INLÅST I DET ÖPPNA SAMHÄLLET

Redan omkring 1986 hade Nationalencyklopedin startat så smått med att organiserade upp sin redaktion och hela det omfattande system som skulle förse verket med fackförfattare – f.ö. i min hemkommun Höganäs. En nämnd av akademiker vilkas ansikten var välbekanta från kulturlivet – Sture Allén, Alvar Ellegård, David Ingvar, Jan Öyvind Swahn, m.fl. – skulle föreslå medarbetare, i första hand fackansvariga för de olika ämnena. För konsthistoria utsågs Birgitta Sandström, docent i konstvetenskap i Stockholm och senare chef för Zornmuseet i Mora. Hon antog uppdraget, men blev sedan inte aktiv, utan slussade materialet vidare till mig. Sandström som Sandström.
Så efter några turer hade jag fått praktiskt taget hela problemet med att för vårt ämne organisera upp presentationsnormer och fördela uppgifter på olika områden i NE i famnen. Det var en ganska intressant uppgift, men eftersom man på förlaget tagit emot och använt sig av mina utredningar och förslag utan att något sades om avlöning – det fanns ju kontrakterade ämnesansvariga – så presenterade jag ändå omsider en relativt saftig räkning. Efter flera månader fick jag svar, då i form av en högtidlig skrivelse från ledningen där man erkände att mitt faktiska arbete motiverade en ersättning i den nivån.
Mina relationer inom själva redaktionen blev de allra bästa, och jag kom att bli ganska engagerad, helst som jag kunde kvista över hemifrån och till redaktionen på fem minuter för samtal med fackredaktören, Sidney Grahn. Genom åren kom jag att skriva merparten av artiklarna om bildkonst – vilket bl.a. avspeglade sig i att jag kunde fördela två och ett halvt friexemplar av verket inom familjen.
Medan det arbetet ännu höll på blev jag kontaktad av det danska Fogtdals bogförlag, som ville att jag skulle ta hand om den svenska upplagan av Fogtdals konstlexikon, ett bokverk i storformat och i 18 delar. Formatet var bra med hänsyn till att bilderna fick ordentligt utrymme, och texterna var antingen nyskrivna av danska konstvetare eller efter putsning övertagna från det tyska verket Herders Kunstlexikon. Jag åtog mig gärna detta, under förutsättningen att jag fick välja medarbetare från vår institution, och att jag fick gå in i vilken text som helst i så stor utsträckning som jag kände behov av, så att jag till hundra procent kunde svara för innehållet. Några vidare baktankar hade jag inte, men tyckte nog sedan, helt belåtet, att jag fick rundligt betalt efter varje band. När det hela var färdigt fick jag veta att flera danska medarbetare hade stämt Fogtdals för att få ut andelar för den svenska upplagan – men dessvärre så fanns det ingen obetald text vilken inte blivit så förändrad att upphovsrätten var min.
Visst hade jag haft skygglappar, inte ett ögonblick hade jag tänkt på de danska medarbetarna. Ofta, kanske oftast, hade deras texter varit ok. Men när man har fria tyglar och plöjer genom texten så dyker det ändå alltid upp något som man tycker vara mer väsentligt eller mer precist, och något som inte tycks nödvändigt att ta med, vilket kan föranleda en strykning av motsvarande omfång.
Vid upptakten till detta arbete hade jag mottagits med mer artighet än jag varit van vid – säkerligen därför att några särskilt väletablerade danska vänner hade rekommenderat mig. Och sedan hade samarbetet med själva förlaget bara varit utmärkt. Man tillmötesgick t.o.m. min önskan om att lägga till ett extraband med presentationer av alla nordiska konstmuseer och konsthallar. Men när första bandet kom ut så hade jag verkligen blivit missgynnad i presentationen på omslaget. Så diskret och med så minimal stil som mitt namn som utgivare presenteras där finner man knappast exempel på i några andra, jämförliga utgivningar. Någon måste ha slagit larm: på mitt namn skulle inga böcker säljas! Och jag insåg förlagets rätt att gardera sig; liksom jag måste inte att även nära vänner hade rät till försiktighet i sina relationer till mig. Kräv full solidaritet, så kräver du oproportionerliga konsekvenser. F.ö. fick jag plåster på såret: jag fick göra ett helt extra band om nordiska konstmuseer.

Bildkvaliteten i bokserien var den gången den högsta som man hade möjlighet att uppnå, och jag var övertygad om att det skulle ge ett lyft åt både undervisning och självstudium inom vårt ämne och bli en bra hjälp för konstkritikerna. Men utvecklingen gick snabbt. Ungefär när det sista bandet kom ut så hade utvecklingen äntligen kommit så långt att man kunde göra exakta färganalyser med den digitala datortekniken, och alltså en bildframställning nu var möjlig med en tidigare ouppnåelig trohet mot originalens färger. Och tydligen var det hela också mycket billigare – det var faktiskt inte genom att läsa någon nyhetsartikel som jag blev varse detta, utan genom att jag råkade få se några färgreproduktioner i en enkelt producerad doktorsavhandling.

Under mina sista fem år i tjänst hade min formellt omfattande handledning av doktorander gott och väl täckt min undervisningsskyldighet. Men bland dessa doktorander fanns tyvärr inte särskilt många som var benägna att komma och diskutera sina upplägg på tidiga stadier av arbetet; det blev mest när de hade ett relativt långt kommet manuskript som de brukade höra av sig. Och jag hade inte mer än två, högst tre sådana saker på gång samtidigt. Så nära tiden för min avgång kunde jag ju knappast anta nya adepter, och f.ö. hörde jag aldrig av några som hade vågat risken att välja just mig.

Marie-Louise Sundén hade varit min senaste och sista forskningsassistent. Sedan något år var hon sjukledig för depression. Men hon hade kommit långt med sin avhandling om Kristallkronans historia, och jag försökte på alla sätt uppmuntra henne att skriva färdigt. Hon var motvillig, såg svart på framtiden. Hur som helst lyckades jag – tyckte jag då – få henne att ta tag igen, och följde sedan minutiöst utvecklingen av hennes manus. Det blev en avhandling som berättade kristallkronans historia med alla huvudmoment och alla delaspekter med deras historiska bakgrund. Slog man upp i världens alla i lexika och fackböcker så fanns väl 60 % av uppgifterna redan i någon form, men att servera cirka 40% ny välunderbyggd information är ingen dålig insats i en ny doktorsavhandling. Framför allt var det en väl sammanhållen framställning. Så var det hösten 1963 färdigt för hennes disputation.
Som betygsnämnd skulle fungera en företrädare för vår institution som var expert på konsthantverk, professorn i formlära inom Tekniska högskolan i Lund, samt professorn i litteraturvetenskap Louise Vinge. En dansk fackopponent förde en konstruktiv diskussion med Marie-Louise, påvisade några brister och kom med nya notiser, en normal opposition som ingenting förebådade. Sedan träffades betygsnämnden, opponenten och jag för betygssammanträdet. Det blev sedan en diskussion där var och en fick avge ett omdöme – vilket blev påfallande vag från alla håll utom från Louise Vinge. Hon tog ordet och höll de med korta mellanstick under flera timmar, men en otrolig genomdrivande kraft. Allt hon sade verkade fullständigt förintande. Jag ville gå i svaromål där jag direkt fann missar i hennes resonemang, men fick ingen chans eller avbröts innan jag kommit till punkt. Plötsligt efter flera timmar så sade ordföranden ungefär såhär, tydligen efter föregående avtal: ”ja, nu har vi avslutat diskussionen. Nu skall vi bara sätta betyg. Så jag får be opponenten och handledaren att lämna oss.”
Jag var fullkomligt handfallen. Efter en stund hade jag bestämt mig för at samla allt jag hade att säga mot angreppen till ett enda anförande där hon inte kunde avbryta mig. Även om jag hade för mig att statuterna bara förbjöd oss två att rösta i beslutet så var jag alltför förvirrad för att protestera. Väl hemkommen slog jag up texten och fann att så var förhållandet. Det hindrade inte att avhandlingen underkändes.
Marie-Louise överklagade och angav formella skäl, men fick av universitetets jurist veta att betygskommittén hade förfarit korrekt; nästa instans gav samma besked. Då förde jag själv ärendet till JO, och efter lång tids väntan fick vi utslaget: man hade handlat mot bestämmelserna. Men alltför lång tid hade gått, man rev inte upp betygsbeslutet. Marie-Louise kom aldrig tillbaka. Min sista aktive elev inom avdelningen var ur räkningen; hon har sedan levt på Mallorca som pensionär.

