda. Att avstå från att genast införa en definitiv långtidsstruktur för den högre utbildningen. Man borde framför allt ha begränsat utbildningen och intagningen av studenter till de vanliga grundkurserna tills man hade hunnit examinera tillräckligt många fullt kompetenta lärare. Under tiden hade delar av utbildningsbehovet ha kunnat tillfredställas fullt ut genom en kursundervisning upp till två betyg, som då inte automatiskt utan viss komplettering skulle ge tillträde till den tredje studieterminen, och till stadierna därefter. Sedan kunde man ha infört preparandkurser för den förberedande forskarutbildningen, och allt eftersom man fick fler kompetenta lärare undan för undan slussat in så många studenter som man då verkligen kunde ta hand om på ett fullgott sätt.

Men jag tvivlar på att det skulle varit möjligt att skapa förutsättningarna för att komma bort från det glapp som nu uppstått och förblivit öppet mellan inlärning och tillägnelse av vetenskap utan att först ha gett den akademiska världen uppgiften att föra det vitala i det akademiska systemet över i en modern utbildningsform – och tvånget att förverkliga det i verksamheten.

Det tycks som om naturvetenskaper inklusive medicin efter denna pärs oberoende av reformens nackdelar hade klarat utbildningen utan att det sagts mycket om att de skulle ha drabbats av särskilda problem. Men när det gäller naturvetenskaperna finns det vanligen en självläkande resurs som mycket ofta saknas hos oss humanister: fördelen att i princip kunna pröva ett forskningsresultat och en teori i direkt relation till verkligheten. En misslyckad eller otillräcklig utbildning bäddar för forskningsresultat som visar sig inte kunna tillämpas i vidare kunskapsutveckling.

Mitt deltagande i den kommitté inom Internationella konstkritikersamfundet, AICA, som registrerade världens konsttidskrifter hade spätt på mitt intresse för en systematisk dokumentering av textkällor om bildkonst, och detta intresse riktades särskilt mot texter som inte omfattades av vanliga bibliografier – ”non-bibligraphical prints” – som jag hade erfarenheterna av från den Svenoniuska samlingen av tidningsklipp. Den senare hade hamnat i viss stiltje eftersom dess nu åldrige upphovsman inte längre kunde svara för ytterligare tillskott. En arkivarbetare tog emellertid nu undan för undan hand om tidningarna från universitetshusets läsrum och klippte notiser etc. ur dem.

Det särskilda med ett sådant klipparkiv är att forskare kan finna mycken och varierande information i dem där bokhyllornas bibliografiska material inte kan hjälpa en, och samlar en mångfald av tidningsartiklar och tryckta notiser av skilda ursprung från olika tider som annars väsentligen skulle förbli okända för forskningen. Vanligen förvaras då klippen i kapslar och sorteras in i dessa i alfabetisk ordning. Där förekommer också vidare indelning efter sådant som konstnärsnamn, sakord, konstformer, ortsnamn, de mest kända skribenternas namn, etc. Men ett visst tidningsklipp kan handla om flera olika saker och dess information om något mer speciellt är åtkomligt från en flera andra sökord. Klippet finns på ett enda ställe, men kan ingå i dokumentationer av många olika ämnen.

Nu började jag i vart fall att systematiskt gå igenom Universitetsbibliotekets kataloger i den mån de på minsta sätt kunde beröra vårt ämnesområde, för att anteckna alla sakord som stod på de flikar som indelade litteraturen; sedan sökte jag igenom vår egen boksamling för att komplettera infallsvinklarna utifrån deras olika ämnen etc., och noterade alla begrepp för objekt, egenskaper och återkommande förhållanden inom detta. Det blev ett ganska omfattande material, som jag i nästa steg systematiserade efter innehåll i grupper och därefter samordnande de senare i hierarkier, under sammanfattande begrepp – det kunde bli ganska många förgreningar under en och samma huvudrubrik. Detta tog några månader, men sedan hade jag ett taxonomiskt system som f.ö. senare visade sig pratiskt i mer allmänna sammanhang, t.ex. långt senare i planering inom Nationalencyklopedin. Det var ett arbete i tidens tecken, en taxonomi.

Men den egentliga uppgiften hade ju varit att göra klippsamlingens material mer tillgängligt, och där var det alltså önskvärt med ett nytt åtkomstsystem för att öka dess användbarhet. Numera, i dataåldern, är det väl ganska självklart att man försöker skapa söksystem som inte bara kan anvisa olika informationer på alla klipp i samma mapp, utan också kan göra det möjligt att plocka fram och sammanställa även mycket udda uppgifter genom kombination av flera sökord. Men vid 1960-talets mitt fanns det ännu inga datorer – bara högt utvecklade räknemaskiner. Vid stora institutioner och företag fanns ett sådant system redan i bruk – hålkort i förbindelse med någon sökapparat. Den enklaste var nålkortssystemet. Man stansade ett hålkort på bestämda platser för att anvisa bestämda kategorier eller sökord, och det fick i princip bli nästan obegränsat många individuella mönster. När man skulle ställa en fråga så hade man en gaffelliknande anordning med flyttbara ”pinnar” och stack in det i kortbuntarna där de fångade upp alla som hade hålmönster motsvarande det sökord man använt – för att sedan gå till den eller de kapslar på vilka själva dokumenten fördelats.

Innan det hade kommit fram något bättre så hann vi skaffa en hålkortsapparatur för vårt arkiv, men först när vi sedan hade inventerat och analyserat hela arkivmaterialet i enlighet med systemet och gett ett individuellt nummer åt varje enskilt klipp eller dossier så kunde man ta det i bruk i forskningsarbete. Och när vi väl hade kommit så långt så hade redan fått ett datoriserat åtkomstsystem som ju var ojämförligt mycket bättre och bekvämare.

Men dessförinnan hade jag från Humanistiska forskningsrådet sökt en stor summa pengar för att bygga ut klipparkivet. Ordföranden Erik Lönnroth kom 1965 ner till Lund och satte in sig i planerna, och sedan fick vi ett ganska stort anslag, som därefter utgick årligen åtminstone under mer än fyrtio år. Det gav möjlighet att inrätta en hel och två halva arkivarietjänster, att hålla oss med de större dagstidningar som vi inte fick gratis från universitetets läsrum, och en del tidskrifter, att betala studenter för jobbet att leta fram, klippa och lägga tillrätta materialet för korten, samt att undan för undan komplettera med äldre årgångar för perioder av upp till tio år ända tillbaka mot första världskriget.

Den som jag oftast träffade under dessa år, utöver familjen, hade nog varit Ragnar Josephson. Som pensionär styrde han ännu Arkivmuseet och föreföll fortfarande trivas med tillvaron. Han var alltid intresserad av information från fältet och av allmänt av tankeutbyte; nu tog han vara på varje tillfälle. Ändå undrade jag så smått om han inte saknade mer rejäl stimulans, utmaningar. En dag 1965 mötte jag honom på gatan mellan hemmet och Universitetsbiblioteket. Han hade sällskap med Erik Blomberg, en gammal studiekamrat från Uppsala på besök, en dåförtiden välkänd poet och frilansskribent. Nu fångade han upp mig och bad mig följa med. Vi kom till biblioteket och satte oss i caféet, och där talade de två länge om gamla tider och om hela livet som följt, fram tills vi nu satt just där. Ragnar sade att hans liv hade varit rikt och tillfredsställande liv, nu var han nöjd och inte rädd för att dö – och Erik Blomberg sade detsamma om sig själv. Om jag alls hade deltagit i samtalet så hade det inte gällt den saken – beredd var jag i vart fall inte alls. Några månader därefter var Erik Blomberg borta.

Ragnar Josephson

Ett år senare fick Ragnar helt oväntat en hjärtinfarkt, svävade mellan liv och död på sjukhuset, men hämtade sig. En andra lättare infarkt, och åter var han rekonvalescent. Någon vecka senare var han i full verksamhet igen. Det var just då som jag höll på med att söka nya utrymmen för Dokumenteringsarkivet . Och helt nyligen hade då Arkivmuseet fått överta ett gatuhus vägg om vägg med den dittillsvarande museibyggnaden, och kunde ännu inte på långt när fylla alla lokalerna. Så jag ringde Ragnar och frågade om jag inte kunde få disponera några av de tomma rummen.

Vad som följde var en explosion, Ragnar arbetade upp sig till en magnifik ilska och förklarade att jag aldrig fick sätta min fot med något företag inom hans lokaler. Jag var helt spak, långt innan hans utbrott började ebba ut så hade jag helt gett upp tanken på utrymmen hos honom. Innan samtalet var slut hann vi betyga varandra all övrig vänskap. Men två dagar senare hörde jag att Ragnar åkt in på sjukhuset med en ny alarmerande infarkt – och den gången överlevde han inte. Jag sörjde honom, och han försvann inte obemärkt. Men hade jag vållat hans död? Tanken kom givetvis för mig, och jag uteslöt inte ett samband. Jag hade kanske varit lite naiv när jag inte kunde förutse effekten. Men effekten? På den tiden var två infarkter i följd nästan liktydigt med ett förebud om slutet. Hade jag kanske gett honom ett sista tillfälle att känna sig riktigt levande, mitt i livet, försvarande sina domäner?

Det hade alltså i realiteten inte varit från några oförändrade universitet som den stora universitetsreformen av 1968 kunde utgå. Den omdaning som redan skett under trycket från den ökade studenttillströmningen hade varit långt mer ingripande, och svårare att revidera i efterhand än något av det som PUKAS kom att uträtta.

Samtidigt som den nya situationen skapade uppenbara risker för utbildningens kvalitet så medförde den också starka lockelser. I ett brev från Staffan Björck 19/10 1967, när jag var i USA, skymtar jag en viss belåtenhet med den nya möjligheten att placera obefordrade kollegor. Där klargör han också att processen med ämnesutvecklingen – där myndigheterna åtminstone tills vidare hade lämnat fullt svängrum för de olika – då redan var i full gång. Bl.a. skulle han själv just till Uppsala och träffa Rudolf Zeitler, Gregor Paulssons efterträdare på professuren där, och diskutera möjliga former för närmare samverkan i kombinationer av utbildningskurser mellan våra ämnen, m.m. Han nämner Som tänkbara komplement redan i grundutbildningen vid sin egen institution nämnde han själv psykologi och sociologi. Dessutom klargör hans brev att hans ämne redan då var på väg att ändra beteckning – nu skulle det heta litteraturvetenskap. Motsvarande ändring måste då också redan då ha varit på gång för vårt ämne.

Rudolf hade alltså då uppdraget att samråda med de andra konstvetenskapliga institutionerna för att försöka få underlag för utvecklingsarbetet, och som jag sedan snart fick veta så skulle han sedan själv skissa på strukturförslag. Detta skedde alltså redan före den officiella starten av PUKAS.

Den del av reformarbetet som också gällde de enskilda ämnena hade dragits igång ungefär samtidigt med att jag efter åtta månaders frånvaro hade kommit hem från USA. Man hade organiserat en stor apparat med arbetsgrupper där på förhand trimmade projektledare och sekreterare från administrationen skulle samverkan med företrädare från fakultetens olika ämnen, utgående från olika promemorior beträffande utbildningens moment och nivåer, examination etc., vilka var utformade inom administrationen eller av särskilda utredare. Jag var med i allt detta ganska länge som företrädare för mitt ämne, och deltog till en början med ganska stort engagemang. Inte sällan kunde vi tillbringa en heldag eller mer för att debattera de olika ramförslagen och bearbeta dessa för att söka uppnå och enas om ett funktionellt innehåll.

Det organiserade reformarbetet inom universitet var åtminstone i full gång 1968, och fortsatte några år. Den huvuduppgift som föll på universiteten själv gällde utvecklingen utifrån de ramar som utredarna hade levererat och som bearbetats inom högre instanser. Det bildades kommittéer för bearbetningen, och via fakulteterna engagerades institutioner och deras lärare i dem – snart nog också studentföreträdare. Problemen var redan paketerade när de presenterades och togs upp i våra nämnder och kommittéer. Som om man hade börjat reformera högt uppe i luften, och redan kommit långt med det. Det blev alltid utifrån hur kansliernas tolkat de politiska besluten och tidigare målformuleringar i som ramarna föreslogs och togs upp i våra arbetsgrupper. Eftersom de senare inte egentligen berörde själva substansen i utbildningen så var det svårt för oss som företrädde de olika disciplinernas att utifrån vår respektive egen roll i förhållande till de föreslagna överensstämmelserna med de andra ämnena.

Jämfört med den raska drive i handläggningen som antagligen förutsattes hos de administrativa medarbetarna och dessa även lyckades få upp, så var åtminstone mitt eget tempo alldeles för långsamt, eller så tänkte jag på ett alldeles för tidskrävande sätt. För nästan varje punkt tyckte jag att vi på ämnenas sida skulle ha behövt göra en egen utredning för att kunna gå vidare. Så diskussionen stannade vanligen på ramarnas abstrakta nivå utan att bli effektivt prövade mot individuella ämnesförhållanden. De lösningar som man enades om kom främst att gälla genomförandet på organisationsnivå av en akademisk pedagogik vilken på något sätt själv stannat i paketet utan att ha gjorts synlig och åtkomlig för kritik granskning.

Samtidigt skedde just då allting så tätt inpå en och ofta med omedelbara konsekvenser i så skilda sammanhang och för så olika värden att man saknade möjlighet att omfatta det hela inom ett stabilt och övergripande perspektiv. Efter ett halvårs erfarenheter hade jag upphört att tro mig ha någon möjlighet att nämnvärt påverka kommittéernas resultat, och drog mig ur det hela så mycket det gick. Det verkade bättre att ta itu med dessa omedelbara konsekvenser i den dagliga arbetssituationen och försöka få någon ordning på dem här och nu.

Att vi akademiker så villigt eller åtminstone utan större protester ändå underkastade oss den administrativa aspekten visar hur svag vår idémässiga beredskap var. Vi representerade ett månghundraårigt system vilket genom verksamhetens egen struktur och sina invanda förmedlingssätt hade förts vidare från generation till generation genom tillvänjning snarare än genom fasta bestämmelser. Som dittills ständigt visat sig kunna förnya sig, och att intill dagens situation förmå förmedla ett innehåll av väletablerad kunskap och nytillkommen meningsutveckling – fast visserligen främst till en ganska begränsad och privilegierad ungdomskategori. Man var aom akademisk lärare stolt i den fiktiva förställningen att i all forskning och undervisning vägledas av det rena förnuftet, och för själva ordet ”pedagogik” fanns det länge kvar närmast en avsky inom det akademiska systemet. När t.ex. blivande lärare den gången efter sina ämnesstudier skulle avsluta sin fil.mag. examen med en för lärarbanan obligatorisk kurs i pedagogik, så var denna alltid demonstrativt förlagd utanför universitetets ram. Dessa självtillräckliga drag hos de akademiska lärarna och fakulteterna avlastar utbildningspolitikerna en god del av skulden för att vi ställdes så oförberedda inför allt detta, och det är på vår passivitet i det avseendet som man kan skylla en god del av skulden för utvecklingen mot en övervägande skolmässig grundutbildning inom många kultur- och humanvetenskapliga discipliner.

Omsider fick fakulteternas utbildningsnämnder anvisningar om att ta sig an de pedagogiska aspekterna på reformen. Det blev då ofta som de akademiska lärarna stod ganska svarslösa, medan det då ofta blev studentrepresentanter och administratörer som måste ta initiativ. Nu förutsattes det att det skulle finnas en pedagogisk medvetenhet och aktivitet inom universitetet, och de etablerade lärarna kunde kommenderas till utbildning. Tidigt tog man itu med en vidareutbildning av våra röstresurser. Jag tillhörde de värsta fallen: pratade inåtvänt, mer och mer så ju fler åhörare jag hade och ju längre jag kom in i mina egna resonemang. Inte ens de ypperliga röstpedagoger som jag fick anvisade lyckades f.ö. vända min röst utåt. Sedan kom obligatoriska kurser i universitetspedagogik, men om dessa vet jag inget.

