Sven Sandström
sven.sandstrom@kultur.lu.se
Detta är inga personliga memoarer; allt här handlar om ett drygt sextioårigt yrkesliv som forskare och forskarutbildare, och om erfarenheter av den akademiska utbildningen och dess öden som jag samlat under den tiden. I fokus finns här finns alltid Lunds universitet och dess humanistiska fakultet, även om många förhållanden som berörs också gäller andra och vidare sidor av universitetsvärlden och utbildnings-problematiken.
Två direkta förslag har utlöst mitt beslut att börja skriva detta. Det ena kom från en yngre konstvetare som tyckte att hens egen generation hade svårt att få veta något om den närmaste förhistorien för vårt ämne. Det andra gjordes av en erfaren kollega som är en dryg generation yngre än jag, och som gärna ville ha del av mina samlade minnen och intryck av den humanistiska utbildningens öden ända tillbaka till åren omkring 1960. Hens uppdrag eller förslag gav upphov till en ganska ingående skildring av vårt ämnes historia omkring 1970. Men det ledde också och inte minst till att jag för första gången kom att överblicka min egen forskning och då efter hand också finna en röd tråd. En sammanbindande tråd genom åren som inte bara visar familje-likheter utan också ger etapper i ett och samma övergripande sökande efter konst-upplevelsens natur och faktorer som konstituerar en sådan. Något som slutligen ledde till några teoretiska skrifter om synbilden som struktur av mening och kunskap.
Men sedan länge hade jag upphört att titta tillbaka på mitt liv och händelser i det förflutna och levde i nuet med kommande verksamheter i sikte. Därför hade jag från början varit totalt oförberedd och något svårstartad för dessa uppgifter. Däremot var jag intill bristningsgränsen förberedd för det senare förslaget
Dels hade jag själv varit starkt engagerad i och oroad av utvecklingen inom den akademiska utbildningen sådan den blivit för vår fakultet och kanske också för den samhällsvetenskapliga. Dels hade jag som oppositionell inom universitetssystemet nu sedan tjugo år varit försatt i ett tillstånd av incommunicado, enklare uttryckt: gjorts till föremål för en ingående, STASI-artad repression och under två decennier hållits isolerad från den lärda världen och från alla möjligheter att påverka opinioner inom och utöver denna.
Det är min bestämda uppfattning att den akademiska utbildningsmodellen redan tidigt på 1960-talet kraschade i och med att intagningarna till humanistiska studier mångfaldigades, utan att den dittills rådande akademiska utbildningsformen ersattes med något annat lika fullständigt. Det i sammanhanget nya kom med anslag för lektorstjänster i proportion till tillströmningen, något som kanske teoretiskt hade kunnat rädda situationen, men som på grund av bristen på färdiga lärare i stället bara ledde till total dominans för en lektionsundervisning av gymnasiesnitt. Utbildningen i kritiskt tänkande, träningen i att självständigt och opartiskt utvärdera traditionell kunskap och själv kunna uppnå ny och säker kunskap ur outnyttjade källor och med relevanta bearbetningssätt – allt detta förutsatte nära samspel i utbildningen med aktiv forskning. Nu kom forskarna att utgöra en så liten minoritet inom många institutioner att den senare för flertalet studenter helt kom att domineras av föreläsningar över kursböckernas innehåll vilka då levererades av lärare som i stor utsträckning själva just hade hunnit läsa och tentera på dem. I mina ögon var detta en katastrof, och förblev en sådan i och med att det sedan nästan helt kommit att saknas beslutsamma åtgärder inom systemet för att återupprätta den kritisk-empiriska utbildningstraditionen hos oss. För de fakulteter med naturvetenskaplig tradition som nu mer och mer blivit utbildningspolitikens huvudintresse blev utvecklingen av naturliga skäl mindre förödande. Där hade man fördelen att nästan varje redovisat forskningsresultat direkt kan bekräftas eller förklaras ogiltigt genom att man prövade resultaten mot verkligheten. Den verklighet som humaniora arbetar med är annorlunda och det är ofta omöjlig att fastställa något relevant förhållande annat än genom en exemplarisk forskning på ständigt varierande villkor. Men de kräver då ett omständligt och kvalificerat arbete för att verifieras – eller ändå inte kunna verifieras. I min ungdom förekom sådant arbete ofta i samband med tillsättningar av professurer eller docenttjänster – men det kunde uppta en sakkunnig under månader och halvår. Problemet är bara att det inte finns någon annan väg om man verkligen vill veta vad en forskare går för.
Kanske fanns det bara en allmän trötthet efter 1970-talets studentrevolt och universitetsreform. Det tycktes i vart fall meningslöst att reagera mot det tillstånd vi hamnat i, utsiktslöst att samla någon opinion med krav på revision av systemet. Genom att ändå ideligen hävda nödvändigheten av en sådan så tycktes jag i stället bli alltmer kontroversiell – och det var avstånd snarare än samförstånd med andra oliktänkande som skapades av den asociala klangen i det ordet.