Detta var inledningen till en sedan två decennier lång (tillvidare) köldperiod i min professionella tillvaro, en tid när jag framför allt ingenting hade att hämta inom humanistiska fakulteten. Fast det blev väldigt mycket större delar av det etablerade samhället som omfattandes av den uppenbara bannlysningen.
Jag blev alltmer isolerad – ordet skall förstås i aktiv form. Nu mottog jag inga som helst uppgifter eller inbjudningar till symposier, samråd, e.d. Faktum är att det under de närmaste tjugo åren var sammanlagt fyra sådana evenemang dit jag blev inbjuden – bortsett från några gånger när personliga vänner stod för arrangemangen, och två av Vitterhetsakademiens symposier – jag var ju ledamot – men trots detta ville den ansvarige arrangören först avvisa mig. En minnesvärd gång fick jag en inbjudan för att tala i Umeå. Kollegor och universitetsorgan svarade aldrig på brev – med ett lite senare undantag till vilket jag omsider skall återkomma. För att ge en uppfattning om omfattningen och effektiviteten i denna isolering behöver jag väl bara nämna att jag under samma tid – och fortfarande – aldrig anlitats av radio eller TV för kommentarer till aktualiteter ens i de fall där jag ovedersägligen varit den enda eller den mest meriterade specialisten i landet. Ett enda kort framträdande hade jag i ett TV-program om Lars Vilks – som producerades av aktörer utanför detta public serviceorgan. I Universitetsbibliotekets kataloger gick det nu inte att finna mina tydligen kontroversiella skrifter från 1970-talet – fast när jag klagade så fanns de på plats i systemet dagen efter. Lite senare var de åter försvunna. Hur är det idag?
När jag tänker tillbaka på dessa år inser jag att alla disponibla krafter hade fått samverka för att effektivt få bort mig ur bilden. Jag blev så effektivt isolerad från min professionella miljö och hindrad att nå ut med tankar och skrifter att man – d.v.s. om man inte kände till min tjurskallighet – hade kunnat räkna med som ganska sannolikt att man inte skulle behöva anstränga sig särskilt länge med att behålla mig i denna osynliga men effektiva Stasi-bur.
Men den revolutionen skedde verkligen i tysthet, förlagen kunde ofta fortsätta med att återanvända sina gamla klichéer respektive beställa nya utan större omsorg om exaktheten – länge kunde man fortfarande se nyutgivna böcker och tidskrifter med precis lika otrogna bildåtergivningar som för tjugo år sedan.
Men uppenbarligen hade man på förlaget redan tidigt fått tydliga signaler från någon eller några välinsatta svenskar om att jag fanns på någon svart lista, och måste nu se om sitt hus så att försäljningen inte blockerades. Det kom sedan ändå till ansatser i den vägen. Fogtdals konstlexikon var en betydande ny resurs i konstlivet och utbildningen, men den landade i all tysthet hos oss. Recensioner uteblev, utom i radion – och denna var först negativ, men kom tillbaka en andra gång med positiva tongångar. Omsider så fanns bokverket på nästan alla institutioner inom ämnet och större svenska offentliga bibliotek, men jag frukar att förlagets förväntade vinst då först hade bytts i förlust.
Uppenbarligen hade man på förlaget ganska tidigt fått signaler om att jag fanns på någon svart lista i Sverige – när första bandet kom ur 1993 så hade det ett omslag där mitt namn som redaktör stod med ytterst liten still och i skymundan – för att snart nog ersättas med ett omslag helt utan namnuppgift.

Fast det fanns ju andningshål – till stor del tillhandahållna av Vitterhetsakademien. Och sedan början av 1980-talet hade jag med mitt äktenskap och huset i Viken kommit att främst förhålla mig till en ganska idyllisk närmiljö och gjorde så få och korta nedslag som möjligt i den akademiska miljö som nu kändes alltmer förgiftad; ja nu hade jag ett osedvanligt bra privatliv med mycken stimulans, kärlek, vänskap och en hel del lokalt sällskapsliv.

Men jag hade också fortfarande någonting ogjort, något som höll mig aktiv och engagerad under många år.
Redan 1989 hade jag kommit fram till en punkt i mitt teoriarbete där undersökningen av konstbildens meningsförhållanden lett mig fram till randen av ett teoretiskt bråddjup: Det är som synbilder vi uppfattar alla slags bilder. Så om jag ville komma vidare så måste försöka beskriva själva synbilden som mening och meningsbildning – jag slapp visserligen nu att tampas med den extrema mångfalden av konstyttringar, men fick i gengäld en övergripande uppgift som jag verkligen tvekade inför. Eftersom språket var något som jag måste förhålla mig specifikt vaksam mot så kunde jag inte göra anspråk på en filosofisk immunitet, som bara kan vila på det logiska språket. Vad jag i stället hade att utgå från var egentligen bara två ingripande upptäckter; jag kallar dem så även om andra gjort samma iakttagelse, eftersom det är i en viss dittills outredd relation som jag brukar dem. Fast deras principiella betydelse i helhetssammanhanget hade inte genast stått klar för mig.
Den första upptäckten var att flera olika bilder med någon gemensam visuell egenskap på samma bokuppslag utgjorde en gemensam bild tillsammans, och att alla därför samverkar in situ, och inte så att två och två tills alla fyra ställts mot varandra – som den språkligt logiska metodiken skulle kräva. Exempel på jugendstil gör mig medveten om en egenskap som inte är identisk med något visst kriterium men som går att känna igen i ytterligare en mängd olika verk från samma tid och smaksammanhang. Alltså en abstrakt föreställning som inte är ett begrepp men kan vara knivskarpt särskiljande.
Den andra upptäckten hade jag däremot följt upp och undan för undan sett teoretiska konsekvenser av. Den gällde aspektens roll – att en företeelse om vilken vi kan ha ett språkligt begrepp från en ovanlig aspekt får en annan mening, som kan vara komplementär men också kan bli väldigt avvikande om den betingas av samspelet med en annan faktor i en och samma synbild. Aspekten som företeelse avslöjar att meningssubstansen hos en företeelse går utöver den mening som språkbegreppet kan utpeka. Den viktigaste konsekvensen är givetvis att medvetandes meningsutveckling inför eller inne i synfältet fritt kan spela med de samband som framträder i fältet och växla mellan olika fokus, etc. (förloppet kan ju bara vara en invärtes affär och har ingenting att göra med kommunikation, så som språket).