Verksamheten vid universiteten fortgick hela tiden, med en och annan förändring som tillkom på vägen, men huvudsakligen för att bättre på något som uppstått genom att de gamla ramarna var ohjälpligt sprängda; processen gick inte att stoppa, man kunde inte längre ta sig tillbaka till utgångspunkterna.

Nu långt efteråt tycks mig det enda konstruktiva alternativet skulle ha varit att man redan 1964 hade inriktat sig på den aktuella situationen och inte på att genast införa en definitiv långtidsstruktur för den högre utbildningen. Man borde framför allt ha begränsat utbildningen och intagningen av studenter tills man hade hunnit examinera tillräckligt många fullt kompetenta lärare. Delar av utbildningsbehovet kunde man under tiden ha tillfredställt fullt ut genom en kursundervisning upp till två betyg, som då inte automatiskt skulle ge tillträde till utbildningen för tre betyg, till den tredje studieterminen, och till stadierna därefter. Sedan kunde man ha infört preparandkurser för den förberedande forskarutbildningen, och den vägen allt eftersom man fick fler kompetenta lärare undan för undan in i den kvalificerade utbildningen ha slussat in så många studenter som man då verkligen kunde ta hand om på ett fullgott sätt.

Men det skall ju inte glömmas att denna förändring redan haft sina ingripande verkningar innan PUKAS bröt loss, och ännu mindre bör det förbises att det inte bara varit reformen uppifrån som börjat 1968, utan också studentrevolten och den nymarxistiska vågen ”nedifrån”. Nästan alla akademiska lärare hade då fått fullt upp med att söka behålla eller återskapa en dialog med sina studenter och hålla utbildningen igång. Och när reformen kunde tyckas vara genomförd så stod flertalet lärare också med en helt ny arbetsbörda. Vilka av oss med forskning som yrkesplikt hann då med att forska, och vilka yngre som engagerats i systemet fann tid för att disputera och den vägen bli redo för mer avancerade uppgifter? Vem hann forska tillräckligt för att alltid ha färskt stoff för föreläsningar och seminarieövningar? Vem hann ens med att fördjupa sig tillräckligt mycket och tillräckligt kritiskt i den vetenskapliga litteraturen kring avgränsade förhållanden och ämnen för att kunna locka sina studenter till att bidra aktivt till en vetenskaplig diskussion?

Man kan inte ta nästan all tid och uppmärksamhet hos de akademiska lärarna för administrativt arbete och få all deras kraft i undervisningen samtidigt som i forskningen. Till sist måste man antingen resignera och arbeta på rutin i endera eller båda avseendena – eller ta ett eget beslut. Är man anställd på heltid för en viss uppgift så bör det väl också vara rätt att prioritera den ena, och dessvärre blir det sannolikt den förra. Men jag valde undervisning o c h kunskapsutveckling.Alltnog, här återkommer precis samma grundproblem som kyrkofäderna brottades med beträffande återställndet av kropparna inför den ytterst domen, som jag nämnt i samband med min lärare Edsman. Sådana förvecklingar tycktes mig ha blivit allt vanligare den moderna utbildningssektorn – liksom f.ö. för vården i våra dagar. Kanske på väldig många håll inom dagens samhällsapparat.

Det har hela tiden varit med humanvetenskaperna i tankarna som jag nu skrivit – om humaniora, beteendevetenskaper, samhällsvetenskap. Under ”utvecklingsarbetet” och ur samhällskrafternas perspektiv har man vant sig vid att gränserna mellan dessa områden blivit mycket suddiga.

En del men säkert inte allt som här berörts torde väl ha gällt också naturvetenskaper inklusive medicin, och teknologi. Men mitt intryck är att dessa efter denna pärs oberoende av reformens nackdelar hade klarat utbildningen på realistiska villkor, utan att mycket sagts om några särskilda problem vid övergången från en gammalakademisk form för utbildning. När det gäller naturvetenskaperna finns det vanligen en självläkande resurs som mycket ofta saknas hos oss: där har man den oskattbara fördelen att i princip kunna pröva forskningsresultat och teorier direkt mot verkligheten.

Det som jag nu skrivit om är en historisk situation, utifrån denna har mina reflexioner om utbildningen kommit fram. Om förhållande under de senaste decennierna kan jag inte ha någon särskilt relevant uppfattning. Men det finns en del tecken som tyder på att inte svårigheter från den tiden hittills har blivit övervunna.

Redan före PUKAS hade vår institution fått rätt till en andra lektorstjänst, och som studierektor fick jag då i brist på kompetenta sökande till denna varit tvungen att förvandla tjänsten till lösa timmar och ge flera av de studenter som klarat grundkursen bra förordnanden som kurslärare. Det tycktes som om flera av dem växte med uppgiften, och några var säkert mycket bättre föreläsare än jag. Men eftersom det knappast var möjligt att dessa färska timlärare skulle ha hunnit få någon verklig bredd och fördjupning i sina kunskaper så kom de flesta sannolikt främst att huvudsakligen bättra på studenternas minne av vad som redan stod att läsa i böckerna – vilket i och för sig sedan räckte till den tentamensform som nu blev den helt dominerande: att fylla i förtryckta frågeformulär med allt fler multiple-choice-frågor. De muntliga tentamina som nu försvann ur hanteringen hade visserligen kommit de flesta att svettas i förhand, men de kunnat vara ett viktigt avslutande led i själva utbildningen inte minst genom att lärarens förståelse av sitt ämne och dess detaljer där direkt mötte studentens.

Visst fanns katederföreläsningarna kvar – det gällde bara att ha tillgång till stora salar för det ändamålet. Men de prioriterades inte av majoriteten bland studenterna. Just då var det dessutom många som inte alls var benägna att ta lärdom av företrädare för en borgerlig vetenskapstradition. Och samma fördom kunde givetvis också drabba seminarieövningarna som ju fanns kvar på schemat.

Både Oscar och jag ledde någon sådan – med till en början kanske bortåt hundra studenter – i huvudsak varje vecka under terminen. Vid tillfälle kunde vi t.o.m. dubblera med två i veckan, men inte ens då kom vi ner till ett så lågt deltagarantal att seminarieformen som sådan verkligen kunde bli meningsfull. I stället för tolv-femton studenter hade vi ofta fyrtio-femtio. Dessa övningar var obligatoriska och man måste skriva sig på en lista, men var man ideologisk och skeptisk mot den akademiska traditionen så blev man ju inte benägen att visa särskild aktivitet. Av det hela blev ofta bara något i stil med en mer avspänd form av föreläsning.

Bland de medel som faktiskt fanns för att aktivera studenterna i förhållande till studiematerialet var exkursioner utan tvekan en av de mer effektiva, men dessa krävde ekonomiska resurser, särskilt när studentkullarna var stora. Hos oss blev det bara råd med enstaka längre gemensamma resor. Men man kunde i alla fall kosta på sig besök på utställningar i Lund, Malmö och Köpenhamn samt framför allt på Louisiana där man nu på högvarv bedrev en internationellt inriktad verksamhet med både aktuell och historisk konst – f.ö. inte sällan i samspel med Modena museet i Stockholm. Ofta ställde kurslärarna upp som ledare vid sådana besök, men så långt jag kan erinra mig blev det mest utan ersättning.

Ganska snart efter att Oscar hade tillträtt sin tjänst tog han initiativ som skulle komma att sätta sin prägel på verksamheten och studiemiljön. Han föreslog att vi skulle vända oss till alla framträdande svenska bildkonstnärer vi kunde komma på och föreslå dem att skänka verk till Universitetet – med hänvisning till att universitetsmiljön var utfattig på sådant och framför allt saknade moderna verk. Eftersom det rätt mycket var på var sina håll som vi hade våra kontakter inom toppskiktet av den aktuella konstnärskåren så skrev vi en gemensam böneskrift och sände ut den till alla konstnärer på vår lista. Resultatet överträffade våra förväntningar. Vi fick in verk av trettio konstnärer som alla då hörde till de absolut mest kända ... från Vera Nilsson och Sven Erixson och till Endre Nemes, Torsten Andersson och Lennart Rodhe, för att nämna några. Ganska många av de målningar som vi fick ta emot hade mycket stort format – det ofta var det kanske bilder som konstnärerna hade gjort just för sina utställningar där stora dukar vanligen gjorde sig väldigt bra – medan de var något svårsålda eftersom de inte gick in i små moderna våningar och dessutom måste betinga relativt höga priser. Desto större skäl alltså att avstå just dessa verk till vår samling och desto större skäl för oss att känna tillfredsställelse.

I tiggarbrevet hade vi utfäst oss att varje år samla in bilderna i en gemensam utställning av ”Ung mästarkonst” – vilket vi också några år framöver gjorde på Skånska konstmuseum. I övrigt fördelades de på olika lokaler och arbetsplatser inom universitetet; varje humanistisk institution fick åtminstone några av de nya konstverken. Bilderna stannar numera väsentligen där de en gång blivit deponerade inom universitetet. Själv kom jag efter några år att på mitt tjänsterum ha och behålla Sven Erixsons stora ”Vädersolstavla" – en anblick som oföränderligt gav mig en livgivande kick varje morgon när jag kom dit. Samlingen ställdes under uppsikt av Ulla Melander, som amanuens, och eftersom den också dessutom omfattade båda Skånska konstmuseums samling och ett par donationer av äldre holländsk konst, så var detta en ganska omfattande uppgift. Ulla blev med tiden intendent för universitetets konstsamlingar och vårdade dem väl också sedan hon blivit lektor i Umeå.

Mitt deltagande i den kommitté inom AICA som registrerade världens konsttidskrifter spätt på mitt intresse dokumentering av textkällor om bildkonst, och Svenoniuska samlingen av tidningsklipp riktade detta intresse också mot texter som inte omfattades av vanliga bibliografier. Bland det första som jag gjorde när jag nu var tillbaka i aktiv institutionstjänst blev då att ta mig an den samlingen, som då hamnat i viss stiltje eftersom dess nu åldrige upphovsman inte längre kunde svara för tillskotten. Helt hade verksamheten inte avstannat, eftersom en arkivarbetare tog hand om tidningarna från universitetshusets läsrum och klippte notiser ur dem.

Det särskilda med ett sådant klipparkiv är att det utgör ett viktigt komplement som dokumentation till bokhyllornas bibliografiska material, och gör en mångfald av tidningsartiklar och tryckta notiser av skilda ursprung från olika tider tillgängliga för forskning och kunskapssökning under konstnärsnamn från A till Ö, eller under sakord, ortsnamn, etc. Men en det är då alltid på ett enda ställe som man kan finna en viss notis, medan flera olika företeelser kan beröras av textinnehållet. Hundra tidningsnotiser kan innehålla informationer om hundra konstnärer, men kan innehålla sammanlagt flera tusen individuella uppgifter av konsthistoriskt intresse, aktuelle utifrån olika frågor, etc. Numera, i dataåldern, är det väl självklart att man försöker skapa datoriserade söksystem för sådana samlingar för att utnyttja informationen fullt ut. Men före 1960-talets mitt fanns det ännu inga datorer, och att registrera informationsmaterial utifrån olika aspekter på samma material på kortsystem var då oerhört arbetskrävande.

Nu började jag att systematiskt gå igenom Universitetsbibliotekets kataloger för att anteckna alla sakord med anknytning till konst som stod på de flikar som indelade litteraturen; sedan kompletterade jag i olika register i litteraturen på vårt eget bibliotek för att finna ytterligare infallsvinklar, etc., för att sedan samordna dessa i en mängd särskilda begreppshierarkier. Det blev ett ganska omfattande system av olika karaktär och sammanhang. Detta tog några månader. Det verkliga arbetet med att göra samlingen fullt funktionell skulle sedan bestå i att analysera varje notis o.d. och skriva ett kort för var och en med symboler för alla relevanta aspekter som representeras inom detta hierarkiska system. Det skulle bli en fortlöpande verksamhet utan slut. För femtio år sedan kunde man ännu fullt och fast tro på att sådana kumulativa datarsamlingar skulle tillåtas fortgå i all evighet inom den akademiska sfären.

Sedan någon tid kunde man få en viss hjälp av ett hålkortssystem, som ännu främst användes inom stora bibliotek och i sammanhang där man arbetade med statistik.

Så snart jag var klar med själva taxonomin som gav strukturen i registreringssystemet, så började vi så smått på med att registrera själva det inkommande informationsmaterialet med alla relevanta infallsvinklar instansade på respektive läge inom ett nålkort. Håleller nålkort byggde på principen att man kunde plocka ut kort ur registret med hjälp av hål som stansades på ett styvt kort i kombinationer som lika många unika mönster som det fanns begrepp och objekt att söka i det totala registret, och långa nålar som placerades i ”gafflar” i förhållande till de hål som svarade mot det man sökte.

Samtidigt sökte jag nu en stor summa pengar från Humanistiska forskningsrådet. Ordföranden Erik Lönnroth kom ner till Lund och satte in sig i planerna, och vi fick då, 1965, ett ganska stort anslag, som sedan förnyades undan för undan under mer än fyrtio år. Det gav möjlighet att inrätta en hel och två halva arkivarietjänster, att hålla oss med de större dagstidningar som vi inte fick gratis från läsrummet, och med en del tidskrifter, att betala studenter för jobbet att leta fram, klippa och anlägga alla relevanta aspekter på informationsmaterialet för instansning på korten, samt att undan för undan på samma sätt komplettera med de årgångar av tidskrifter och tidningar ända tillbaka mot första världskriget ur vilka vi hade eller nu skaffade fram material. Hjördis Kristenson hade under mellantiden hunnit få en tjänst på Malmö stadsbibliotek, men han lät sig nu rekryteras som ledare för verksamheten, samt två andra konsthistoriker. Av dem hade Per Paulsson full tjänst, och efterträdde med tiden Hjördis, medan Folke Åstrand assisterade honom på halvtid. En arkivarbetare som omsider fick en annan titel verkade i många år och var en viktig medarbetare. De kvalificerade arkivarbetare som institutionen fick sig tilldelade för olika ändamål var överhuvudtaget viktiga för hela verksamheten.

Den som jag oftast träffade under dessa år, utöver familjen, hade nog varit Ragnar Josephson. Han styrde ännu Arkivmuseet och föreföll fortfarande trivas med tillvaron. Som alltid var han intresserad av information från fältet och allmänt av tankeutbyte, nu tog han vara på varje tillfälle. Ändå undrade jag så smått om han inte saknade mer rejäl stimulans, utmaningar. En dag 1965 mötte jag honom på gatan, mellan hans hem och Universitetsbiblioteket. Han hade sällskap med Erik Blomberg, gammal studiekamrat från Uppsala på besök, då en mycket känd poet och frilansskribent. Nu fångade han upp mig och bad mig följa med. Vi kom till biblioteket och satte oss i caféet, och där talade de två länge om gamla tider och om hela livet som följt, fram tills vi nu satt just där. Ragnar sade att hans liv hade varit rikt och tillfredsställande liv, nu var han nöjd och inte rädd för att dö – och Erik Blomberg sade detsamma om sig själv. Om jag alls deltagit i samtalet så hade jag i vart fall ingenting haft att säga i den saken – beredd var jag i vart fall inte alls. Några månader senare var Blomberg borta.