Jag hade också relativt tidigt märkt tendenser till att på en lägre nivå slå samman funktioner för de humanistiska och teologiska fakulteterna, och var därför redan alarmerad när universitetsledningen försökte – och snart också lyckades – slå samman de två fakulteternas tyngsta ledningsorgan, så opponerade jag på alla sätt, inte minst med artiklar i Sydsvenska Dagbladet. I samma veva presenterades en utredning av förre universitetskanslern och f.d. professorn i praktisk teologi Carl Gustaf Andrén om ett statligt organ för etisk kontroll av alla forskningsprojekt som sökte statliga medel – en utredning som skulle ha gett upphov till nämnder med oinskränkt makt att censurera inom forskningsfältet. Även här skrev jag om saken, denna gång i SvD. Och bidrog väl då till att förslaget lades på hyllan. Två år senare gick jag i pension. Därefter var mina förbindelser med Lunds universitet avbrutna, medan min tid under strikt isolering och övervakning började.
Men när jag då blivit helt inriktad på att skriva ned min berättelse så fanns det ett skrivhinder: fyra år tidigare hade jag fått en stroke som försämrade min minneskapacitet och begränsade krafterna. Redan tidigare hade jag börjat forska och skriva igen, men det gick trögt och resultaten fick kastas. Varje morgon i flera år satte jag mig vid datorn och skrev på för fullt; nästa morgon raderade jag det hela och började på nytt. Detta var ju improduktivt, men god mental motion, och det medförde i vart fall att jag arbetade igenom allt flera gånger. Min stroke tyckts alltså samarbeta med repressionen – men den senare tog ingenting för givet, utan har ständigt ingripit i mitt arbete och ändrat eller förintat texterna undan för undan – på vägar som ingen just då kunde tro att de fanns, men som åratal senare visade sig verkligen ha etablerats inom datortekniken. Här var man alltså tidigt ute, i mitt fall tycktes endast det bästa vara gott nog.
Fast just då, ännu för ungefär halvannat år sedan – så lämnades jag faktiskt väsentligen ifred, bortsett från enstaka demonstrationer av typen: ”tro inte att vi inte ser dig”.
De första fyra kapitlen i min berättelse fick jag därför förstöra alldeles på egen hand. Mitt närminne var ännu inte helt återställt, och samma episod eller utläggning, etc., dök upp på flera ställen inom en och samma text, tillsammans med fragment efter formuleringar som jag hade ersatt men glömt att radera under arbetets gång. Just då saknades jag alltså anledning att förtrösta om ett lyckat slut – det hela kunde ju mycket väl bli otryckbart. Därför avtalade jag med min konstvetarkontakt att jag skulle skicka texten undan för undan, och att hen skulle vara fri att dela med sig till alla som kunde vara intresserade. Jag framhärdade i hopp om att takuppgifterna och en del analyser trots textens eländighet skulle väcka aha-upplevelser kunna få en aktiverande inverkan på unga akademiker som lika motsatta ideal i förhållande till de osynliga men mäktiga som jag vände mig mot. Vid 86 års ålder får man ta till sig det överseende som tillkommer en åldrad föredetting som stöd och vänlighet.
Medan jag höll på med detta så återfick jag mer och mer av minnet och märkte att mina hågkomster av situationer och förhållanden t.o.m. kunde vara ovanlig tydliga och ibland detaljrika. Det senare förklarades säkert delvis av det minnesstöd som jag fick från mitt eget arkiv som bl.a. innehöll huvudparten av alla brev från hela den aktuella tiden, och många andra handlingar. Men framför allt var det så att effekterna från min stroke äntligen höll på att avklinga.
Utan att märka av några intrång utifrån skrev jag kapitel 4 färdigt. Men när jag sedan gick tillbaka i detta med en ny genomarbetning – något som jag alltid gjort – så var det som om någon satt inne i min dator och störda skriften, kastade om, tog bort, bytte ut – och t.o.m. gång efter annan ersatte det aktuellt dokumentet med ett annat som bestod av delar från olika tidigare versioner. Repressionen hade slagit till precis när jag då just börjat vidareutveckla den tidigare ganska korta och intetsägande beskrivningen av mitt första projekt som rådforskare – d.v.s. när jag gick närmare in på en experimentell materialinsamling och en statistisk bearbetning som varit huvudinslag i projektet.
Och med följande kapitel blev det snart helt omöjligt att arbeta. Efter upprepade försök, desperat byte av dator, ett besök på polishuset i Helsingborg där man tydligen trodde att jag hörde till kategorin som såg små gröna män, så kom jag på den lyckliga idén att i stället göra allt arbetet på Höganäs bibliotek.
Där slutförde jag utan problem de återstående kapitlen, och genomarbetade dem en andra och tredje gång. Allt är inte perfekt, men nu kände att jag kunde publicera det hela. Givetvis efter ytterligare genomgång i olika avseenden. Om nu någon förläggare var intresserad av en utgivning, och vågade sig på en sådan. Jag har sonderat några gånger – och gjort den märkliga upptäckten att även om ingen skulle visa den minsta tilltro till mina berättelser om repressionen så tycks alla ändå vara övertygade om att en sådan kunde drabba just dem ifall de ställde upp.
Därför skickar jag in stället ut detta över nätet. Lyckan har velat att Felix Sandström, min sonson, är bra på sådant. Jag tackar honom.
Viken 9 augusti 2014