Liksom verkligheten framför våra ögon är kontinuerlig inom hela synfältet så är konstbilden detta – ibland på synbarligen på samma villkor som den förra, när den är naturalistisk; om bilden är abstrakt så hänger bildfältet i vart fall samman framför ens ögon, kanske även om man inte skulle kunna uppfatta någon specifik gestaltningsstruktur eftersom det i sista hand är det fokuserande medvetandet och inte själva den fysiska verkligheten som bestämmer.
En konstbild utgör då alltid en inom sig sluten helhet, om inte annat så för att det är vår föreställning att en konstbild skall fungera så.

Men sambandet mellan konstbilden och varje annan synbild är ändå fundamentalt – och det var alltså inte förrän framemot 1990 som jag hade den insikten, så självklar den än är. Det som jag nu måste koncentrera all uppmärksamhet på var bilden som system av och för mening. Men nu föll det problemet ut i två riktningar. Å ena sidan är synbildens vanliga objekt den fysiska verkligheten omedelbart i ens omgivning; denna finns oberoende av oss och vår bild är det vi uppnår som orientering om den. Det innebär att det i som vi blivit medvetna om i betraktandet varit helt har utvecklats i hjärnan. Det är inte bara ungefär som när ljuset faller in i ett rum som synbilden faller in i medvetandet, den är en mental produkt. Den är alltid begränsad – till det normala synfältet eller till det område där vi fäster blicken. Men det som finns inne i huvudet – och dit hör ovedersägligen själva synbilden hur fullständigt den än tycks överensstämma med det därute. Till skillnad från det senare är synbilden avgränsad – även om vi kan förskjuta gränserna. Den håller sig inom givna gränser, och där disponeras det synliga av vårt medvetande (inte = det diskursivt medvetna) och måste förse det med mening – ingenting av det i synintrycket som vi blir medvetna om har haft mening förrän vi gett den åt det. Allt som vi kan ta ställning till finns fältet – men det har varit utifrån minnet som varje minsta detalj och sammanhang där har fått mening – som oftast blixtsnabbt som när en diabildsprojektion breder sig över visningsduken. Vi kan inte observera detta, vi ser normalt genast synbilden iklädd med sina igenkännligheter. Men det hindrar inte att det också sker mer sammansatta meningsoperationer innan vi lämnar sammanhanget, eller att vi i betraktandet genomför formliga problemlösningar. Varje bildkonsthistoriker har erfarenhet av sådant – man behöver inte gå vägen över språkformuleringar för att komma till ett resultat som går att vidhålla.

Inom ett begränsat synfält – eller den del vi fokuserar på – möts alltså företeelserna i en viss kontinuitet och får mening, en mening som bl.a. binder samman de flesta välbekanta företeelser och som man kanske får genast och definitivt. Men denna skenbara omedelbarhet får inte bedra oss till att tro hela förståelseakten avslutad i och med detta. Det är framför allt om fortsättningen som en teori om seendet som kognitiv upplevelse måste handla. T.o.m. det som omedelbart fallit på plats som självklar mening kan vid närmare betraktande och jämförelse etc. ha fått nya betydelser – det kan få annan mening genom observationer bland det som finns runtomkring, etc. Utan att förstå eller har ett rimligt antagande om vad som händer inom och i förhållande till fältet i medvetandet skulle jag inte kunna begripa förutsättningarna för att förstå upplevelsen av konstbilden.

I början tog jag för givet att allt detta var saker som avhandlats tidigare inom den teoretiska litteraturen. Och sannolikt finner man alla tankar utspridda i litteraturen, i notiser och föredrag här och där vid olika tider, Men jag fann inget.
Eftersom allt här handlade om mening före och bortom språket så var min första prioritet i sökandet inte filosofi utan psykologin. Så jag började ett sökande i psykologisk litteratur och inom modern kunskapsteori efter närmare teoretiska fördjupningar i sinnesintrycken som information och begreppsbildare, efter rön och data om mening i synbilden (utöver biopsykologiska perceptionsteorier typ James Gibson som jag redan sett som ofullständiga i sammanhanget) och efter genuina bildteorier (av teorier om bilder som språkstrukturer typ Nelson Goodman hade jag fått nog). Men jag fann ingenting alls om bilden i sig som kognitiv struktur. Allt handlade antingen om själva processen i medvetandet fram till dess en bild uppfattats, eller om någon form av översättning från bild till språk eller symbolsystem. Bättre stöd fann jag inom filosofin, hos Edmund Husserl i hans ”Ideen” och hos Maurice Merleau Ponty i ”Phenomenologie de la perception”, tillsammans bestod de mig med ett fungerande fenomenologiskt ramverk omkring själva problemet, och framför allt med övertygelsen att gränsen för det vetbara är det som vi förmår iaktta och studera, inte vad som redan finns beskrivet eller följer direkt av sådant. Husserls horisontbegrepp blev alltså en fast utgångspunkt i mitt arbete.
I och med att jag inriktade mig på synbilden så blev det fritt fram att pröva alla slags relationsförhållanden i en synbild som man kunde komma på, och följa upp iakttagelser och antaganden med schematiska exempel, inte minst sådana som byggde på aspekterna och deras förmåga att föra fram hela uppsättningar av komplementär och alternativ mening i förhållande till etablerade begrepp, etc. Jag började få en handfull antaganden att följa upp i riktning mot en i slutändan systematisk teori.