Något år senare fick Ragnar helt oväntat en hjärtinfarkt, svävade mellan liv och död på sjukhuset, men hämtade sig. En andra lättare infarkt, och åter var han rekonvalescent. Någon vecka senare var han i full verksamhet igen. Jag höll då på med att planera för Dokumenteringsarkivet, vi behövde mer utrymme. Arkivmuseet hade just fått överta ett gatuhus som hade murkontakt med den tidigare museibyggnaden, och kunde ännu inte fylla alla våningarna. Så jag ringde Ragnar och frågade om jag inte kunde få disponera några av de tomma rummen.

Vad som följde var en explosion. Ragnar arbetade upp sig till en magnifik ilska och förklarade att jag aldrig fick sätta min fot med något företag inom hans lokaler. Jag var helt spak, tanken på utrymmen hos honom hade jag helt gett upp långt innan hans utbrott började ebba ut. Vi hann betyga varandra all övrig vänskap innan samtalet var slut. Men två dagar senare hörde jag att Ragnar åkt in på sjukhuset med en ny alarmerande infarkt – och den gången överlevde han inte. Jag sörjde honom, och han försvann inte obemärkt. Men hade jag vållat hans död? Tanken kom givetvis för mig, och jag uteslöt inte ett samband. Jag hade kanske varit lite naiv när jag inte kunde förutse effekten. Men effekten? På den tiden var två infarkter i följd nästan liktydigt med ett förebud om slutet. Hade jag kanske gett honom ett sista tillfälle att känna sig riktigt levande, mitt i livet, försvarande sina domäner .

Ganska snart efter att Oscar tillträtt sin tjänst tog han ett initiativ som skulle komma att sätta sin prägel på studiemiljön. Han föreslog att vi skulle vända oss till alla framträdande svenska bildkonstnärer som vi kunde komma på med förslaget at de skulle skänka av sina verk till Universitetet – med hänvisning till att universitetsmiljön var utfattig på sådant och framför allt saknade moderna verk. Som tillståndet nu var fick lundastudenterna alltför få impulser till att intressera och engagera sig i samtida bildkonst. Eftersom vi hade var sina kontakter inom toppskiktet av den aktuella konstnärskåren så skrev vi en gemensam böneskrift och sände ut den till alla berörda. Resultatet av utskicket överträffade våra förväntningar. Vi fick in verk av trettio konstnärer som alla då hörde till de absolut mest kända ... från Vera Nilsson och Sven Erixson och till Torsten Andersson och Lennart Rodhe, för att nämna några. Ganska många av de målningar som vi mottog hade mycket stort format – det var kanske ofta bilder som konstnärerna hade gjort inför sina utställningar där stora välgestaltade dukar vanligen gjorde sig väldigt bra – medan de var något svårsålda eftersom de inte gick in i små moderna våningar och dessutom måste betinga relativt höga priser. Desto större skäl alltså att avstå just dessa verk till vår samling och desto större skäl för oss att känna tillfredsställelse.

I tiggarbrevet hade vi utfäst oss att varje år samla in bilderna i en gemensam utställning av ”Ung mästarkonst” – vilket vi också några år framöver gjorde på Skånska konstmuseum. I övrigt fördelades de på olika lokaler och arbetsplatser inom universitetet; varje humanistisk institution och ett flertal universitetskontor fick åtminstone några av de nya konstverken. Numera stannar bilderna väsentligen där de en gång blivit deponerade. Själv kom jag efter några år att på mitt tjänsterum ha och behålla Sven Erixsons stora ”Vädersolstavla" – en anblick som oföränderligt gav mig en livgivande kick varje morgon när jag kom dit. Samlingen ställdes under uppsikt av Ulla Melander. Ulla blev med tiden intendent för universitetets konstsamlingar, och var detta också sedan hon blivit lektor i Umeå. Detta var då en ganska omfattande uppgift eftersom dessa nya bilder nu ingick i en större redan existerande samling med båda Skånska konstmuseums samling och bl.a. ett par donationer av äldre holländsk konst.

Oscar var själv konstnärligt verksam och var mycket starkt engagerad i samtidskonsten. Därför hade han fäst sig vid mina resonemang i ”Konstforskning” om behovet av ordentlig plats inom utbildningen för modern och samtida konst, och vi kom överens om att omedelbart börja förbereda en sådan tyngdförskjutning i studiekursen. Så vi letade fram ny litteratur för det området och satte in den på kurslistan. Fortfarande fick studenterna i gammal ordning läsa in detta på egen hand, men inriktningen på den moderna tiden backades upp genom att flertalet seminarieövningar nu ägnades åt modern konst. Och i det sammanhanget fanns ju flera tillgängliga resurser att använda, i första hand samlingar och utställningar på Arkivmuseet, Skånska konstmuseum och Lunds konsthall.

Tidigare ordning – som i väsentlig utsträckning förblev den vanliga – hade förutsatt att grundstudierna skulle omfatta en till tre terminers studier. Fast eftersom det ofta tog längre tid så var det mer realistiskt att uttrycka det som ett till tre betyg. Ville man sedan fortsätta studierna så blev nästa mål en licentiatexamen, formellt ytterligare två års arbete. Men nästan samtidigt med lärarreformen blev det emellertid tillåtet att utveckla grundkurser som gick över två år – fyrabetygskurser.

Vi beslöt då att starta en sådan utbildning i modern och samtida konst. Den gamla licentiatexamen som snart för en tid skulle avskaffas hade förutsatt tre terminers föregående studium; men genom att den fyrabetygskurs som jag nu byggde upp i realiteten kom att väljas av studenter som nästan genomgående redan läst första årets grundkurs så kunde den specialiserade inriktningen ge en motsvarande yrkeskompetens vilken dessutom blev mer direkt fokuserad mot det aktuella konstlivet och dess institutioner. Så gick våra resonemang; ganska snart skulle vi också kunna omsätta idéerna i praktiken.

Vid den här tiden, om inte förr, så hade Lunds universitet börjat uppmärksammas som det enda inom Norden där den moderna konsten fått ordentlig plats inom utbildning och verksamhet. Till stor del berodde detta på att Ragnar startat Arkivmuseet och själv visade starkt intresse i den riktningen; det spelade en roll han var en kändis, bl.a. efter en period som chef för Dramaten. Men också studenternas mycket självständiga utställningsverksamhet på Skånska konstmuseum hade sitt att betyda. Det korta mellanspelet mellan Ragnar och Oscar hade varit alltför kort för att bilden skulle ha hunnit blekna bort . Och Oscar själv hade under sina tidigare år i Stockholm tillhört en krets av unga konsthistoriker som drivit flera aktiviteter med samtida och ofta avantgardistisk konst. En drivande kraft inom detta hade varit Pontus Hultén, och dennes då växande skara av anhängare inom konstlivet och för Moderna museet intresserade sig för allt som på något sätt kunde förbindas med Pontus’ verksamhet. Vad mig beträffar så hade jag blivit ordförande för vår sektion av AICA, organisationen för konstkritik och studiet av samtidskonst. En del kände kanske också till att jag skulle skriva bandet om modernismen i serien ”Levande konst genom tiderna". Och även om andra studieorter kunde ha ännu mer av konstnärliga attraktioner så saknades ännu sådana signaler från institutionerna.

Eftersom min undervisningsskyldighet blivit nedsatt genom att jag hade uppgifterna som både prefekt och studierektor så hade var jag inte uppbunden av mycket undervisning och kunde göra det till min uppgift att leda detta seminarium och utbildningen för detta. Fyrabetygskursen kunde så starta hösten 1965. över. Vi hade då fått in massor av förfrågningar och över tjugo anmälningar, och utom en kärntrupp från vår egen institution fick vi också deltagare från de andra nordiska länderna. Fortlöpande bestod gruppen sedan nästan alltid av ett tjugotal studenter – givetvis inte alltigenom samma personer hela tiden, men flera av de första fanns med ännu när jag fem år senare gick över på forskartjänst. Att samma studenter kunde ingå i gruppen så länge berodde ofta på att de jobbade för brödfödan eller parallellt studerade andra discipliner för sin examen. Men kravnivån i kursen lades avsiktligt relativt högt. Studieformen var annars den vanliga, men seminarierna blev ofta mycket livligare än jag varit van vid och gick utan att vi lämnade ämnet inte sällan över i ett mer informellt samkväm. Och några gånger ordnade vi Föreläsningar förekom inte regelbundet, men anordnades i något ämne som aktualiserats i studiet eller diskussionerna, ibland med någon kollega från annan disciplin som föreläsare. Kandidatuppsatsen här kunde ta sin rundliga tid, men Mellan tio och femton av deltagarna brukade dyka upp vid seminarierna, och ett flertal av dem var påtagligt aktiva i diskussionerna. Det som främst präglade verksamheten var seminarier och utflykter. Samvaron brukade ta sig samma ganska avspänt kamratliga former som annars var det vanliga vid fortsättningsstudier. Vi såg de stora utställningarna på båda sidor av Sundet, och gjorde nedslag hos konstnärer som Felix Hatz (tills han flyttade norrut), Jörgen Fogelqvist, John Wipp och Ulf Trotzig i Lund samt hos C.O. Hultén och Anders Österlin i Malmö. Vi tog framför allt vara på olika aktualiteter.

Knappt ett år efter att vi börjat med denna kursverksamhet, 1966, så fick vi en verkligt effektiv skjuts för verksamheten genom medel för att under en månadslång gemensam vistelse tillsammans i Paris ägna oss åt museistudier och ett antal forskningsuppgifter, framför allt om svenska konstnärers aktiviteter i staden under nittonhundratalet. Detta var ju något helt extraordinärt inom vår utbildning, och vistelsen hade bara kunnat realiseras därför att vi fått medel från Kungafonden. Det var Att vi fick kunde vi tacka Oscars sonderingar för – tillsammans med hans och min gemensamma uppvaktning av Joen Lagerberg, den hovman som hade hand om den fonden. Pengarna räckte för oss alla deltagare under en hel månad, av de som ville följa med behövde ingen avstå.

Som förberedelse ordnade jag en obligatorisk kurs i intervjuteknik, där en historiker och Gudmund Smith som (vittnes-)psykolog ställde upp som lärare. Bandspelare fick vi låna från Dokumenteringsarkivet – där vi försöksvis hade börjat ett levande-historia-program – och övade oss i hanteringen av dessa nyheter. Att träna upp sin franska fick de blivande deltagarna klara på egen hand. De flesta klarade att läsa det mesta i vardagliga franska texter när vi reste ner men knappast föra flytande samtal. Det fick gå.

I Paris bodde vi alla på samma hotell i Quartier Latin, där vi fick disponera ett utrymme för sammankomster. Vi hade som kontaktperson av kungafonden fått Gunnar V. Lundberg på hans halvprivata Institut Tessin, bl.a. motiverat av han hade någon roll som representation av svensk kultur i Paris, och nu inbjöd han oss att komma dit på en cocktail samt att sedan vid behov arbeta där. Bjudningen var sirlig nog, men institutets bibliotek var helt inriktat på 1700-talet och innehöll knappt en enda bok om modern konst av någon betydelse. Det var en festlig början, men ingen kom sedan att utnyttja erbjudandet att sitta och arbeta där.

De forskningsuppgifter som i förberett oss för bestod i att samla och bearbeta informationer om svenska 1900-talskonstnärer från deras vistelser och verksamheter i Paris. En del mer personliga uppgifter hade vi med oss för att kunna starta; jag hade bl.a. intervjuat Erik Olsson som länge i Paris och haft stort kontaktnät, och jag vill minnas att jag också fick en del indikationer av hans dotter Viveca – senare känd som grundaren av -galleriet vid Halmstad. Deltagarna valde med något undantag a att arbeta parvis. Eftersom flera av uppgifterna visade sig omöjliga att fullfölja så gick en del över till att dokumentera någon bland de mest kända samtidskonstnärerna i Paris.

Vi samlades på morgonen till frukost på hotellet och gick då igenom dagens uppgifter, sedan gick alla ut till sina olika gallerier, museer, arkiv och bibliotek, intervjuade där det gick och grävde i katalogsamlingar, sökte upp någon av en handfull av de ännu verksamma konstnärerna och efterlevande till något fler, men också äldre parisare som haft kontakter med svenskarna. liksom och andra talespersoner som galleriägare eller museifolk – för att på kvällen redovisa sina resultat vid en gemensam samling på hotellet och diskutera vad dessa kunde ge och vilka nya uppgifter de närmast kunde ge anledning till. Min svärfar Jacques Fouquet hade umgåtts inom konstvärlden alltsedan 1920-talet – då han gifte sig med Christian Bergs syster – och hade många tips att komma med. Och givetvis hade alla som en andra huvuduppgift och egen ambition att se så mycket och så representativ bildkonst som möjligt. Inom konstlivet i Paris var den privata sektorn ännu viktigare då, inte minst därför att det fanns så relativt lite att se i offentliga samlingar; staden Paris hade då ännu inte alls hade öppnat sig för den moderna konsten och staten sysslade då inte med sådant. Men två museer visade modernismen, och med dem tillsammans med storgallerier som Fondation Maeght och Bernheim Jeune samt mängden av intimare gallerier så hade vi ändå förvånansvärt stora möjligheter att få se representativa verk från olika perioder av ett flertal bland 1900-talets storheter. Vi gjorde några utflykter med besök på de större samlingarna, och hälsade tillsammans på hos ett par av den tidens hetaste gallerister, Denise Renée som bl.a. företrädde Baertling, samt Iris Klert, mest känd som Yves Kleins gallerist.

Deltagarna kunde mer sällan till punkt och pricka följa någon förhandsplanering för sin dag ute på staden. Det blev också tvärstopp ibland, några bytte uppgift, och eftersom förrådet av svenska konstnärer ar slut så gick de då över till att dokumentera någon av de mest kända pariskonstnärerna. Men just de svårigheter som i några fall kunde betyda stopp och byte var själva viktig erfarenhet. I flera fall hade en deltagare fångat upp nya uppgifter eller fått nys om ett betydelsefullt originalverk som man inte känt till, och då fått impulsen att fortsätta sökandet i en annan riktning. Det var något som vi flera gånger fick diskutera på kvällssamlingarna och ofta kändes som de mest fruktbara momenten i hela äventyret. När vi måste åka hem så var det väl bara några av deltagarna som hade med sig så mycket och så väsentlig information att det skulle varit möjligt att fullborda en uppsats hemma – bl.a. eftersom de arbetat på en ganska hög ambitionsnivå som krävde sin fortsättning. Men något annat hade jag inte kunnat räkna med, och desto bättre om de återvänd nöjda med sig själva men med hunger efter komplettering av det som de hunnit med.

Avsikten med resan hade varit att försätta deltagarna mitt in i en forskningssituation som fortsatte en tid. Deltagarnas sju eller åtta verkligt representativa mappar med anteckningar, bilder och dokument över lika många konstnärer och objekt var värdefullt material som Dokumenteringsarkivet tog hand om ifall inte respektive deltagare själv ville arbeta vidare med det. En omsider mycket genomarbetad artikel av Björn Springfelt och Douglas Feuk ingick i resultatet.

Det fanns ingen möjlighet att upprepa en sådan forskningsvistelse, den fick ses som ett experiment – även om jag är helt övertygad om att det fick ingripande och positiva följder i den vidare professionella utvecklingen hos ett flertal av deltagare. Våra veckor i Paris 1966 åberopades inte sällan när det något decennium restes allt starkare krav på en återkommande kurs i Paris för svenska konsthistoriestuderande – med hänvisning också och framrör allt till den etablerade kursen vid Istituto Svedese i Rom.

Hur som helst så var det av flera av dessa första fyraterminsstuderande som tänkte sig att gå vidare med forskarutbildning och följde det moderna seminariet, men bara Douglas Feuk och Elisabeth Haglund gick vidare. Douglas försökte kombinera detta med bl.a. recensentjobb vid DN och programarbete för det nya universitetet i Linköping och gled bort ur våra sammanhang. Ett flertal av dem kom ganska snart att ha positioner inom stora svenska utställningsverksamheter, bl.a. Björn Springfeldt, Birgitta Flensburg, Per Drougge, och Ingvar Claesson – samt lite senare också Elisabet Haglund och Bo Nilsson. Hans Johansson verkade länge som lärare i grundkursen hos oss, och var under längre tid redaktör för Paletten – för att omsider hamna i Sydfrankrike som översättare på freelacebasis.

Under några år fortsatte fyrabetygsutbildningen med full styrka, och bland nytillkomna studenter fanns företrädare för alla fyra nordiska länder. Bl.a. flera isländska studenter – av vilka Bera Nordahl och Olafur Kvaran sedan kom att bli bemärkta i utställningsvärlden. Dessförinnan hade Olafur hunnit disputera. Men redan före 1970 hade de olika uppgifterna med universitetsutvecklingen tagit så mycket tid att utrymme för förberedelser till fyrabetygsutbildningen hade krympt avsevärt. Från 1971 hade jag annan tjänst; vi fortsatte ändå med seminarier fast mer oregelbundet och givetvis slutade jag inte att ge handledning och tentera på läskursen (här fanns inga skrivningar).

För en tid fick seminariet nytt liv 1971-72, när Ingvar Claesson som intendent vid Malmö konsthall bjöd in oss till ett samarbete om katalogen till den stora utställning man där förberedde av Jean Dubuffets konst.

På våren 1967 fick jag en inbjudan från att vara gästlärare vid School of Art inom universitetet i Iowa City i två terminer, och redan den sommaren ville man att jag skulle börja. Det var en blandad skara av blivande konsthistoriker och av konstnärer under utbildning som jag då skulle undervisa i modernismens historia samt renässansens bildkonst. Jag tackade ja och for någon månad senare över med familjen.

Som tur var hade jag redan från mina tidigare forskningar färdigt allt som jag behövde för själva undervisningen – utom material för bildvisning, och man försäkrade att sådant fanns i överflöd på platsen. För att bli klar för morgondagens undervisning behövde jag bara någon timmes förberedelse efter dagens sista lektion eller seminarietimme. Så det fanns gott om tid för eget arbete. Och konstbiblioteket där var av sällsynt välförsett. Jag hade med mig förarbetena för boken om modernismen för ”Levande konst genom tiderna”, och hade hoppats på att kunna slutföra arbetet under de åtta månader som jag skulle vara där. Till någon mindre del överlappade min läraruppgift och min skrivuppgift, och det kändes inte fel.

Originalkonst som hade det minsta med min kurs att göra saknades helt inom universitetet – men i Chicago har Art Institute är ett av världens stora konstmuseer med en särskilt representativsamling av just den avsedda epokens bildkonst. Och knappast någon student där saknade bil; över en dag tog man sig lätt dit och tillbaka. Men i själva arbetet måste jag ju ändå genomgående använda diabilder som direkta underlag medan jag arbetade.

Som lärare hade jag inget problem med den situationen, det var vad man hade att räkna med. Och de flesta av de bilder som jag behövde hänvisa till i kursen som fanns redan i mitt medvetande som synminnen av originalen. Dem hade jag samlat på mig genom att undan för undan i livet ha betraktat konstverken på de flesta av västvärldens stora konstmuseer, ofta både en och flera gånger. Fokus i konstlivet hade under några decennier varit Paris, och sedan 1948 hade jag någotsånär kunnat följa många i sin tid ledande konstnärer som visade sig där. Från och med den andra Dokumentautställningen i Kassel hade jag inte försummat någon av de följande, medan mina besök på Biennalen blivit glesare – då hade jag kanske bara varit där två gånger.

Detta med bildminne som professionell tillgång är värt mer uppmärksamhet. Om någon frågar mig om detaljer i en målning som jag säger mig minnas väl, så är det sannolikt att jag går bet eller ger ett svar som inte är helt rätt eller högst ungefärligt. Det förhållandet kan komma många att misstro synminnet som referens och källa. Men detta är i så fall obefogat – felet är då att man gått in på frågan från fel håll – från språkets håll. Att vi verkligen minns det som vi en gång betraktat uppmärksamt visas redan av att vi inte bara märker att en bildreproduktion har annan färghållning än originalet när man sett detta en gång, utan också kan ha en uppfattning om från vilken ursprungliga färger som den avviker. Eller av att vi kan se att en målning på museiväggen som man sett för långa tider sedan under mellantiden har varit föremål för behandling så att t.ex. ett helt litet skadat parti som vid en tidigare restaurering kompletterats med detaljer nu är diskret täckt med en enhetlig färg stämd i relation till hela omgivningen. I båda fallen visar förhållandet att vi har ett synnerligen rikt synminne som inte falnar med åren men inte heller utan vidare låter kalla på sig, men som infinner sig som direkt stöd i vår aktiva perception.

Vi bildkonsthistoriker fyller på det minnet under hela livet. Efter hand som vi avverkat ett flertal av världens stora konstmuser och fyllt på med stora retrospektiva utställningar av de genom tiderna mest uppmärksammande konstnärerna, mött unika komplement i skilda privatsamlingar, etc. – så kan vi i undervisningssituationen allt bättre svara för och ge korrektioner till de bilder som hemma i universitetet visas vid en föreläsning eller en seminarieövning. Den förmågan är ett nödvändligt arbetsinstrument när man arbetar med bildkonst – såvida ens intresse inte enbart gäller motivet och motivförhållanden.

Att skriva en konsthistorisk översikt som likt min är avsedd som en relativt fullständig grundbok för studier, betyder att försöka ge en aktuell och hållbar egen framställning om ett stort och omväxlande konstmaterial samtidigt som man är bunden nästan till händer och fötter av traditionen. De uppfattningar om det mesta som blivit de vanliga utifrån tidigare väletablerade översikter, sådant som ganska nära motsvarar en äldre bildad herres eller dams föreställningar i saken, de behåller sin auktoritet intill dess man fått övertygande bevisning för att de måste modifieras, överges eller ersättas med något annat. Det självklara i uppgiften är att utöka bildmaterialet med verk av betydelse som kommit till senare än den förra översikten – och att även i valet av sådana verk förhålla sig till ”etablerad mening” på lite mer osäker grund, t.ex. genom att summera utifrån kritikernas mening. Detsamma gäller tidigare företrädda konstverk som man inte längre finner lika väsentliga i sammanhanget.

Eftersom man helt enkelt inte kan bygga alla sina påståenden om konsten under den aktuella epoken på egna forskningar, och inte heller alltigenom på ingående läsning av hela facklitteraturen, så måste man acceptera som det normala och enda anständigtvis möjliga vid en sådan uppgift att arbeta på en etablerad konsthistoria med justeringar och tillägg – fram till dess man högst eventuellt påträffar en gräns där dessa man leds av alla dessa bearbetande moment fram mot en ändrad helhetsbild eller ingripande omvärderingar. Men då måste man ha mycket på fötterna.

Översikter skall om möjligt inte byggas kring teorier om konsten – eftersom det finns många sådana och dessa inte sällan strider mot varandra. Dessutom skiljer sig konstverken och strömningarna inbördes i sin synliga karaktär medan de inte sällan favoriserar den ena eller andra teorin om konsten. Därför är översiktverk normalt formalistiska, eftersom det då är möjligt att behandla alla verk på samma grundläggande sätt och göra sina jämförelser mellan dem på samma nivå som dessutom motsvarats av synsättet hos en god del av konstnärerna själva före mitten av förra seklet och av en betydande del av dagens konstpublik. Men poängen är inte alls att det sättet att behandla verken backas upp av många (men kanske förkastas av fler) utan att en översikt rimligen måste vara schematisk och dess scheman måste vara inbördes förenliga. En såtillvida formalistisk översikt kan då skrivas också av en person som personligen avvisar formalismen som fungerande väg till sann förståelse av konsten. Det jag nu höll på med var alltså en formalistisk framställning av den moderna konstens historia, medan många drag och förhållanden inom den konsten faktiskt också haft sina förutsättningar långt före och bortom formgivningen. Hur skall man uttrycka en skillnad mellan form och innehåll som på en gång är absolut och obefintlig?

Den enda aktuella text på svenska av något format som jag hade att jämföra med var avsnittet om modernismen i Gregor Paulssons Konstens världshistoria, och just i denna återkommer utöver de formella också några ganska allmänna aspekter – historiska och socialkulturella. Jag hade f.ö. tidigare kommit att reta upp honom tillfälligtvis genom att kritisera honom på den punkten i en recension. Sedan jag själv börjat ge mycket mer plats åt samhällsaspekten i egna konsthistoriska framställningar så kan jag ju tyckas ha ändrat uppfattning.

Men det som Gregor kompletterat den gestaltningshistoriska framställningen med i sitt verk hade emellertid varit helt övergripande historiska och ekonomiska scheman hämtade från Marx, och jag menade att dessa var alltför väldiga och summariska för att mer än tillfälligtvis kunna ha något specifikt att säga om bildernas gestaltningskaraktär. När jag nu tar upp sociokulturella aspekter – och det rör sig då inte längre om min översikt av modernismen – så gäller det människornas relationer till konstverk i deras miljö respektive konstverkens relation till den mänskliga omgivningen – vilka jag då gärna försökt utreda i empiriska undersökningar . Om jag ibland haft stöd i sociologisk litteratur för själva uppläggningen av en undersökning, så förblir ändå relationen mellan Marx teorier och mitt arbete ytterst indirekt och föga förpliktande.

Nu satt jag tidigt om morgnarna i biblioteket till den konsthistoriska institutionen i Iowa City och skrev på min översikt. Här fanns nästan all litteratur som blev aktuell på denna schematiska nivå och böcker med alla bilder som jag kom att behöva som illustrationer. Eftersom jag skulle inrikta arbetet på en presentation av bilderna i uppslag efter uppslag i relation till olika teman så fick jag alltid tänka också på tvären mot den etablerade systematiken med skolor, utvecklingskronologi, perioder i en viss konstnärs verk, etc. i sökande efter andra på olika sätt redan etablerade samband.

Det moderna skedet, 1071. Uppslaget ”En ny stil: Art nouveau”.

Det gäller t.ex. den ofta återkommande jämförelsen mellan vissa av van Goghs sena målningar och olika typiska jugendbilder och föremål i jugendstil, som i uppslaget ovan. Där har man inga problem med ordvalet – därför att bilderna är bara alltför välbekanta en omständlig beskrivning skulle bara bli tröttande. Men av samma anledning förbiser man lätt att uppslagets fem bilder samverkar inte bara layoutmässigt, utan också och framför allt som en gemensam synbild.

Det som jag då blir visuellt medveten om inför en av bilderna samverkar direkt med det jag blir medveten om i de övriga – och inte på diskursens nivå där jämförelserna görs två och två och gärna med givna kriterier, utan på det öppna fältets nivå där både likheter och skillnader uppmärksammas samtidigt och granskningen resulterar i en visuell föreställning som innehåller flera dimensioner men samtidigt är artikulerad och precis – den förställningen avspeglar min föreställning när jag valde bilderna. Men den bekräftar inte denna – ty om jag i förstone hade tyckt mig se bestämda drag som är gemensamma för samtliga bilder, så är det möjligt att min visuella meningsbildning inför helheten i stället berättar om en gestaltningsmässig enhetlighet som förenar de tre bilderna medan den fjärde står i vad Wittgenstein kallade ett förhållande av familjelikhet” till de andra, d.v.s. har drag som kan utvecklas ur de föregående. Allt detta handlar om insikter som kan få stor fasthet och ofta tas i bruk av den som ser med självförtroende – men kanske först när man har ett helt avspänt förhållande till språket. Den ”känsla” för visuella samband och skillnader inom bildkonstverk som så ofta missförstås som vag och aningsfull kan ha en exakt artikulation och tillhör konstvetarens och den aktiva konstpublikens viktigaste tillgångar.

Såtillvida tyckte jag – så där i eftersikt – att några av bokens uppslag borde kunna tjäna ett extra bra syfte i en grundbok. Men det var någonting därutöver som jag nu började få aningar om – att det genomgående helt utanför språket finns en meningsstruktur i bilden som kan ha många samtidiga dimensioner som låter sig förstås och upplevas ett ingående betraktande.

Det är alltså direkt inför bilderna som man kan se och kan göra sig medveten om allt detta – utan hjälp av ord, utan att besväras av det reduktionistiska tvånget att söka ord för vad man ser. Problemet med språket i sammanhanget är dubbelt: dels är det alltså reduktionistiskt, det måste välja ut något som huvudsak och avstå från annat som inte omedelbart passar in som appositioner. Men dels är därtill dess begrepp inte i grunden skilda från den föreställningsvärld som vi disponerar i betraktandet. Den innebörden måste man tillskriva Saussures tes om att orden är hänvisande tecken, meningssubstansen finns utanför språket men givetvis då inom det totala medvetandet.

När jag idag granskar bokuppslagen i ”Det moderna skedet” så tycker jag inte att resultatet står sig bara därför att det kanske i princip uppfyllde den ursprungliga planeringen och knöt an till traditionen. Det är som om många upprepade och tydligt avvikande upplevelser det skulle krävas för att man skall kunna spränga sig loss från det traditionsmönster som nötts in hos en genom studier och fortlöpande erfarenheter. Men sedan låg otillfredsställelsen och gnagde i mig, det tycktes att alla utläggningar i ord och satser snarare fjärmade en från själva bilderna som konkreta fakta och som delar av ett andligt territorium. Den texten främst borde göra är att verka frigörande och utvecklande för just denna förmåga till meningsbildning i det ordlöst föreliggande. Men hur?

Man kan säga att det finns två viljor som konstant mäter sina krafter inom en när man skriver en sådan översikt, viljan att bevara allt på invanda platser och viljan att förflytta allt till nuet. För att inte helt tappa fotfästet försökte jag hela tiden att under modernismen som helhetsbegrepp hålla fast de indelningar i tidsföljd och på bredden som synbarligen nu var okontroversiella inom vårt ämne. Men de senaste tio-femton årens konsthändelser omfattades inte av den fasta struktur som dessa bildade, och det fanns ju åtskilligt under ännu tidigare år som visade ingripande avvikelser från sina anvisade tendenser eller strömningar. Det konkreta problem som dykt upp var i stort gemensamt för alla som deltog i 1960-talets allmänna konstdebatt. Det gällde vad som man efter hand men långt senare har kunnat enas om att ha varit ett verkligt epokskifte – övergången från modernism till postmodernism. Min syn skymdes då av att så mycket som sedan blir typiskt inom vissa utvecklat postmodernistiska riktningar så relativt tidigt redan hade framträtt i manifestationer som var lätta att uppfatta som senmodernistiska.

Den gången hade jag särskilt fäst mig vid två konstnärer, Jean Dubuffet och Robert Rauschenberg, därför att de var och en på sitt sätt tycktes mig fullständigt avvika från och gick utöver såväl den klassiska traditionen som alla den etablerade modernismens ismer. Dubuffet var inget unikt fall, men han var mer konsekvent och mer teoretiskt grundad än sina europeiska föregångare.

Jean Dubuffet, Den slingrande vägen, 1957

Det som fångade min uppmärksamhet hos honom var hans återkommande försök att beröva sina bilder all estetisk attraktion, för att locka fram det ”råa”, det elementära och sinnligt spontana i betraktarens person. De olika faserna i hans produktion tycktes alltid starta i något övertygande ”fult”, kladdigt, deformerat, oförnuftigt, etc. Den vanliga anklagelsen från folk utan vana vid modern konst: ”detta kunde jag ha gjort själv” – var något som kom Dubuffet att jubla. Och när ingen tycktes följa upp ett sådant yttrande med ett försök att måla en bild så blev han uppriktigt besviken. Han vände sig mot allt raffinemang i konsten och ville locka fram känslan av att detta var hur enkelt som helst. Men efter varje nytt försök till lösgörelse från den estetiska konsten brukade det inte ta lång tid förrän bilderna av den nya ”råa” art hav valt återigen präglades av en ny sorts inre målerisk konsekvens och en subtil utsökthet.