Dessa tankar var ännu ganska ofullständiga och hade inte lett till någon slutlig plan för fortsättningen när jag 1989 deltog i ett symposium på Vitterhetsakademien, anordnat av Göran Hermerén, som handlade om ordlösa uttrycksvägar. Där kunde jag lägga fram en del av dessa tankar och få synpunkter på dem. När jag nu långt efteråt läser mitt paper därifrån finner jag dock det hela ännu ganska vagt.
Nästa korta etapp i arbetet gällde bildfältet som ”arbetsplats för meningsbildningen” och en del av detta redovisades med en artikel i Paletten, som gällde bildens spatiala natur och konsekvenserna av att allt som är företrätt i bilden interagerar i samtidighet. Samma år fick jag kontakt med Peter Gärdenfors som var nyutnämnd professor i kognitionsforskning i Lund och just hade startat med sitt seminarium. I hans krets presenterade jag mina nya teser och fick en intresserad och klargörande diskussion, som gav ytterligare ingripande frågor att fundera kring framöver.
Då trodde jag emellertid ännu att det som jag nu jag nu hade kommit inpå hade varit av ett redan etablerat vidare kunskapskomplex, och var snarast nyfiken på hur mina synpunkter kunde passa in eller redan ha formulerats någon annanstans. Det gällde bara att finna fram till de forskare, tidskrifter eller andra källor som visade dem. Mitt nästa steg blev därför att söka efter möjligheter att resa till olika centra i västvärlden för att på plats luska närmare efter sådana källor och kontakter. Tack vare hållfasthetsspecialisten och kunskapsteoretikern Gustaf Östberg, gammal vän från Kollegiet människa och miljö, så fick jag ett lagom belopp från Forskningsrådsnämnden. Men redan när jag mottog beslutet om anslaget så hade jag fått klart för mig att de kollegor eller forskningsinstitutioner etc. som jag hade velat söka upp med största sannolikhet helt enkelt inte fanns. Desto mer övertygad var jag då om att jag nu skulle behöva ett fortlöpande samspel i arbetet med en kompetent filosof som kunde pröva mina teser och formuleringar, få kritik, invändningar och motförslag. De medel som jag redan fått tilläts jag nu att bruka för detta. Om den hjälpen bad jag Ingar Brinck, en yngre kollega till Peter vid Filosofiska institutionen, och hon ställde beredvilligt upp.
Det visade sig nu också nödvändigt att göra hypotetiska antaganden långt utöver vad som kan sägas på rimligt fast grund av empirisk kunskap om det totala minnets omfång och möjliga funktioner – om dess enorma förmåga att hålla fast de intryck vi mottagit och erfarenhet som vi gjort genom hela livet och den mening vi gett allt detta, om dess myriader av element, om ett dynamiskt och riktat samspel mellan nya sinnesintryck och meningsutveckling i tänkande samt sådana element. Och det är ett oundvikligt antagande att ett erfarenhetsbaserat förnuft verkar långt under medvetandetröskeln. Eller snarare: att det finns sådant förnuft som utan varje inblandning från en diskursiv medvetenhet är verksamt inom våra enorma minnesmängder när det i vardagslag obemärkt men vanligen effektivt och exakt sköter och förnyar orienteringen i vår omgivning.

Jag kom fram till en teori om meningsbildning i betraktandet där fältet har en nyckelposition som företrädare för såväl utseende som mening, som både visuell konstant och dynamiskt spelfält i meningsutvecklingen. Fältet motsvarar det utbredda synintrycket och har åskådlighet – där synbilden är kongruent eller identisk med intrycken utifrån och det är just i fältet som dess mening utvecklas. Det sker i samtidiga mångdimensionella konfrontationer mellan de element man ser i detta och mellan de minneselement som associeras med och prövas mot dessa i samma process. Fältet är lika med kontinuitet i alla riktningar, och ger utrymme för mångdimensionella meningsrelationer. Det har alltså någon sorts rumslighet, vilket ju emellertid är rent mentalt, och alltså inte sammanfaller med rum och rymd i den omgivning som man ser. Men just förhållandet att det rymmer och driver konfrontationer mellan utseenden och mening i många dimensioner medför att det kan förbli mångdimensionellt också som fullbordad mening. Frånvaron av entydighet betyder då alls inte oklar meningsstruktur. Tvärtom ger detta betingelser för en förståelse av det sedda med rik och ingående meningsartikulation. Dels kan man fokusera på enskildheter och då vara varse komplementär och nyanserande mening på ett sätt som är omöjligt i förhållande till en enskild språksats. Dels kan man då överblicka ett helt spatialt sammanhang med alla relevanta lägen och förhållanden – och då även positionera den komplexa enskildhet som man kunnat fokusera och ge mening i vidare relationer som kan modifiera den mening som uppnåtts där. Allt detta är inre mening, den kan inte kommuniceras. Men ofta nog är den mening som vi kommunicerar hämtad från de spatiala meningsprocesserna.
Eftersom omgivningens rum i vårt betraktande paradoxalt nog har samma begränsning som ett platt fält – i och med att varje element inom det hela som man urskiljer upptar en plats som skymmer allt som finns bakom – så är i realiteten det mentala fält för den inre processen som jag talat om än mer obegränsat rumsligt än världen omkring oss eftersom varje aspekt som får spela in i princip lägger till en meningsdimension. Inom detta kan egenskaper hos varje element influera på meningen hos varje annat element och tillsammans med andra element bestämma innebörd för ett tredje element eller för ett helt sammanhang, och som är både omedelbart fastställande av mening och i olika grad successivt kompletterande, fördjupande och korrigerande.
Detta ständigt föränderliga rum av utseenden och uppkommande innebörder där meningsutvecklingen förlöper har jag kallat spatium. En bild är i många situationer det mest tydliga och entydiga som man överhuvudtaget kan förhålla sig till och bygga tankar och handlingar på. Jag gör då ingen jämförelse med matematik. Samtidigt är varje bild alltså fler-/mångdimensionell i sin totala information, eller rättare: varje bild kan avvinnas information i en mängd olika riktningar. Mångtydigheten behöver minst av allt innebära otydlighet eller leda till ofullständig varseblivning. Tvärtom kan man vara mycket medveten om olika mening som en företeelse i fältet har när den relateras till den ena eller den andra ytterligare företeelsen, etc. Det är en ofta en behärskning av hela det sedda sammanhanget i dess rikedom på samtidiga dimensioner som ger en vidare beredskap för olika följande scenarios, och det är en rikare upplevelsesituation som individen kan bruka i många riktningar. språket, Redan därför att språket har en linjär struktur så är allt detta bortom dess omedelbara räckhåll.

Ur en existentiell aspekt – och varje annan aspekt på synbilden som generellt fenomen aktualiserar bestämda kulturförhållanden och avgränsade avsikter – så ingår seendet och betraktandet i en fortgående livsprocess och sker med ständigt skiftande intensitetoch avgränsning etc. Den orienterande uppgiften finnas alltid med, i övrigt kan medvetandet ta del av och reagera på förhållanden i fältet utan att fastställa något bestämt. Det kan finnas alternativ som ger stimulans eller någon viss förståelse utan att ändå väljas ut som viktigare än andra. Man kan kartlägga en situation. I bilden med kung Gustaf V tillsammans med hemvärnsmän och lottor är det lätt att lägga i korsande aspekter vilka bygger upp komplexa meningssituationer där de närvarande förenas i ett avseende, skiljs åt i ett annat.
Det arbete som jag nu talar om var avslutat 1995, då jag gick i författning om att skriva en bok om det hela. Kort därefter fick jag emellertid tillfälle att återkomma till sammanhangen och försöka mig på en uppstramad version, och vid det tillfället lade jag fram följande bild med en lite mer komplex analys.
Carthier-Bressons fotokonst har en inre komplexitet som i hög grad är resultatet av hans medvetna förhållningssätt, men det man ser på bilden motsvarades av en kontinuerlig fysisk verkighet. Graferna nedan vill redovisa ett urval av påtagliga komponenter i en samverkan som stöds av bilduppbyggnaden. Dessa komplexa meningsförhållanden håller bilden levande och eftersom de ständigt kan kombineras i medvetande på olika nya sätt så kan man tala om en öppen meningsdynamik där betraktaren både samspelar med konstnären och har utrymme för sin egen kreativitet.