I Rauschenbergs produktion finner man ju ofta en påtaglig diskontinuitet inom materialet och kontraster mellan delarnas karaktär. När han först framträdde på 1950-talet möttes dessa arbeten ofta med våldsamma protester från en traditionalistisk publik. Men inom varje verk så stämmer vanligen allting i sista hand inbördes samman i en slutlig harmoni – hans arbeten är liksom Dubuffets fortfarande estetiska föremål.

Dessa två inbördes orelaterade mästare handskades med objekt och motiv vilka enligt en traditionalistisk estetik var störande och direkt utestängda från skönhetens rike – men hamnade ändå inom modernismens ram.

I verk av dessa båda – men särskilt hos Rauschenberg – fanns element som pekade fram mot det som numera allmänt omtalas som en postmodern konst. Men tiden då jag skrev detta var inte mogen för några kategoriska slutsatser om en djupgående förändring eller drastisk förskjutning inom den kreativa bildkonsten.

Den motiviska diskontinuiteten mellan bildelementen i Rauschenbergs bilder kunde uttryckas som konfrontation tvärs igenom bilden mellan ständigt olika realitetsgrader, skilda grader av synbarlig delaktighet i en konkret vardagsfysik. Fanns det då kanske något samband mellan dessa verk och de renässansfresker som jag hade studerat ett decennium tidigare? Möjligen, exempelvis via 1700-talets holländska trompe-l’oeil-stilleben. Men om ett visst traditionssamband kunde ha funnits här så är inte särskilt väsentligt, ty i Rauschenbergs verk förekommer dessa drag inte som stöd för en upplevelse av kontinuitet inom motivet, utan med en precis motsatt verkan – det som är enande i dessa bilder är gestaltningen som sådan, och inte ”motivet”.

Marcel Duchamp, Why not sneeze? och olika ståltråd och marmor, 1921

Robert Rauschenberg, Utan titel, akryl, material och objekt, 1954

I motsats till skiftet från den föregående ”klassiska” traditionen och till modernismen, som jag tror mig ha utrett rimligt väl, så kunde jag i min avslutande text aldrig sammanfatta de tecken på en ny ingripande förändring inom bildgestaltningen som just berörts med några andra till teser om en ny tradition eller ett nytt paradigm. Begreppet postmodernism fanns inte när detta skrevs; den konst som senare skulle komma att sammanfattas under det hade just då i mycket skiftande former börjat komma fram på avantgardeutställningar hos Stedelijk Museum i Amsterdam, på närmaste Documentautställning i Kassel, på Louisiana och Moderna Museet. Numera är väl de flesta bedömare eniga om att postmodernistisk konst avviker tillräckligt från modernismen för att ses som något nytt, stort och kontinuerligt sammanhängande i konsthistorien. En egen tradition, ett nytt paradigm.

Det principiellt nya i modernismen alltifrån Cézanne, van Gogh och Gauguin etc. ligger inte i att den visade nonchalans mot motiven ute i verkligheten, utan i att konstnärens främsta angelägenhet blivit själva gestaltningen i av bilden som yta form och färg, medan motivet fick underord inordna sig under den, bäst man kunde och ville. Inom den äldre traditionen med dess naturalistiska grundval krävdes att motivet kunde uppfattas direkt som en obruten helhet, analog med synbildens direkta verklighet. Uppfylldes inte det kravet i ett konstverk, så var det mycket svårt att få dess gestaltningsmässiga värden beaktade av konstpubliken. Å andra sidan hade den äldre traditionen givetvis inte att bildernas motiv som sådana övervägande skulle ha det som betingade publikens uppskattning. Tvärtom, gestaltningens kvaliteter hade varit lika avgörande för bedömningen av det konstnärliga värdet.

Skillnaden mellan den äldre traditionen och modernismen ligger alltså i prioriteringen av motiv respektive gestaltning – medan den stora likheten ligger i gestaltningens avgörande betydelse. Modernismen och den klassiska traditionen har det gemensamt att konstverket är och förblir ett estetiskt objekt. Det fysiska föremålet med sin duk och sina färgstoffer är den unika källan till bildens särskilda estetiska verkan och mening.

Från de båda äldre traditionerna avviker postmodernistisk konst vanligen närmast fundamentalt. Den behöver inte förmedla någon avbild, och inte ha någon inom bilden sluten, enhetlig gestaltning. Den är vanligen föremål, men kan också vara projektioner eller ljud. Det kan också vara en projektion, och det kan vara en provokation som utgår från lösa sammanställningar av helt vardagliga företeelser, eller utgå från en text, etc.

Den förenande länken mellan alla dessa tre paradigm står alltså inte att finna i verkens materia utan måste sökas i den ständigt varierade upplevelse som verken ger upphov till.

Det fanns alltså drag i både Dubuffets och Rauschenbergs verk som pekade framåt mot postmodernismen men enligt min uppfattning var de ingenting mitt emellan, förblev de båda modernister. När det gäller Duchamps flera decennier tidigare konstnärliga och teoretiska insats så hade denna däremot inte bara varit en av huvudförutsättningarna för den postmodernism so omsider blivit till, utan kan också ses som postmodernist avant la lettre.

Redan när jag skrev boken så var Marcel Duchamp’s roll för estetiken och den nydanande konsten på 1960-talet sedan länge allmänt beaktad, men ändå överskattade jag nog hur pass allmän denna insikt var, och är därför inte nöjd med min presentation av hans insats i boken. Jag gav honom för mycken uppmärksamhet som konstnär inom sin egen tradition och tid och gick in på hur han gestaltat i sina verk, vilket kan avvända uppmärksamheten från väsentligheter sådana som att de objekt som han brukat i sina demonstrationer – flasktorkare, pissoarer, cykelhjul etc. – verkligen hade valts bl.a. därför att de ansetts som otroligt vardagliga, tarvlig, oestetiska. Hade de visats fram utan anspråk på att vara konst så skulle ju inte många alls uppmärksammat dem, och ingen skulle väl ha reagerat särskilt häftigt mot dem.

Manuskriptet blev klart innan jag på förvåren 1968 lämnade Iowa, sedan dröjde det med publiceringen fram till 1971 – förlaget ville ge ut banden i epokföljd.

När jag fått beställningen på den boken kunde man ännu inte märka någon större förändring på bokfronten – men mycket snart därefter hade förlagen börjat jaga författare för nya akademiska läroböcker med stor iver. Jag hade sammanställt en liten stencil för mina studenter, ”Konsthistoriska stödanteckningar”, avsedd att göra dem förtrogna med vår mer speciella terminologi och termernas samband inom olika system. Det nya förlaget Studentlitteratur snappade upp den i förbifarten vid ett besök för att fånga större fiskar – och plötsligt hade jag en liten mjölkko som sedan gav mig fickpengar i mer än trettio år. Almqvist & Wiksell gjorde 1968 ett svep bland institutionerna, och fick mig att skriva kontrakt om att redigera en ny svensk konsthistoria – ”Konsten i Sverige” . Det gick bra att värva kvalificerade medarbetare, som Mårten Stenberger, P G Hamberg och Sten Åke Nilsson. Men att driva in manuskript gick desto trögare, och inom förlaget var man nästan utom sig innan dessa verkligen började rulla in och verket efter hand kunde publiceras fram till 1975. Vi hade inga färgbilder – vi föredrog ofullständiga svartvita bilder framför bedrägliga färgbilder – men fick en desto finare design på volymerna.

Vid sidan av fyraterminskursen så hade jag också övningsseminarier för studenter på grundkursen. En gång ordnade jag ett grupparbete inriktat på beståndet av skulpturer utomhus i skånska städer och orter. Detta resulterade omsider i ett manuskript som jag redigerat samman från deltagarnas anteckningar, med presentationer av varje verk och de nödvändigaste data. Några år hade tidigare Skånes konstförening gett ut min första bok om Christian Berg till sina medlemmar; nu erbjöd jag föreningen detta arbete, och där nappade man. ”Skulptur i Skåne” blev, så långt jag har kunnat finna, den första i raden av sådana presentationer av skulptur i offentlig miljö, och det fickformat som formgivaren funnit fram till återkom sedan i flertalet av de många andra häften av samma typ som efter hand kom ut för olika orter landet runt.

”Skulptur i Skåne”, seminariearbete från Lund, Skånes Konstförenings årsgåva 1966

När jag i det sammanhanget valts in i dess styrelse blev min enda mer betungande uppgift att skriva vernissagetalen till föreningens årliga utställning, då ett stort evenemang för de upptagna koryféer som valdes till ordföranden kirurgen Helge Wulff och sedan finansmannen Sixten Eriksson. Även om jag själv var ovig som talare, så tycktes jag ändå ha en viss fallenhet för retorik – i samma mån som den framfördes av andra. Samma tjänst hade jag gjort Christian Berg både tidigare och senare, inför olika skulpturinvigningar. Men den direkta anledningen till att jag engagerades var säkert att utgivning av skulpturboken hade gett föreningen blodad tand. Ty ganska omgående beslöts att vi skulle ge ut en fortsättning, eftersom det fanns gott om offentliga konstverk i Skåne utöver dem som kommit med första gången. Sedan jag vidtalat Maj-Lis Stensman, som delade sin tid mellan tjänst på Arkivmuseet och studierna, att ta sig an uppgiften – mot ersättning, givetvis – så klubbades beslutet att detta arbete skulle komma ut som föreningens publikation efter två år. Två år gick och jag fick inget manus. Ännu ett år gick, samma sak.

Då grep sekreteraren, Uno Kampmark, in och i oktober 69 krävde han min avgång. Jag blev förbluffad – från Lund var jag inte van vid så brutala former. Men jag insåg att han kom från affärsvärlden. Nu behandlade han och styrelsen mig som en verkställande direktör som inte uppfyllt förväntningarna, fast det ju inte var mer smickrande för det. Hur som helst så kom Uno och jag att under lång tid samarbeta i olika andra ärenden, och jag kunde beundra hans målmedvetenhet och handlingskraft desto mer när den riktade sig åt andra håll, inte minst när den resulterade i tillkomsten av Sveriges konstföreningars riksförbund och i följd av detta att tidskriften Konstperspektiv skapades.

Det skall tilläggas att Maj-Lis utan att känna till mina öden under mellantiden faktiskt levererade manus till den andra boken mycket snart därefter, och den kom ut nästa år som konstföreningens medlemsgåva.

Inventeringen av kulturhistorisk bebyggelse i Lund fortgick under en stor del av 60-talet. Jag var ganska oerfaren som byggnadshistoriker, men fick en hel del praktiska lärdomar genom sammanträdena mellan olika intressenter och specialister. De strån som jag själv drog till stacken bestod främst av att i dialog med stadsantikvarien Ragnar Blomqvists som gjort gedigna förarbeten för varje session backa upp hans stilhistoriska argument och anlägga särskilda estetiska synpunkter på byggnaderna. Representanter för byggnadsnämnden och byggnadsföretagen lyssnade snällt, fast i de fortsatta diskussionerna var det nästan aldrig mina estetiska argument som återkom. Desto mer synlig framgång hade landsantikvarien Ewald Gustavsson och stadsbyggnadsdirektören Tynelius – den senare handplockad för sin omsorg om den historiska bebyggelsen och den lundensiska miljöns karaktär. De kände uppenbarligen till precis var motståndet låg och samspelade ofta perfekt både med sina roller och med sina argument.

Man behöver inte finnas med länge inom det offentliga konstlivet för att inse att i politiska sammanhang och inte minst i förhållande till ekonomiska intressen så har estetiska och konsthistoriska värden ett mycket bräckligare försvar än mer allmänt kulturhistoriska sådana – hos både kommunerna och företagen, men också hos de relevanta statsorganen.

Det hade i vart fall kommit några tydliga resultat ur samspelet mellan oss på den estetiska och kulturhistoriska kanten, eftersom antalet byggnader som klassificerades så att de fick ett visst eller ibland fullt skydd för framtiden till sist blev avsevärt större än vi befarat. Erfarenheten att enighet ger (ökad) styrka gav mig lust att pröva på att utveckla något liknande i ett samarbete inom Lunds konstliv. Så jag föreslog några av de bland mina bekanta som hade någon nyckelposition inom det fältet att vi skulle bilda ett kollegium för samspråk och samråd. Jag tänkte mig att vi skulle kunna verka som påtryckargrupp i aktuella ärenden om anslag till evenemang, verksamheter och offentliga konstverk, till nyetablering och till bevarande. De som ställde upp blev Ragnar, Folke Edwards, Konsthallens chef, Sven Gunnar Bråhammar, Arkivmuseets souschef, Sten Samuelsson och Carl-Axel Acking, professorer i arkitektur på LTH, Carl Ossian Klingspor, arkitekt, kanske någon mer, och vi kallade oss Kollegium för nutidskonst. Sammanträdena brukade bli socialt lyckade, alla tycktes trivas och diskussionerna var vittsvävande – men mycket blev inte uträttat. Sedan Ragnar snart hade gått bort och andra lämnat staden så gick luften efter hand ur vår grupp. Men vi fanns ännu kvar vid den stora konsthallskonflikten i Lund, och det var väl det bästa tillfälle vi fick för att agera stödjande när detta verkligen behövdes.

Folke Edwards hade varit student i Uppsala men hade efter en lång och framgångsrik tid som redaktör för Paletten hamnat i Skåne som Sydsvenskans konstkritiker innan han tog över ansvaret för Konsthallen Lund. Vid den här tiden blev han licentiat för Oscar. Närmast efter denna episod flyttade han till Göteborg, och blev där åter Palettens redaktör samtidigt som han fick aktuella utredningsuppdrag för kommunen.

Han hade något år tidigare efterträtt Eje Högestätt som chef för Lunds konsthall, där han fortsatte den vitala och aktuella utställningsverksamhet som den förre drivit alltifrån från starten 1955. Detta var på ”flower-power”-tiden, och den frihetliga, fredliga (”make love not war”) men högst anarkistiska ungdomsrörelsen då stod i fokus för ett internationellt intresse. Folke ordnade 1969 en stor utställning i anslutning till detta, med namnet ”Underground”. Den har gått till historien. En av utställarna var mycket engagerad och aktiv i projektet, Sture Johannesson. Det var han som gjorde affischen, en ung naken kvinna som rökte hasch. Styrelsen för konsthallen reagerade omedelbart, och ordförande krävde att Folke skulle slopa affischen och ta avstånd från alla bilder med någon anknytning till hasch eller narkotika. Folke var solidarisk med utställarna, och vägrade. Han fick ultimatum, och då valde han att avgå från sin tjänst.

Det hade ju inte funnits någonting i Folkes tjänstgöring att anmärka på. Hans uppgift var att spåra upp och visa aktuell konst för lundapubliken, och det hade han skött mönstergillt, och han var nu skyldig utställarna sin solidaritet, hans vägran att acceptera ändringar i utställningen var konsekvent med förutsättningarna. Situationen var komplicerad, styrelsens motvilja mot att låta sin konstinstitution visa propaganda för hasch var i och för sig lättförståelig. Men i sin roll som styrelse hade man inte haft något utrymme alls för sin aktion mot Folke. Ändringar i planeringen hade styrelsen bara kunnat ha haft formell rätt att begära vid programläggningen för säsongen. Och det hade då varit ganska lätt att sätta sig in i vad de föreslagna utställningarna innebar; det enda verkliga felet i hela historien ligger i att ingen inom styrelsen hade gjort detta. Det är ju givetvis oväsentligt att Folke själv sade upp sig efter ultimatum, felet var inte hans och förtroendet var brutet. Men desto viktigare för oss var då att peka på kulturlivets utsatthet, insistera på att kommunen svikit sitt ansvar mot konsten och kulturarbetarna, och kräva ändring. Vi begärde nu att kommunen skulle skriva en ny tjänsteinstruktion för konsthallschefen där denne givetvis skulle ha full konstnärligfrihet och inhopp från styrelsens sida förhindrades. Detta tycktes som om detta hade godtagits från kommunen, men den avsedda innebörden schabblades bort i diffusa formuleringar. Fortfarande kan man behandla intendenter och utställare på ett rättslöst sätt. Ännu 2012 kunde det åter uppstå allvarliga konflikter i Lund på grund av samma inkompetens bakom utformningen av statuterna. Den blockad mot Konsthallen som vi också varit med om att initiera kom bort, eftersom Folke sagt upp sig och inte alls hade någon önskan att komma tillbaka.

Under mina två terminer i Iowa City hade Colibrine, Stefan och Camilla varit med mig. Men äktenskapet var inne på sin allra sista fas. Camilla var då spädbarn, Stefan hade sin skola och kompisar – och på sena eftermiddagen och veckohelger hade vi tillfälle att vara tillsammans. Annorlunda hade vi inte haft det de sista åren i Lund.

Eftersom jag på den tiden alltid började dagen vid femtiden på morgonen medan undervisningen aldrig startade före klockan nio, så hade jag dagens bästa arbetstimmar till eget förfogande. Det var då jag arbetade på boken.

Konstskolan vid universitetet i Iowa City var på den tiden den största i USA, där flertalet av universiteten har sådana skolor. Den gav ett kursutbud och undervisning upp till doktorsgrad inom konsthistoria, med olika studiealternativ, och samtidigt också utbildning i konstnärlig gestaltning över en vid skala från industriell design och keramik till monumentalmåleri och skulptur. Bland lärarna på konstsidan fanns några då mycket kända namn. De två utbildningarna är givetvis åtskilda, och lärarna i båda fallen valda efter deras specialitet och förmåga. Men när man så önskade kan utbildningen omfatta studier inom båda områdena, och särskilt de som ville ha möjligheten att undervisa i konst vid colleges och andra vanliga skolor eller vill kunna söka platser som lärare i bildkonst etc. vid något universitet valde gärna också teoretiska kurser.

Under var och en av mina två terminer där ledde jag två konsthistoriska serier av seminarier och egna föreläsningar om den tidiga modernismen inom bildkonsten respektive om renässanskonsten. Där kunde jag räkna med en aktiv insats från nästan varje elev – de sade ibland att de var skyldiga sig själva eller sina föräldrar att få verklig behållning av studierna eftersom de betalade mycket för utbildningen. Artigt nog – de kunde ju ha sagt att jag var väl betald för att låta dem få det bästa jag hade att ge.

Flera av mina studenter utbildade sig i första hand som målare, skulptör, designer och i ett fall keramiker. De hade ofta ett personligt engagemang i stoff och diskussion på kursen som skilde dem från flertalet av mina vanliga studenter men påminde om elever som jag hade haft vid teaterskolan i Malmö, när jag under några år undervisade i en kurs i konsthistoria där. Som produkt av seminarieserien om modernismen lämnade vi efter oss två digra och systematiskt ordnade kompendier med relationsmönster och centrala citat.

En av mina elever på flera kurser, Betsy Woodman, ägnade vår lilla familj många omsorger. Tillsammans med maken Jon, just färdig med arkitektexamen, gjorde vi en utflykt till Falling Water, Frank Lloyd Wrights märkliga villa över bäckfallet i skogen nära Pittsburg. Vi var där ensamma i flera timmar. Jag noterar detta här därför att det var en så ovanligt stark upplevelse, ett arkitekturverk där man kan uppleva sig omsluten av ett rum som var den innersta kärnan i öppen kontinuitet med vildmarken utanför, och samtidigt trygg bakom murverk där själva klippan spelade en stor roll och betonade sambandet utåt. Jag är skeptisk mot begreppet arketyp när det brukas systematiskt, men för mig var det huset en verklig arketyp, unik inom kulturen. Detta kom mig att tänka på en annan villa som jag besökt femton år tidigare, Le Corbusiers då halvt förfallna villa Les heures Claires/Villa Savoie i Poissy utanför Paris, som fortfarande mötte en ensam besökare med stolt förfining. Också där hade jag huset för mig själv i mer än en timme. Den var raka motsatsen till Falling Water – huskroppen lyft på en smalare basparti, totalt sluten mot omvärlden, öppen inåt i ett fint samspel av intima rum som tycktes mima en privilegierad dams avspända tillvaro från morgon till kväll, och med utblickar mot landet utan än genom förtidiga perspektivfönster, än från den krönande terrassen. Alla proportioner var avmätta med en utsökt samklang – jag kunde bara jämföra med Bramantes Tempietto i Rom. Också den har förblivit arketyp i min förställningsvärld. Två fullständigt olika omvärldsförhållanden hos två totalt olika arkitekter. Den senare kom jag att möta 1963, när jag på Ragnar uppdrag sökte upp honom i hans stora studie på Rive Gauche i Paris. Ragnar ville ha skisser till hans tänkta eller genomförda väggmålningar och le Corbusier visade sig vilja ha en motprestation i form av att jag skrev en bok om honom som bildkonstnär (där han sade sig egentligen vara större än som arkitekt). Han var en ganska frän person, men att jag inte nappade – och Arkivmuseet blev utan verk av honom – berodde på att jag inte delade hans mening om sina bilder..

Innan jag lämnade Iowa City blev jag i tillfälle att delta i examinationen av en blivande doktor i måleri som siktat in sig på en konstprofessur i Seattle. Det var en nyttig upplevelse för en novis i sammanhanget som var ren konsthistoriker att sitta med där. Jag fick inse att sätten att se på skulptur och terminologin som vi hade kring detta inom vår profession visst inte var universellt giltiga, utan betingades av de aspekter som vi av olika skäl hade föredragit. Men när jag försökte följa hans resonemang så lyckades jag aldrig få klart för mig om han försökte tala om saker som han ansåg vara giltiga alla sammanhang eller om han avsåg förhållanden som i första hand gällde för hans egen verksamhet och tankar om den. Jag hade i verkligheten inte minsta chans att forma ett eget omdöme om hans prestation. Inte ens när jag frågat min chef Frank Sieberling som ledde akten, så kunde jag få något slutgiltigt sammanhang. Men eftersom jag heller inte kunde peka på några självklara misstag, etc. så bidrog jag åtminstone genom min tystnad till det lyckliga slutet med examen.

Detta var något decennium innan frågan om doktorsexamen vid konstskolor blev aktuell i Sverige. Ännu hade jag då inte mött några delade meningar om vad vetenskap skulle vara: en verksamhet för att så långt någonsin möjligt utforska och fastställa vad helst vi kan iaktta i verkligheten och ställa frågor om, bortom alla tvivel och på grundval av kritiskt utvärderade, tydligt redovisade data och förhållanden. Eller när an inte kan komma så lång sammanställa och diskutera data och antaganden som kunnat bedöma ha särskild relevans – men då också klargöra eventuellt andra alternativ och graden av sannolikhet för de egna förslagen. Mitt problem vid den där disputationen var givetvis att det bara varit då och då som aspekter på ingen och mina konvergerade.

Ju mer jag funderade vidare på detta desto mer växte problemet. Redan i språket finns det ju – alla begrepp om något visst föremål pekar ju ut en viss egenskap eller ett visst förhållande hos detta, utifrån vilket vi mest sannolikt kommer att förhålla oss till det – med utelämnande av ett okänt antal andra aspekter utifrån vilka samma föremål har lika stor relevans.

Vid fysiska institutionen vid universitetet i Iowa City hade man under vår tid där kommit långt med att vidareutveckla en av tidens mest avancerade elektronhjärnor, så att den hade en kapacitet långt utöver allmän sifferbaserad databehandling. När jag hade sett vad den kunde prestera i förhållande till information i ord, så var jag beslutad att genast vid hemkonsten försöka få in vårt dokumenteringsarkiv bland utnyttjarna av Lunds universitets enorma datamaskin SMIL. Där hade man intresse av att avstämma maskinens kapacitet och funktioner mot behoven hos så olika discipliner som möjligt, och det bidrog till att vårt projekt utan vidare välkomnades. Vårt arkiv följde sedan med centraldatorn genom alla transformationer som efter hand krympte dess omfång och mångdubblade dess kapacitet, ända tills att vi kunde mata in all information i vår egen lokala skrivbordsdator.

Under de närmast följande tio åren startades många dokumentarkiv av samma typ som vårt runtom i världen, och vi fick en ganska livlig kommunikation med flera av dem i USA, bl.a. det stora konsthistoriska arkivet i Washington och arkivet vid MOMA. Jag deltog i ett antal konferenser. Det satsades högt på att utveckla dessa forskningsresurser, för en tid. Hos många svenska museer växte det fram ett intresse för datoriserade kataloger och det utvecklades ett samarbeta om utvecklingen där vi under en tid fanns med på ett hörn. Sedan jag 1970 hade fått ansvaret för AICA:s verksamheter med dokumentation så kom vår institution också att bli adressen för denna gemensamma verksamhet, vilket bl.a. medförde fördelen att vi under en följd av år fick automatiska leveranser av utställningskatalogerna från flera internationella stormuseer, bl.a. MOMA och senare Centre Pompidou (som då f.ö. leddes av Pontus Hultén).

Oscar och institutionspersonal på besök i dokumenteringsarkivet. Foto J.T. Ahlstrand

Ungefär samtidigt som fyraterminsundervisningen startade hade jag ansökt om medel från Humanistiska forskningsrådet för att få igång en konstvetenskaplig tidskrift med inriktning på samtidsförhållanden, och hade också fått anslag för den, tillsammans med garantier för en fortlöpande utgivning. Under namnet ARIS, Art Research In Scandinavia, kunde dess första nummer publiceras 1969. Då hade Jan Torsten efter en provisorisk lösning åtagit sig uppgiften som redaktionssekreterare, och skötte denna under hela 1970-talet liksom han tog hand om senare följande volymer, som emellertid kom i bokform.

De allra första planerna på en tidskrift hade kläckts inom vårt dansk-svenska konsthistorikersällskap med Merete Bodelsen och Ole Naesgaard, och de uppmanade då mig att ta hand om utgivningen. Sedan hade jag fått in flera större manus, men inget av mer traditionell art. Bl.a. hade jag manus om ett resultat från gruppforskningen i Paris – en studie om Theo van Doesburg av Douglas Feuk och Björn Springfeldt – samt en redogörelse av ett samarbete mellan mig och psykologiprofessorn Gudmund Smith. Jan Rosvall gav en ambitiös presentation av metoder för kvantitativ analys och systematik av humanistiskt material. Men det var inget material som stämde särskilt bra med vad kollegorna i Köpenhamn hade tänkt sig, så de drog sig tillbaka. Och jag gick vidare ensam.

Det hade varit några år tidigare som jag fått min första tvärvetenskapliga anknytning, som ledde till den sistnämnda texten. Gudmund Smith kom en dag upp till vår institution med en diabild i handen. Den visade en målning av ett landskap, och nu ville han låna fler av samma sort från oss. Han brukade i sin forskning en apparat för bildvisning i olika hastigheter av vilka de snabbare brukade locka fram förmedvetna reaktioner, sådana som ingen mindes närmare efteråt. Den bild han hade med sig hörde denna till dem som hade gett rikast och mest varierat utbyte. När han då hade behövt ytterligare bilder för flera försök samtidigt så hade han låtit en skicklig tecknare göra en noggrann avbildning av motivet på denna diabild. Det brukar inte vara något problem med att återge ett bildmotiv i en tydlig teckning . Man den bilden blev en ren besvikelse. När den användes i snabba projektioner så hade det nästan inte kommit några reaktioner alls på den, och efter länge exponering så hade det sällan kommit fram mer än omsider en enkel beskrivning.

Jag reagerade omedelbar på hans berättelse, här fanns ju något att vinna för förståelsen av konstupplevelsernas natur och om dess förutsättningar. Om det fanns så stor skillnad mellan de förmedvetna reaktionerna inför en konstbild och inför en rent beskrivande linjeteckning, så måste detta ha något att säga om ett samband mellan själva gestaltningens karaktär och dess inflytande på betraktaren. Och vad kunde då en sådan skillnad säga om konstupplevelsen om det nu finns en tydlig skillnad på arten av gensvar före och efter full medvetenhet om motivet (”full kognition”-klar för beskrivning i ord), så som framgått av Gudmunds ord till mig när han kom upp.

Vi bestämde oss för att tillsammans göra ett litet forskningsprojekt med utgångspunkt i dessa förhållanden. Det blev en hel liten skara som följde med i arbetet och gick vidare med diskussionen – utom Gudmund och jag var det också Ulf Kragh, även han psykologiprofessor, samt Hans Sjöbäck, känd specialist på psykoanalytisk forskning. Och givetvis den av Gudmunds studenter som anmält sig för att göra sin kandidatuppsats om saken, Lars Sjögren. Han fick genomföra alla experimenten.

Innan vi började skrev jag ned konsthistoriska analyser av samtliga bilder som skulle visas i försöket. Det blev bilder av sex målningar som var välkända för de flesta med konstintresse. Man vidtalade trettio studenter att vara försöksobjekt; ingen av dem sade sig ha något konstintresse. Bilderna var i svart och vitt (vid snabba projektioner urskiljer man i vart fall inga färger). Metoden man använde kallades percept-genetisk analys. Var och en av försöksperson fick se varje bild i tio olika hastigheter – från 1/100 sekund och upp till en full sekund. Vid de första projektionerna, upp till 1/10 sekund var de gensvar som noterades helt ”subliminala”, under den verbala medvetenhetens tröskel – då tydde ingenting ännu på att man identifierat motivet. Och när det klart identifierats så hade man nått ”full kognition”.

Försökspersonerna gav sina gensvar på projektionerna genom att rapportera sina spontana reaktioner efter var och en av dem. Efter avslutade försök samlandes alla dessa gensvar för varje projektionstid och de klassificerades genom att innebörden i dessa meningsimpulser tolkades utifrån fyra emotionella kategorier, vilka i sin tur indelade i positiva, ”varma”, reaktioner (över linjen i diagrammen) och negativa, ”kyliga”, reaktioner (under linjen). Samma bedömningar gjordes med mitt godkännande av innehållet i mina förhandsanalyser.

Manets Olympia Ur ARIS 1969: Smith, Sandström, Sjöbeck,
Sjögren: Responding to Stimulations by Paintings.

Diagram för gensvaren på den bilden. De två delarna (pfas.c-fas) har en gemensam horisontalaxel

Manets Olympia – med diagram för reaktionerna. Sida ur ARIS 1969: Smith, Sandström, Sjöbeck, Sjögren: Respondig to Stimulations by Paintings.

Man kan i diagrammet vid bilden ovan av Olympia avläsa en brant omsvängning i huvuddelen av gensvarsmaterialet från subliminala värdemarkeringar (c-fas) med dominans för det ”negativa” under strecket, och till helt övervägande markeringar över strecket, ”positiva”. Samtidigt är skalan av emotionella lägen i de subliminala gensvaren ojämförligt mycket rikare än i de som varit förbundna med fullt igenkännande. Negativt och positivt i detta sammanhang beskriver inga värderingar för eller emot – komedier värderas ju inte i sig högre av den litterära publiken än tragedier.