Den nedre bilden visar tre personer med något olika proportioner, trots det senare r det inte orimligt att missta den kvinnliga figuren för en levande lättklädd dam mellan två män. Ser man den obeskurna bilden så finner man att hon finns på en affisch på andra sidan tunnelbanan i en station i London. (i den ev. tryckta upplagan skall copyrightuppgifter tillkomma)

När avslutat manuskriptet 1994 så bad jag min anslagsgivare FRN om at få anordna ett symposium för att diskutera teserna i min teori om bilden som kognitiv struktur. Redan då hade jag gjort antagandet att den mentala struktur som var förutsättningen för synbilden som kognitiv struktur lika gärna kunde etableras inifrån medvetandet utan några aktualiseringar från yttervärlden – och då förlöpa som intuitiv meningsbildning.
Vid en specialinstitution för att främja kvalificerad som Forskningsrådsnämnden hade f.ö. ett symposium f.ö. varit en ganska normal avslutning på ett projekt av det här slaget. Jag menade att min teori om spatial meningsbildning – ifall den höll stånd mot alla invändningar och prövningar – hade en plats att fylla som ett system av påståenden om sinnesintryckens väg till medveten kunskap i källarplanet till den systematiska kunskapsfilosofin. Och om det blev så att den inte klarade stormarna, ja då skulle den ändå behålla en betydelse – eftersom det veterligen dittills inte funnits några påståenden alls om detta grundläggande sammanhang till vilket den teoretiska debatten kunde knyta an för att gå vidare. Nästa man eller kvinna som tog upp problemet skulle då vara i en helt annan och bättre situation.
Jag inbillade mig dessutom att vissa moment i boken kunde ha någon betydelse för utvecklingen inom datorområdet. Men min ansökan avslogs. Då föreslog jag att man skulle låta göra en vetenskaplig utvärdering av skriften, och det accepterades. Peter Gärdenfors åtog sig detta. Hans yttrade var förhållandevis ingående, och alltigenom positivt.

Sedan lämnade jag in manus till Carlsson Förlag, som antog det till tryckning. Det kom ut 1965 under titeln ”Intuition och åskådlighet”.
Den enda recension som jag veterligen sedan fick skrevs av kulturjournalisten Nils Forsberg i Biblioteksbladet. Trots det begränsade omfånget var den informativ och hade sin tonvikt på verkliga huvudpunkter. Min bok beskrevs som lättläst, vilket både förvånade och gladde mig eftersom jag hört motsatsen om flera av mina böcker; men här fick jag sedan faktiskt höra samma omdöme från flera andra läsare.
Den egentligen enda anmärkning i recensionen gällde att boken saknade litteraturförteckning. Tidigare skulle en sådan ha varit något självklart för mig. Men nu hade det nu helt enkelt inte funnits några skrifter att åberopa. Hans anmärkning stärkte min uppfattning att mitt arbete hade varit en genuin grundforskning om vägen från sinnesintryck till etablerad mening. Min teori ropade verkligen på en kritisk utvärdering.
Som det hade avtalats mellan Carlson förlag och SvD:s kulturredaktion skulle jag i samband med att boken kom ut få skriva en understreckare för att presentera min forskning. Jag valde en titel lite vid sidan om temat, ”Språket kom till dukat bord”. Den formuleringen borde vara mer utmanande, tyckte jag, eftersom jag antog att frågan om språket skulle väcka mer intresse än någon formulering om bilden som kognitiv struktur. Jag var i vart fall övertygad om att språket aldrig skulle ha kunnat utvecklas utan att människan redan hade förfogat över ett stort förråd av artikulerade föreställningar. Det har ju haft förutsättningar i mänsklig kultur – när det gäller synbilden och dess meningsförhållanden så talar allt för att den var genetiskt given. Liknande förhållanden finns ju hos djur.
Min understreckare publicerades 7/4 1996. Ett halvår senare, 29/12, kom en ny understreckare om språkets uppkomst, signerad av genetikern Marianne Rasmusson. I hennes text ”Språket utvecklades genom naturligt urval” framgick det att den var avsedd som en redovisning för ett seminarium om språkets uppkomst som då nyligen hade hållits med Riksmuseet, Vetenskapsakademien, Vetenskapsrådet, Institutet för framtidsstudier och FRN som arrangörer. Det var ju ett imposant uppbåd av det vetenskapliga etablissemanget Själv hade jag inte hört talas om seminariet, än mindre blivit inbjuden.
I Marianne Rasmussons understreckare berördes inte alls språkets kulturella förutsättningar; hennes text handlade enbart om biologiska förhållanden, och resonemangen var enkelt och rättroget darwinistiska. Senare visade det sig att just Marianne Rasmusson. Man kunde ju tycka att hon ändå borde ha nämnt något om kulturens roll för att språket skulle kunna uppstå. Eftersom den fråga som man samlades omkring i det där seminariet n gällde språket, så var det något egendomligt att man inte bland arrangörerna också hade tagit med Vitterhetsakademien, där en stor del av ledamöterna är språkoch kulturforskare.
Det är alltså mer än sannolikt om också inte alldeles självklart att seminariet om språkets uppkomst och denna artikel hade föranletts av min understreckare. Men i vart fall hade flera vänner som läst artikeln tagit för givet att det hade varit just min text som hade föranlett denna, liksom seminariet ifråga.
Om detta då hade varit avsett som Vetenskapens svar på mitt teoretiska utspel, så blev det i så fall den enda reaktion som jag då alls kunde inregistrera, och då desto mer otillfredsställande eftersom det visade sig att Marianne Rasmusson inte hade läst min artikel.

Emellertid fick jag två år senare som ledamot i Vitterhetsakademien – med gott stöd av Inge Jonsson, dåvarande preses – anordna ett tvådagars symposium över temat ”Intuitive Formation of Meaning”, dit jag fick inbjuda flera internationella kunskapsfilosofer och kognitionsforskare som talare. Själv hade jag ett anförande om bilden som kognitiv struktur, och hade hoppats att andra dagen kunna dra samman trådarna och visa på strukturlikheten mellan synbilden ut kognitiv aspekt och intuitionen som den mest beskrivs. Men vid frukosten fick jag helt plötsligt en svår diarré, något som jag inte minns har hänt mig tidigare, och kunde sedan under sammanträdet bara med största möda hålla ihop trådarna. Det senare faktiskt också rent bokstavligt, eftersom en föreläsare hade insjuknat genom en krasch i Alperna, och höll sitt anförande genom en telefon som sammankopplades med sessionsrummets högtalare, med sladden förlängd genom mina armar. Och jag hade nog inte ens lyckats i diskussionen klargöra att synbilden som kognitiv form hade ett vidare intresse och inte bara var en konstteoretisk specialitet.

Inläggen från det symposiet publicerade jag som redaktör i en konferensskrift år 2000. Symposiet hade passat väl in tidsmässigt, åtminstone hade jag vid den tiden aningar om en annalkande uppmjukning. Fram till den tidpunkten hade jag annars vanligen upplevt mig vara både övervakad och isolerad. Bl.a. hade jag inte fått några uppdrag, t.ex. från TV eller radio i samband med konstevenemang där jag normalt skulle anses vara bäst insatt, och när jag vidtalats för någon kurs e.d. så hade det aldrig hänt att det kom så långt som till förverkligande. Dessutom hade jag närmast regelbundet fått känna av ingrepp i de texter jag arbetade med på datorn – något som på den tiden ännu tycktes så svårförklarligt att jag fann för gott att tiga om det för att inte riskera att betraktas som paranoid. Numera är sådant ju något välbekant i olika sammanhang.
Jag fick heller inte några inbjudningar några inga inbjudningar till diskussioner etc. utom några ”automatiska” fall och till ett par arrangemang av personliga vänner), Med ett remarkabelt undantag. Under några av 1990-talets sista år deltog jag i Dialogseminarierna på Dramaten, kvalificerade och stimulerande sammanhang där internationella forskare i framkanten diskuterades och ibland kunde framträda själva. För min del tog det hela slut sedan jag till den anslutande tidskriften levererat en artikel med en stark kritik av tillståndet inom humaniora i Lund. Den publicerades aldrig, och jag fick inte mer några invitationer. Söker man på tidskriftens register så finner man heller inte de texter som jag faktiskt hann bidra med.