Några av försökspersonerna kan ju ha känt igen just denna berömda målning av Manet. Men hennes själva kroppsställning i kombination med nakenheten kan också ha känts igen som någonting klassisk med klangbotten av antik kultur. Oavsett vilket så finns sannolikhet för att det varit objektets traditionella kulturprestige, och såtillvida av en kulturell värdering, som avspeglar sig i de plötsligt så ”positiva” gensvaren på den.

Bortsett från sådana enkla didaktiska och sociala villkor för kulturförmedling som aldrig behöver ifrågasättas, så hade jag efter alla diskussioner om bildningspedagogik på det senaste decenniets alla konferenser och av de texter jag läst i ämnet bara känt mig alltmer frustrerad. De lyckade exempel som man mötte bestod i en stark personlighet med ett eget engagemang och en karismatisk förmåga. Det kunde man inte sätta på recept. De recept och anvisningar som hade störst genomslag bland oss kom ofta från personer som tillmättes störst auktoritet. Men nästan alla påståenden om metoder och uppläggningar som man mötte inom det området tycktes antingen bara fortsätta en stelnad kulturtradition eller också var det improviserade idéer utan tydligt underlag.

Här, i utfallet av dessa experiment, hade jag anat ett möjligt landfäste för en utveckling av hållbara konstpedagogiska situationer och metoder.

De emotionella mönster som man kunde sammanställa ur en väsentlig del av de subliminala gensvaren visade sig då ha överraskande många överensstämmelser med drag och förhållanden som jag hade framhävt i mina motsvarande analyser. I försökspersonernas gensvar efter full kognition var det däremot sällan något mer än själva den enkla motivbeskrivningen som stämde överens med min analys av bilden. Detta betydde alltså att det som man upplevt och kunnat ge uttryck för i relation till de snabba projektionerna inte kom med i det som man yttrade efter full kognition.

Mitt intresse i sammanhanget hade betingats av en enda fråga: kunde man här få hjälp till en vidare förståelse av den skillnad som jag redan hade iakttagit inom konstcirklarna mellan tidiga reaktioner på konstbilderna då deltagarna endast hade schematiska skolkunskaper e.d. och deras gensvar sedan de umgåtts en längre tid med olika representativa konstbilder under samtal och med tillgång till relevanta data? Den hade här åtminstone fått ett tillräckligt svar, visserligen preliminärt eftersom försöket inte haft full skala, för att läggas till den allmänna erfarenheten och vägleda en fortsatt diskussion om föremedling av konstförståelse och upplevelse.

Det mönster som här tycktes framträda var väl värt att begrunda vidare. Av samhället och genom kulturklimatet försågs medborgarna då och förses kanske än mer allmänt och entydigt idag med en ytterst schematisk konstbildning som utpekar kulturella prestigebärare utan att ge minsta inblick i deras egenskaper som individuella verk och i de kulturella sammanhang som de tillsammans skapar. Det är en förkrympt och ineffektiv bildning som kommit att betinga rätt mycket av det som man kan kalla kulturellt beteende hos oss, och som kan blockera en vidare tillägnelse av kulturyttringens faktiska potential och bidrag till livskvaliteten.

När jag fram på vårvinter 1968 hade kommit hem från Iowa så väntade mig ett uppdrag vilket sedan för några månader framöver höll mig intensivt upptagen på insidan av den etablerade akademiska miljön. Lunds universitet fyllde nu trehundra år och det skulle firas med en stor fest över hela nedre universitetsområdet – i vilken skulle ingå en utställning där de olika institutionerna skulle få visa upp vad de forskade med och mer allmänintressanta resultat som de hade uppnått. Alla universitetshusets salar skulle fyllas, och det var mitt uppdrag att ordna detta. Jag fick två skickliga och handfasta medarbetare från institutionen, Håkan Bengtsson, senare Lunds halvofficielle fotograf, och Ingvar Claesson, redan nämnd. Vi fick också anlita en av Tio fotografer, Hans Malmberg, som gjorde och ställde ut ett fritt bildreportage från ett antal institutioner inom alla fakulteter. Det var en helt absorberande och upplyftande uppgift att gå från institution till institution och intervjua forskare och tjänstemän om pågående och avslutande forskningar. På skilda håll inom universitetet fanns större projekt på gång, inom språkvetenskap, inom limnologi, växtfysiologi, folkhälsa, hos oss själva med Dokumenteringsarkivet, etc., etc. och nästan alla kunde prestera ett åskådningsmaterial som kunde väcka intresse och verkligen informera. Jag glömmer aldrig professorn i invärtesmedicin Söderström som just fått ett nyss uppfunnet elektronmikroskop och som förmådda dra in en lekman som mig i sin egen enorma entusiasm över att äntligen få umgås direkt med det som då troddes vara de mest elementära partiklarna. Och inte heller barnmedicinaren Malmros som gjort pionjärupptäckter om kolesterolets farligheter, och som bokstavligen höll fast mig i slipsen medan han berättade och fick mig att lova att undvika ägg, smör och fläsk – vilket jag sedan också har hållit närmast genomgående. Egentligen skyller han mig nu några tusen ägg som jag hade kunnat avnjuta utan fara.

Den stora festen gick av stapeln, ett historiskt fyrverkeri avlossades på universitetsplatsen av Folke Åstrand, en av dokumentalisterna hos oss med pyrotekniska och kulturhistoriska intressen. Men detta mellanspel som krävde spänd uppmärksamhet – krutet från 1600-talet var tystlåtnare än det i moderna fyrverkeripjäser – det råkade sammanfalla med att en hop av vänsterstudenter under höga rop bröt in på universitetsplatsen och demonstrerade mot det överdåd och övermod som visades från akademiska föreningens stora sal där vi alla funktionärer och honoratiores med Philip Sandblom i högsätet satt och hade festsupé.

Den akademiska klockan gick just då från tolv till ett. Nuet tog över och släckte jubileet. Philip Sandblom hade gjort sitt sista offentliga framträdande som rektor, nu gick han i pension och efterträddes av Nils Stjernqvist, professor i statskunskap, som hade all förståelse för vänsterprotesterna och en skicklig hand med studenterna. Kontrasten mellan honom och Philip var tydlig nog. Men båda var kända för sin integritet, och redan Philip hade arbetat på att demokratisera alla samarbetsformer; skillnaden var bara att Nils Stjernkvist var enkelheten själv, medan Philip han hade följt en typisk amerikansk modell som också innefattade akademisk pompa – under hans tid hade processionskåpor och hattar införts vid universitetet.

Kort tid efter min hemkonst gick Colibrine och jag definitivt isär. Jag flyttade från vårt lilla gatuhus österut i Lund via några tillfälliga adresser till en märklig och helt otidsenlig morisk paradvåning vid Bantorget, som kunnat hyra genom arkitekten Sten Samuelssons förmedling. Vår hemfraktade Ford Mustang visade sig gå att växla till två små Saab-bilar; barnen delade vi på sedvanligt sätt så att de tillbragte veckan hos sin mor medan jag fick ha dem vid veckoslutet.

AICA:s årliga kongresser cirkulerade, och i princip kunde varje huvudstad i ett medlemsland föreslås som värdstad. Turen kom till oss i augusti 1969– d.v.s. till Sverige, Danmark och Norge tillsammans, med två kongressdagar på varje ställe. Folke Edward var generalsekreterare för det hela och han organiserade kongressdagarna hos oss utan minsta gnissel och med ett minimum av väntetider. Min aktiva insats som ordförande bestod bara i att sitta med klubban vid sammanträden och föredrag. Efter två kongressdagar i Köpenhamn kom deltagarna till Stockholm.

Vid AICA:s nordiska kongress 1969. Fr.vänster Henning Möller, Dk, Ole Henrik Moe (No), oidentifierad, och jag.

Kanske var det ett femtotal personer, svenska medlemmar oräknade. Där hade vi en generalförsamling och ordnade upp gemensamma intressen, i övrigt delades uppmärksamheten mellan museistudier och besök på andra samlingar och gallerier. Vi besökte T-banestationen Saluhallens perrong och mötte Siri Derkert som åskådligt och med stor framgång demonstrerade hur hon blästrat fram sina teckningar med människor som verkat för fred och kvinnors rättigheter, och upplevde en soaré i augustinatten med Agnes Widlund på konstsalongen Samlarens glashus på Gärdet, med ett avsett allkonstverk där Leon Nilssons musik var avsedd att bl.a. samspela med ett improviserat skulpturbygge av Martin Holmgren, vilket dessvärre kollapsade under tillkomsten. Martin gick bort kort därefter; möjligheten att episoden haft betydelse i det fallet var sedan inte så lätt att leva med. Kongressen fortsatte till Oslo där kritikern Ole Henrik Moe stod för värdskapet På återresan gjorde grupper av deltagare olika besökt, bl.a. i Lund där jag visade Dokumenteringsarkivet – vilket fick betydelse genom att det kom upp ett förslag att AICA:s gemensamma verksamhet med dokumentering av samtidskonsten skulle knytas till denna – vilket blev till förslag och beslut vid nästa kongress.

Denna ordnades i Kanada året därefter, och blev en av de mest påkostade som jag upplevt, med avsevärd uppbackning. I Montreal föreläste bl.a. Marshall McLuhan för oss och utlade sina då högaktuella teser om kulturflödet som ett medium i vilket vi lever nedsänkta snarare än att vi förhåller oss till det som publik i avgränsade seanser, samt Rudolf Arnheim vars gestaltteoretiska konstteorier fortfarande var högaktuella i konstlivet. Med den senare kom jag att ha många personliga kontakter, men huvudsakligen i praktiska frågor och utan att vi egentligen hade något utbyte rent idémässigt. Där och i Toronto samt Ottawa besökte vår grupp både offentliga och privata samlingar med klassik modernism och aktuella kanadensiska konstnärer av vilka flera nu tillhörde de mest uppmärksammade. Vi gjorde ateljébesök hos välkända konstnärer på alla ställena.

Retuschering av byxbak vid ateljébesök

Slutligen flögs vi tvärs över landet och Klippiga Bergen till Vancouver och Vancouver Island, för att där bl.a. se indianska kulturmiljöer med Iowa-skulpturer på totempålar och bevittna dramatiska arrangemang där några av landets urinnevånare mimade (och uttalade, fast på sitt språk) sin djupa konflikt med den västerländska kulturen – fast uppenbarligen med en förutsättning i en egen långvarig utbildning inom densamma, inte minst i sceniskt framträdande. Aktörernas delaktighet i den moderna tillvaron var nog inte att ta fel på; annorlunda var förhållandena när vi kommit ut på Vancouver Island, där mötte vi resterna av en brittisk kolonialkultur som knappast ändrats sedan 1800-talet, och drack the med några vänliga damer som fullt och fast trodde på andeväsen som härjade i den väldiga öns norra del som västerlänningar dittills lämnat ganska outforskad.

På generalförsamlingen blev jag då vice ordförande i AICA – en heder som automatiskt gavs åt en ledare för föregående kongress – och fick uppdraget att ta hand om sammanslutningens av UNESCO understödda aktivitet för dokumentation av samtidskonsten, vilket jag åtog mig tillsammans med ett anslag. I den rollen var jag skyldig att närvara vid alla kongresser etc. och hade detta finansierat. Det fanns också utrymme för några studiebesök på olika dokumentationssamlingar. Resten av pengarna använde jag för att starta ett informationsorgan, AICARC BULLETIN som jag under något decennium framöver själv stencilerade i en upplaga av 400 ex, och gav ut en till två gånger om året.

I augusti 1969 hölls en estetikkongress i Uppsala; docenten i ämnet Teddy Brunius hade organiserat den och lyckats dra dit en mängd etablerade namn från väst och öst. Jag deltog, tämligen oinitierad men förhoppningsfull. Vad jag kunde märka så kom emellertid ingen av de frågor upp som jag ställde utan att själv se svaret på. Mitt dilemma i sådana sammanhang är att jag egentligen inte alls är estetiker, men väl konstteoretiker – en skillnad som ofta förbises men som kan vara ingripande nog.

Behållningen för min del blev alltså skral; främst bestod den i att jag blev vän med en kvinnlig kollega från England, med vilken jag direkt efter kongressen gjorde resan till Documenta i Kassel. Vi tog den i två etapper – först med järnvägen ned till Lund. På hade vi sällskap med fem kollegor som kommit upp från Prag-vårens Tjeckoslovakien. På perrongen i Hässleholm fick de tag på en färsk tidning som berättade för dem att Dubceck-regimen slagits ned av Sovjet och Warszawapaktens trupper. Det gjorde väldigt ont att se deras sorg, och inte minst deras dilemma – skulle de fortsätta hem eller söka asyl? När jag gick av i Lund så visste jag bara att en eller två av dem tänkte fortsätta hem och att de andra hade övervägt att fortsätta västerut.

Även om omvälvningen av utbildningen hade börjat fyra-fem år tidigare så ansågs starten för den (första) stora universitetsreformen ha infallit våren 1968, med utredningen om fasta studiegångar och de utvecklingsarbeten inom alla universitet och högskolor som därmed startades – UKAS. Rudolf hade fått Kanslersämbetets uppdrag att försöka åstadkomma ett förslag i samverkan med de olika institutionerna. I slutet av maj 1969 samlades några av oss i Lund för att bl.a. ta ställning till den skiss som Rudolf då utformat – det var utom Rudolf själv också Lennart Bondesson, min kamrat från Borelius-konflikten som hade fortsatt studierna i Uppsala, Sten Karling med sin docent Götz Pochat, och möjligen Per Gustaf Hamberg (men kanske Maj-Brit Wadell ersatte honom) samt jag, och väl också Oscar. Rudolf föredrog sina tankegångar kring nya studiekurser, och hans uppfattningar och mina tycktes stämma ganska nära överens; från den diskussionen minns jag inte några tyngre invändningar mot exempelvis huvudidén om studiekurser med beteendevetenskapliga inslag. Vi enades åtminstone om några allmänna konturer i anslutning till vad han sagt, och sedan åtog han sig att genomarbeta dessa uppslag till ett mer precist förslag om en delad grundutbildning med två fullständiga studiekurser, av vilka den ena och helt nya skulle vara mer samtids- och samhällsinriktad. Detta var emellertid inget beslutande möte, vi måste ha en mer detaljerat program som sedan överlägga med representanterna för studieorterna, och nu var det inte minst viktigt att involvera studenterna. Lennart fick uppgiften att vara kontaktperson mellan oss som var aktiva i förberedelserna och mellan institutionerna.

I oktober ordnades en exkursion för konsthistoriska seminariet i Lund till Västergötland där vi främst studerade medeltidskyrkor. Man hade då samordnat vistelsen där med flera av de andra seminarierna – jag vill minnas att de var från Uppsala, Göteborg och Umeå – så att de samtidigt fanns ganska nära varandra, och den 12 oktober träffades vi alla på Kulturhuset Oden i Skövde. Det konkreta föremålet för diskussionen där var den preliminära plan som Rudolf under mellantiden hade arbetat fram för ny utbildning i konsthistoria – med en uppdelning av grundutbildningen på två linjer, AB 1, ungefär som den gamla, och AB 2 med ny inriktning och fler nya studiekurser. I den diskussion som följde deltog alla intresserade studenter tillsammans med lärarna och fattade gemensamt beslutet att stödja förslaget i den vidare processen – och allt förlöpte i en anda av påtaglig entusiasm. Min subjektiva känsla var att studenterna och kanske också flera av lärarna dittills hade känt sig klämda mellan studentrevolutionens värderingar och den akademiska tradition i vilken de utbildats och arbetat, och nu kände en desto större lättnad inför ett förslag som var så uppenbart samhällstillvänt samtidigt som det var forskning i traditionell mening. Men jag kände också att denna öppna beslutsform hade sina risker – det fanns alltför mycket som faktiskt beslutats utan att det fanns någon tydlig och fungerande verklighet att referera besluten till.