Redan tidigt på millenniets första år kände jag mig emellertid ändå återupprättad, och det tycktes mig som om allt som dittills hade skapat och underhållit min känsla av att vara övervakad nästan med en gång bara upphörde och försvann. I mars hade jag glädjen att i en artikel av Dan Karlholm i DN (18/3) om Werner Hofmann ”Hauptwege der Kunsthistorik” se att min då nära fyrtio år gamla ”Levels of Unreality” hade tagits upp i Hofmanns överblick, med ord om ”Sven Sandströms grundläggande forskningar kring polyfokala bildstrukturer”. Och en liknande sällsynt heder fick jag året uppleva året därpå genom Carl Johan Malmbergs understreckare i Svenska Dagbladet (15/7) där han recenserade Carlo Ginsburgs ”Mytos” och dennes värdering av mitt ”geniala pionjärarbete ’Den graderade overkligheten’ ” (bokens svenska version).
Jag kunde visst andas ut. Det tycktes verkligheten som om trycket hade minskat, eller att det inte längre var alla som ställde upp för detta.

I början av 1990-talet hade Töres Theorell, professor i hygien vid Karolinska Institutet, vidtalat mig att bli biträdande handledare år en forskaradept hos honom, Britt Maj Wikström, som ville disputera på hälsoeffekter av bildkonsten. Hon var personligen mycket konstintresserad och hade studerat konsthistoria. Som en grundplåt för projektet överlämnade jag till henne 800 konstbilder i färg, som jag hade kvar från mitt experimentarbete i början av 1970-talet. Hon var synnerligen väl förberedd, och arbetade metodiskt men också med inkännande, omväxlande mellan två så skilda specialiteter som konsttolkning och hälsokontroll. Kärnan i hennes studium som hon sedan utvärderade bestod i att hon regelbundet under ett halvår besökte två grupper av äldre damer i pensionärsboende, den ena med konstbilder som hon hos var och en ägnade ingående samtal, den andra, kontrollgruppen, besökte hon och läste högt ur dagstidningar eller diskuterade dagens frågor, etc. Varje gång registrerade hon allas hälsotillstånd.
Hon blev färdig med boken ”Pleasant guided walks with pictures of works of art”, och på denna disputerade hon 1994. Det resultat hon redovisade var slående: medan kontrollgrupps hälsodata som vanligt med äldre personer långsamt sluttade nedåt så steg kurvan inom den andra gruppen markant, och här skattade man sin dagliga tillvaro mer positivt. Ännu ett halvår efter att experimenten upphört så låg hälsovärdena kvar på samma höga nivå.
Detta blev föremål för mycken professionell uppmärksamhet, och bl.a. försökte en läkare i Boston att upprepa Britt Majs försök – dessvärre utan att uppnå något resultat. Han skrev till mig och klagade (mitt namn figurerade på en av Britt Majs forskningsredovisningar); jag svarade att han stimulansinsatser tydligen hade inskränkt sig till att låta försökspersonerna beskriva tavlorna. Samma resultat som det han nu klagade över skulle han då lika gärna ha kunnat inregistrera om han låtit sina försökspersoner titta ut genom fönstret och beskriva vad de såg.
Sju år senare disputerade en läkare i Umeå, Benson Konlaan, på sin avhandling om hälsoeffekter av livslångt deltagande i kulturella evenemang i förhållande till bl.a. engagemang i sport: ”Attendance at cultural events and physical exercise”. Han hade arbetat med en enorm medicinsk databank som täckte tusentals människors hälsokontakter under decennier och registrerade också många vardagliga förhållanden för varje individ. Utifrån denna hade han räknat fram relationer mellan människornas fritidsengagemang och hälsotillstånd. Hans resultat visade att vanan att gå på utställningar och museer respektive på konserter belönades med ett uppseendeväckande mycket bättre allmänt hälsotillstånd och längre livslängd än för övriga grupper, golfare och andra idrottare inbegripna.
Det resultatet gav et välkommet komplement till vad Britt Majs undersökning pekat på genom att handla om vanlighet och avtryck i vardagslivet och inte om individuella prestationer och yttringar. Tillsammans gav deras arbeten upphov till mycket intresse bland många kategorier som berördes av hälsoförhållandena, samt därmed också en bra grund för vidare aktiviteter med konstinsatser i med hälsoperspektiv. Tidpunkten för disputationen var välvald också i det avseendet att det i landet vid samma tid gick en våg av engagemang i människors hälsoförhållanden på arbetsplatserna och i stimulansinsatser i det sammanhanget.
Flera saker hände emellertid i Umeå i samband med den disputationen vilka i mina ögon vittnade om att repressionen spritt sig också dit. Den ena gällde själva disputationen. Konlaans handledaren professor Lars Olov Bygrens hade förslagit mig som fakultetsopponent och medicinska fakulteten hade först rutinmässigt accepterat detta. Men sedan hade den tagit tillbaka sitt medgivande. Dekanus gick t.o.m. ut i lokaltidningen med en intervju där han utpekade Bygren som charlatan eftersom denne hade velat värva en uppenbart okvalificerad person till opponent. Jag blev givetvis upprörd, men tyckte inte att jag borde protestera offentligt innan både disputation och efterföljande betygssammanträde var passerade. Det senare dröjde, och så hade jag försuttit mina möjligheter att svara i samma tidning. I stället krävde jag då av denne dekanus att han i en ny intervju skulle redovisa skälen till sitt handlande eller ge en ursäkt, vilket denne vägrade. Det hjälpte inte med en lång seg skriftväxling där också hans fakultet drogs in – trots att universitetets rektor också ingrep och fördömde dekanens agerande.
Det andra symtomet på att jag gick in i en ny istid gällde en inbjudan också i Umeå till en nordisk konferens med stöd av bl.a. Statens Kulturråd, vilken kulturnämnden där hade förberett tillsammans med olika nordiska organ för konst som medel till hälsa, i direkt anslutning till det evenemanget med disputationen. Jag blev tidigt inbjuden dit som talare, och hade tackat ja. Men tiden nalkades och jag hade inte hört något vidare om saken. När jag då ringde och frågade så påstod kulturchefen att jag ”ju hade avsagt mig uppdraget”.
Som plåster på såret bjöd hon mig emellertid på resan för att åhöra föredragen. Det innebar att jag också kunde följa disputationen, så jag tackade ja.

Konferensen om konst och hälsa blev alltså av, och jag fick lyssna till en brokig samling föredrag. Lars Olov Bygren hörde till föreläsarna, liksom Benson Konlaan, och Töres Theorell, och även Britt Maj var på plats. Hon hade ju bestått med avhandlingens yttersta inspirationskälla. Vi träffades alla fem i ett hörn av kongresslokalen, och hade vi en ganska lång diskussion. Temat konst och hälsa engagerades vi alla från delvis olika aspekter. Vårt samtal mynnade i beslutet att tillsammans starta en organisation med inriktning på såväl forskning som stöd för utbildning och praktisk verksamhet inom området. Så vi bildade Riksföreningen Konstkultur och hälsa, RKHH. Jag blev ordförande.
Så långt hade de medicinska aspekterna dominerat forskningsinsatserna, men i och med Britt Majs insats så hade ju redan en omistlig humanistisk aspekt också manifesterat sig. Hennes försökspersoner hade i princip varit friska, och deras hälsogensvar var friska människors svar på konstupplevelsen när den underbyggts i meningsfulla samtal. (Inte för att sjuka människor skulle ha sjuka konstupplevelser). På sätt och vis en idealisk publiksituation.

Inom det aktiva konstlivet gäller i väsentlig utsträckning fortfarande den karismatiska uppfattningen att det är enbart genom att människor förhåller sig öppna gentemot konstverken som dessa också blir förstådda, oavsett betraktarens bakgrund och utbildning etc. Konstnärer vill förståeligt nog gärna se saken på det sättet, och deras mening spelar alltid en stor roll för publiken. Dessutom är det trevligt att känna sig benådad när man som trogen konstpublik redan tillhör de insatta. Men även om jag är övertygad om att direkt missriktade föreställningar om och förväntningar på konst är det främsta skälet till att många aldrig har ett gott ord för vår tids konstbilder, så är jag helt övertygad om att det inom dagens kultur behöver pratas mycket mer än idag om konst och konstverk ör att bildkonsten skall komma till sin rätt. Skolan gör ofta minimala insatser när det gällde konstbildning, och dessa är då oftare skadliga än till nytta. Därför fanns det nu desto större skäl att anknyta till 1970-talets stora samhällsinsatser för konstkulturen, och använda alla tillfällen för att föra ut konsten i de vardagliga miljöerna och till bredare folklager. Och skälen för att forskningen skall bidra till en sådan insats blir bara desto större som kulturpolitiken under senare år väsentligen i realiteten har gått i en motsatt riktning. Redan den nödvändiga ambitionen att då locka fram nya grupper av engagerade som kunde verka i motsatt riktning gjorde det meningsfullt med nya och verksamma stimulansaktiviteter. Det fanns då all anledning att studera förutsättningarna för en verksam ”konstreception” hos en otäckt publik och inom bredare folklager, också med sikte på individerna. I min del av vårt nya forskningsprogram ville jag nu, studera gängse förmedlingssätt och inrikta mig på sammanhang som gav möjligheter att analysera situationer där människor möter konstverk i sin vardagsmiljö och utifrån detta pröva traditionella sätt och utveckla nya vägar och anvisningar för ett verksamt bruk av konstskatter i vardagen.

Väl etablerad kom vår riksförening snabbt igång. På en lokal hos Röda korset i Stockholm hade vi våra sammanträden, och vi hade snart en ganska stor medlemsskara, huvudsakligen från vårdsammanhang. Utbudet bestod av föredrag och andra utbildningsinslag, en verksamhet som ännu fortsätter.
Men kontakten med Umeå fick fortsatt betydelse. Inom SKTF, Kommunaltjänstemannaförbundet, hade man 2003 just startat ett projekt ”kultur för ett friskare liv” när man bad Lars Olov att bidra till delprogrammet för Umeå. Inom detta kom då Britt Maj och jag att stå för ett projekt med deponering av bildkonst på arbetsplatser i kombination med stimulansinsatser. Vi valde ut ett par dussin arbetsplatser – varav ett flertal på Universitetssjukhuset – och fick tillgång till förstklassiga konstsamlingar. De som arbetade i respektive lokal fick själva välja mellan flera verk, och deras val placerade vi omsorgsfullt in i miljön; sedan följde vi upp, och med upprepade besök och samtal. Att vi skulle kunna mäta någon specifik hälsoeffekt inom en verksamhetsmiljö där det ständigt händer saker och den mänskliga interaktionen tidvis är mycket livlig, det föresvävade mig aldrig. Detta var ju inte heller mitt bord. Men intervjuerna gav desto mer.

Ungefär samtidigt som vi inledde försöken i Umeå så hade vi också blivit ombedda att ge hjälp åt Konstkretsen i Norrbotten, en sammanslutning av bildkonstnärer som med ett EU-anslag ville starta försöksverksamhet med att hyra ut konstverk till företag och institutioner. Emellertid lyckades deras sekreterare trots heroiska ansträngningar varken få fram företag som ville satsa pengar på ett sådant experiment eller få konstnärerna i Konstkretsen att ställa upp med sina verk. Så anslaget fick brukas på andra premisser, i rimlig överensstämmelse med ansökans anda. Vi gjorde alltså samma sak där som i Umeå, och valde Kiruna för insatsen. Där fanns en utmärkt kommunal konstsamling till vårt förfogande.
Båda dessa experimentella insatser gav många bekräftelser etablerade rutiner i sammanhanget men också förvånande många argument mot en del sådana, vi fick konkreta uppslag till moment i den praktiska hanteringen som saknats tidigare, och fick anledning att begrunda behovet av alternativ till och variationer i stimulansinsatserna.
Jag fick uppdraget att redovisa resultaten, och beträffande Kirunainsatserna svällde redovisningen ut till en mindre skrift, där jag också kunde bygga på erfarenheter från Umeå. Denna fokuserade främst på erfarenheterna av själva hanteringen, som jag beskrev utifrån en metodisk aspekt. Såtillvida kunde väl denna stencilskrift brukas som något av en provisorisk handledning i det mångfacetterade arbetet med att föra in god konst i människors vardagsmiljö och bidra till verksamma möten med den.
Under dessa år var stressen på arbetsplatserna föremål för mycken uppmärksamhet i samhället, och diskussionen gällde ofta insatser för att skapa en mer positiv upplevelse av arbetsplatsen, en bättre och mer stimulerande miljö. Vår riksförening uppmärksammades en hel del, och inbjöds då ofta till arrangemang med föredrag, paneler o.d. En gång blev jag inbjuden till ett panelsamtal på Kulturhuset i Stockholm. Men för det mesta hjälpte det inte att jag var ordförande – det fick bli någon av de andra som representerade oss. F.ö. var det medicinarna bland oss som man intresserade sig för, och som hade PR-värde.
Men för min del blev det i alla fall också en halvtimmes föredragning för Riksdagens kulturutskott om bl.a. konstlivets eftersatta behov av undervisningstid inom skolutbildningen och stöd i frivilliga verksamheter. Då medförde jag bl.a. ett PM om dessa saker, och detta gick åt, så Lena Adelsohn Liljeroth som bad om ett exemplar fick ett avdrag på posten.
Genom Bo Nilsson på Liljevalchs konsthall kom jag då i kontakt med en hög tjänsteman på Stockholms stads kulturförvaltning(finner nu inte hans namn), som bad mig skissa på en handlingsplan för ett sätt att aktivera stadens konstsamlingar i vardagen och i förhållande till de anställda. Det var en fin utmaning, Stockholms konstsamlingar är utomordentligt rika och innehåller många verk av absolut betydelse. Så jag satte igång och tänkte ut en rad olika presentationsformer och sammanhang där personalen inom stadshuset och alla annex kunde möte betydande konst och ständigt nya verk ibland i ensamhet, ibland under olika stimulerande arrangemang. Jag skickade min utredning till denne samt en kopia till Lars Nittve på Moderna museet. Jag fick aldrig något svar – och trodde resignerat att detta var bara ännu ett sådant fall där illasinnade makter hade slagit till och hindrat. Först nyligen insåg jag vad som hänt. Det var valår. En socialdemokratisk regering och riksdag hade då just följts av den borgerliga, och samma skifte hade skett i Stockholms stadshus. Oavsett inställningen till kultur i allmänhet var ingen sinnad att överta motståndarens planering.