I sin presentation av den tänkta nya utbildningslinjen hade Rudolf förlagt en tyngdpunkt vid studiet av bildkonsten och arkitekturen för tiden efter 1800 – för tidigare skeden av konsthistorien skulle korta orienteringskurser få svara.

Sedan gick han in på en närmare redovisning av sina förslag om kurser i konstsociologi, konstpsykologi och konstpedagogik. I det sammanhanget hörde min ”Konstforskning” till det som han hänvisade till som stöd. Men den texten hade jag skrivit fem år tidigare och den hade enbart varit tänkt som ett diskussionsinlägg och en spelöppning. Jag var ju inte ensam om att då ha aktualiserat behovet av kunskaper inom beteendevetenskaperna för estetisk-humanistisk konsthistorisk forskning och utbildning, men utan att alls försöka tänka mig hur det skulle tillfredsställas rent paraktiskt. Även om den pressdiskussion som kommit efter att boken kom ut väsentligen varit uppmuntrande, så hade ingen tagit upp tråden för en vidare diskussion. För att arbeta vidare utifrån dessa tankegångar skulle jag säkert velat först sätta mig in i förutsättningarna inom dessa ämnesområden och i utbildningen där innan jag tog ställning till hur vi skulle kunna anknyta till dem. Men min vana trogen hade jag tvärt lämnat ämnet för att gå över till något annat sedan jag väl levererat manus till tyckning.

Här hade jag alltså ändå ganska oförmedlat blivit ställd inför krav på konkreta avgöranden eftersom administrationen hade förutsatt en start ganska omgående – och kände mig uppbunden och tvungen att backa upp förslagen enligt Rudolfs presentation, som fortfarande mest innehållit rubriker. Det fanns moment i samma beslut som också krävde nytt kursinnehåll av Allan Ellenius.

Men då hade varken Rudolf eller vi två ännu några sammanhängande idéer om innehållet i de nya avsnitten av den kommande utbildningsstrukturen. Det hade varit under själva sammanträdet i Skövde som uppslaget om avsnittet ”konsten i samhället” kommit fram. Förslagsställaren hade nog tänkt sig en mer engagerad innebörd – när avsnittet förelås utformat hade det en tonvikt på konstens fasta samhällsinstitutioner.

Vi avfattade sedan punkterna i en gemensam resolution som sedan redigerades ut och sändes till Universitetskanslersämbetet, och där rekommenderas alltså båda grundkurserna med ungefär de raminnehåll som sedan blev gällande.

Den goda samverkan och stämningen av kamratskap vid sammanträdet i Skövde mellan folk från de olika institutionerna gav inspiration för en fortsatt samverkan; den närmsta tiden följde denna nästan automatiskt och helt informellt av att vi på alla håll i utvecklingsarbetet hade omedelbara behov av informationer och råd och ideligen utbytte sådana. Men mycket snart fick den sin institutionella form som Samarbetsnämnden för de konstvetenskapliga institutionerna, och kunde då finansieras från dessa. Studenterna hade en central roll i den verksamheten, som blev ytterst aktiv de närmaste åren och sedan fungerade vidare i decennier, gör det kanske fortfarande?

Ser man till den vidare utvecklingen inom det humanistiska fältet så kan man finna att begreppen ”konstpsykologi” och ”konstsociologi” kommit att få mycket olika innehåll inom olika discipliner och institutioner; som efter hand visade det sig ha funnits minst tre huvudvägar.

– Man kunde anse att varje mer genomarbetad text eller anförande etc. som mer ingående anlägger psykologiska eller sociologiska aspekter i och med detta är att betrakta som konstpsykologiskt respektive konstsociologiskt arbete. Då är man egentligen inte alls bunden till någon samverkan med beteendevetenskaperna själva. Det alternativet ger nästan obegränsat utrymme för subjektivitet och blir alltförlösligt för att betinga en delkurs i grundutbildning. Ungefär så hade konst- och litteraturpsykologi dittills brukat bedrivas inom essäistik och skönlitteratur – men författaren får då själv stå för sina påståenden och antaganden. Och inom den akademiska utbildningen bör det slutliga resultatet av en forskning också kunna vidimeras av vetenskapen, institution och handledaren.

– Man kunde söka efter stoff och sammanhang inom de beteendevetenskapliga disciplinerna som har uppenbar och nära relevans för konstföreteelsen och/eller konstlivet, och ge en undervisning om just dessa på professionell nivå – och då som särskilda lärokurser. När jag snart därefter själv började forska om konstförhållanden inom beteendevetenskaper så följde jag den modellen. Men ställer man andra frågor behöver man en annan kombination av vetenskapligt stöd – därför är det ingen form för en grundkurs.

– Och man kunde försöka att göra studenterna så pass förtrogna med arbetsfält, synsätt och metoder inom de motsvarande beteendevetenskapliga disciplinerna att de dels själva kan urskilja vilka faktiska krav man måste uppfylla för att kunna lösa de problem som man ställts inför från konstsidan. Hur man skall arbeta vetenskapligt med dem, och i vilken mån en seriös problembehandling kräver samarbete med specialister. Men det alternativet måste förutsätta att det inom ämnet utvecklades en åtminstone begränsad kompetens på en vetenskaplig nivå. Och då brådskade det. Även så måste man räkna med en start utan en sådan bärande tillgång.

För mig var valet då både lätt och ingripande. Hade vi sagt A så får vi säga B – det var nödvändigt att bygga upp forskarkompetens utifrån respektive beteendevetenskap som resurs inom vår egen utbildning, och försöka att – på en forskningsförberedande nivå – förmedla relevant och verksam kunskap inom områdena till studenterna.

Den uppfattning om en akademisk kravnivå som jag då uttrycker förutsätter att motsvarande stöd inom utbildningen. Det betyder krav på fullständighet i forskningen med redovisning av kunskapsläget, problemet, av tidigare påståenden etc., - och sedan också av tillräckliga och hållbara skäl för alla antaganden och slutsatser i framställningen. Så var det ju redan i många ämnen, och det medförde ofta ofrånkomligen att texterna blev svårtillgängliga eller uttröttande för valiga litteraturläsare. Det var och är väl fortfarande långtifrån hälften av de kulturvetenskapliga disciplinerna där doktorsavhandlingarna kunde göras sådana att de fick någon nämnvärd attraktion på en vidare bokmarknad. De vetenskapliga skrifterna från universiteten ger sedan andra författare tillgång till vederhäftig och ny kunskap att ta in i sitt eget perspektiv och sedan förmedla till en vidare publik. Det är väl så det alltid borde vara.

Som konsthistoriker har man problem som väl delvis delas med andra estetiska ämnen, delvis är våra egna. Det finns alltid ganska många lämpliga forskningsämnen som verkligen kunde attrahera en vidare publik, och detta kan givetvis ibland hägra när man väljer ämne. Dessutom krävs det mycket ofta många bilder vilket var dyrt och i realiteten alltför ofta bantades ned bortom det funktionella. Om man kunde få ett förlag att anta ens skrift så vore det kanske möjligt att ha med alla bilder man behöver visa – medan förläggaren önskar att texten blir lättillgänglig för en allmän publik. Det händer någon gång uppgifterna gått att förena – vilket inte är något att bygga på. Varje ämne har sina problem, och man behöver kunna urskilja dem. Och har man urskiljt ett antal problem så har man också behov av utredningar och särskilda resonemang – vilket ger en besvärlig text utan attraktion för bokmarknaden. Här finns uppenbara moraliska dilemman –d.v.s. ifall själva moralen är kluven.

När vi skulle finna kurslitteratur för de nya kurserna så var utbudet begränsat. Det dominerades av skrifter med relativt allmänna reflexioner och antaganden om psykologiska och sociologiska förhållanden inom konsten. Eller så handlade de om psykoanalytiska aspekter på konstverk eller konstnärer, där författaren inte sällan som patient hade fått en viss delaktighet i de teorier som hon/han behandlades efter. Men då märker man ofta att man hänvisat till delar av teorin som Freud övergett för andra formuleringar. Då blev relevansen enbart kulturhistorisk. Sedan fanns givetvis grundböcker i respektive beteendevetenskapliga disciplin. Men bara ytterst sällan erbjuder dessa någon omedelbar relevans för konstområdet och konstupplevelsen.

Det blev ganska snart tydligt att det inte för någon av de nya ämnesdelarna gick att sätta samman en brukbar lista med färdiga kursböcker. Om det fanns någon lösning alls så måste den vara i form av antologier av enskilda texter. Efter mycket letande hade vi på olika håll fått samman titlarna på en mängd artiklar på olika nivåer och om aspekter och ämnesdelar som kunde vara relevanta – och på varje institution satte man igång att tillverka stenciler för undervisningen. Men framgången att på sådana villkor ha ordnat en kurslitteratur, den var enbart formell: det fanns sällan några givna gemensamma nämnare mellan texterna och ingen genomgående eller ens likartad terminologi för flertalet av dessa artiklar, ofta eftersom deras vetenskapliga halt var skral. Graden av kunskap och problemmedvetenhet i de avgörande avseendena var hisnande olika mellan de texter vilkas rubriker tycktes passa så bra in på våra områden. Att undervisa utifrån dessa krävde en enorm intellektuell anpassningsförmåga, och kritisk uppmärksamhet.

Eftersom inga av dem som vi kunde utnyttja som lärare i grundkursen behärskade både konstvetenskap och psykologi respektive sociologi, så blev det med lärare från psykologiska respektive sociologiska institutionen som vi startade undervisningen i motsvarande delämnen inom AB 2. Det skedde redan våren 1969. Dessa kurslärare kunde ju bara inrikta sig på att förmedla generell och koncentrera sig på områden som perceptionsteori och kunskapsteori och respektive allmän socialteori och sociometriska metoder etc. – kunskaper som var och en kan ha glädje av, men som inte alls av sig själva nådde fram till konstföreteelserna.

Lärotexter som belyste den aktuella psykologins eller sociologins möjligheter att bidra till att förstå skilda aspekter på det totala konstfenomenet och som gjorde det möjligt att tillämpa dem behövdes, men saknades så lågt vi kunnat se.

Under de närmaste åren ägnade sig flera av de yngre forskarna liksom jag åt ämnen som direkt hade samband med konstvetenskapens beteendevetenskapliga aspekter, givetvis med ambitionen att ge lärostoff för de nya leden i utbildningen samt att bygga ut de vetenskapliga arbetssätten. Allan Ellenius i Uppsala sökte och fick anslag för forskningar i konstbildens förändrade ställning i samhället under 1800-1900- talen och gick vidare med projektstudier i publicistiska bilder under samma skede – där flera blivande lärare deltog. Maj-Brit Wadell i Göteborg gjorde en minutiös och mångdimensionell undersökning av ett fall där en utställning blivit föremål för censurförsök – ett självständigt arbete av högsta vetenskaplig karat, som sedan publicerad i ARIS. Gunnar Berefelt gjorde sin insats genom utgivning av den behändiga Eidos-serien där han och flera andra forskare i Stockholm publicerade kortare texter i ämnen med relevans för AB-2-området. I övrigt delade han sin uppmärksamhet mellan perceptionsteori och forskning i barnens bildskapande.

När jag nu gett mig i kast med en omfattande sökning efter relevant facklitteratur så hade detta – bortsett från den avgränsade erfarenhet av psykologisk fältmetod som jag fått av samarbetet med Gudmund – samtidigt blivit min första egentliga introduktion inom dessa ämnesfält. Efter hand sammanställde jag nu tre listor över de texter som jag sett som brukbara inom de olika kurserna. I de flesta fall kunde jag bara kopiera – ”klippa och klistra” de texter som jag valde för volymerna, själv bidrog jag bara med några introducerande textavsnitt. Det blev tre små volymer, ”Konstsociologi”, ”Konsten i samhället” och ”Konst och psykologi”, som Gleerups förlag i Lund åtog sig att ge ut. Sedan fick förlaget göra upp om copyright. Trots enorma luckor så tycktes mig de två förstnämnda volymerna tills vidare någotsånär lämpliga som kursböcker. Låt vara att jag ångade att ha tagit med texten om muserna, den är undermånlig. Beträffande konstpsykologin hade jag inte kunnat finna tillräckligt många relevanta och konkreta framställningar. Jag var då inte alls övertygad om att man redan kunde tala om en psykologisk specialitet som kunde kallas konstpsykologi. Bland dessa texter finns bara enstaka exempel på psykologisk vetenskap i egentlig mening, och det var just för att antyda bristen på enhet som jag valde en titel med tre ord.

Däremot tyckte jag mig inom konstsociologin ha funnit väsentligt fler relevanta texter av värde, och som också gav vissa presentationer av vetenskaplig metod. Texten där om museerna och deras publik av Pierre Bourdieu och Alain Darbel föreföll t.ex. idealisk. Men den krävde också en viss anpassning, så jag tog direkt kontakt med Bourdieu på hans kontor på CNRS, Frankrikes centrala forskningsinstitut. Själva problemet var lätt avklarat, men vi kom in i en intressant vidare diskussion, och denna fortsattes flera gånger de närmaste åren när jag av olika anledningar var i Paris.

Vi startade AB 2 mitt under vänstervågens mest intensiva skede, under det som många ville kalla studentrevolutionen, den omvälvande och normbrytande tiden när vänsterideologierna dominerade de yngres uppmärksamhet och de äldre ganska snabbt fann för gott att inte flagga med motsatta åsikter – i den mån de hade sådana – och i stället försöka samarbeta på villkor som var lika otydliga för de flesta av oss och som kunde verka mycket nyckfulla. Det fanns ytterlighetstendenser här och var, en och annan excess, och uppenbara oklarheter i orienteringen på många håll. För min del var jag till en början mycket hoppfull–när studenterna kom till vår miljö med ett helt nytt socialt engagemang så tycktes det som om en ny tid hade brutit in. Efter hand märkte vi väl alla att saken inte alls var så enkel. Även om den allmänna viljeriktningen bland de engagerade studenterna – de som syntes – var säkert övervägande osjälvisk, och stämningen entusiastisk, så var den intellektuella situationen kaotisk. Utan att förlora min allmänna vänsterhållning så svalnade jag avsevärt inför den marxistiska vågen när jag märkte hur den urholkade själva den empiriska grunden för vår verksamhet, och vilka väldig problem när det gällde trovärdighet i båda riktningarna som detta ideologiska klimat skapade. För studiet av estetiska ämnen fanns inga närmare utgångspunkter i Marx’ egna skrifter som kunde tas som vägledning – inga andra än de som varit självklara från början. I brist på auktoritativa teser kom många av de nya vänsterstudenterna nu att improvisera ståndpunkter helt villkorligt utifrån hans övergripande teorier om maktförhållandena i samhället, och då se ett absolut mål i att övervinna den borgerliga dominansen överallt där denna manifesterar sig. Och eftersom de mesta av den vetenskapliga utvecklingen alltid hade dominerats av barn till borgare eller högreståndspersoner så kunde ju udden riktas mot den akademiska traditionen.

Flera äldre studenter som tycktes ha varit på god väg mot en forskarexamen blev nu passiva eller försvann helt från studierna. Några år senare återfann jag en egen gammal student och ett par från andra ämnen som nyetablerade krögare, faktiskt ganska framgångsrika. Andra fortsatte sina studier, ibland helt oberörda av de nya strömningarna. Men de som fortsatte sch behöll sina ideologiska övertygelser då sökte knappast råd och stöd hos oss handledare. Hur skulle de kunna? Antingen vi ville eller inte så företrädde vi ju lärare just den borgerliga vetenskapen.