När jag nu var djupt involverad i arbeten som ytterst syftade till att bidra till att det skulle utvecklas ett bredare men kvalificerat konstliv, så nåddes jag snart av yttringar från stabilt kulturkonservativt håll med innebörden att man där uppfattade mitt nya engagemang som uttryck för att jag framhärdade i mina olämpliga avvikelser. Jag började ana övertonar av klasstänkande. I vart fall var tövädret uppenbarligen över.

När jag publicerat ”Intuition och åskådlighet” ansåg jag mig ha nått ett hållbart resultat beträffande synbildens kognitiva struktur och trodde mig inte om att kunna lägga till något riktigt väsentligt. Genom hela den serie av frågor om konstupplevelsens villkor som undan för undan kommit upp i min tidigare forskning hade den biten saknats för mig. Nu hade jag varit beredd på att försvara mina teser, och kanske ta hänsyn till kritik (som aldrig kom) genom att modifiera det ena eller andra, etc. – men någon avsikt att gå vidare hade jag då inte.

Redan från och med när jag gick i pension hade jag fått erfara hur det är att vara ställd ute i kylan utanför den akademiska gemenskapen. Inte bara var Universitetsbibliotekets sätt att trolla bort min mest förargelseväckande bok – och tidvis flera av de övriga – ur sina kataloger var en stark signal, frånvaron av svar på aldrig så officiella brev var en annan. När jag arbetade på min forskning – jag skrev på dator – så råkade jag ideligen ut för att mina manuskript förvanskades. Då var detta alldeles oförklarligt eftersom jag snart övergått till att skriva på en dator utan nätanslutning, numera vet man ju att sådant inte är något hinder för ingrepp. Genom åren har jag sedan aldrig fått ha mina manuskript i fred, men snart nog tog jag vanan att alltid ha kopior med mig var jag gick och låg, så jag klarade av att hålla en rak linje i skrifterna. Men det var mödosamt, och min ljusa syn på mänskligheten skuggades. Det hände mycket mer, men jag har ingen dokumentation och framför allt ser jag hellre framåt än bakåt.
Mitt närmaste projekt var blev I vart fall begränsade jag mina kontakter med Lund, och gick in för att arbeta hemma i min ensamhet. Ingen stor skillnad, f.ö. Det närmsta projektet blev att försöka förvandla ”Anchorage of Imagination” till en svensk förlagsbok, som ”Fantasins landfästen”. Om jag kom ut med en ny bok som kanske blev väl mottagen så skulle väl detta bryta isen, tänkte jag. Tryggve Carlsson på Carlsson Bokförlag ställde upp för utgivningen. Texten hade jag skrivit direkt på engelska, så att översätta den till mitt eget språk borde inte bli svårt, trodde jag. Det visade sig emellertid att jag absolut inte kunde avhålla mig från att arbeta vidare på innehållet; mitt långvariga engagemang på senare tid i analytiskt och systematiskt tänkande hade slagit sig på hjärnan, och jag invecklade mig i allt fler garderingar och utvikningar, tills texten helt enkelt inte längre var tillgänglig för en vanlig läsare – ganska säkert utan att därför ha blivit mer intressant för fackfolk. Så efter två år gav jag upp projektet.

Men så länge en forskning blivit slutförd men inte har genomgått en ingående kvalificerad kritisk fackbedömning så finns den kvar i limbus där allt kan var sant och giltigt eller också osant och ogiltigt.
Efter hand blev det alltmera klart för mig att ”Intuition och åskådlighet” – och f.ö. hela min forskning i det avseendet – inte alls hade prövats och blivit på allvar tagen som passbit i en systematisk kunskapsteori, utan nästan genomgående blivit sedd i ett avgränsat humanistiskt perspektiv som lämnade uppgiften att bedöma den åt hugade konstforskare. Och Förmånen att bli grundligt genomlysta vederfors i vårt land överhuvudtaget mycket få fackarbeten om året, och desto mindre skäl för förhoppningar i den vägen för min del. Ingen av dem som faktiskt visade sig intresserade fann tillfälle att skriva ned en kritik. Hos mig växte det då fram en önskan att förtydliga, visa fram påtagliga anknytningar till allmän erfarenhet och metodisk kunskapsteori, skärpa exemplifieringen – och försöka att bättre klargöra relationen mellan detta kunskapsområde och de språkrelaterade vetenskapernas.
Själv hade jag nog dessutom satt upp hinder för en logisk-diskursiv förståelse av mitt arbete genom att utan att kunna anvisa bättre broar mellan problemområdena avvisa alla försök att invadera bilden med beskrivande ord, medan jag ensidigt framhöll att villkoren för meningsbildningen i förhållande till bilder är konträrt motsatta den språkliga meningens förutsättningar.

Ändå måste det ju finnas en regelbundet återkommande fas i medvetandets arbete när mening som utvecklats inför en bild på något sätt förs vidare och fångas upp i en diskursiv medvetenhet. En hel del av de många språkforskare som t.ex. sökt en modell för diskursens födelse före full medvetenhet har intresserat sig för den fasen, fast veterligen hade ingen fast teori i den vägen ännu blivit allmänt accepterad.
Jag tänkte nu att det skulle bli lättare att kommunicera kring dessa saker om jag lyckades finna en riktig åskådlig grafisk form som klargjorde hur elementen i en synbild (och en intuitiv förståelseprocess av samma struktur) kan interagera i samtidighet och då hålla fast insikter om både enkla och komplexa innebörder – av vilka de senare alltid blir inkongruenta med direkt språk men tillgängliga för urval och sammansatta diskurser. Samtidigt var det ofrånkomligt att den spatiala meningsstrukturen är inkompatibel med den diskursiva, att det alltså inte finna plats för någon direkt konvertering dem emellan.
Så jag började på nytt att arbeta med dessa problem, med utgångspunkter i mina tidigare texter, med att bredda exemplifieringen, analysera fler dimensioner i ett och samma synintryck, söka finna nya belysande anknytningar till kända företeelser. Efter hand växte en något annorlunda men ändå i väsentligheter likartad text till sig. På vägen upptäckte jag att väldigt mycket av de strukturer som betingar grammatiken d.v.s. språkets system själva inte alls måste ha diskursen som förutsättning.
Tvärtom är det utmärkt lätt och meningsfullt att, när man vill ge tydlighet åt innebörden i begrepp som kategori, hierarki, subjekt, predikat och objekt etc., göra olika slags systematiska uppställningar framför ögonen, t.ex. med tennsoldater på golvet. Men i det aktuella sammanhanget hjälper ju inte detta – eftersom dessa, just när de framträder som tydligast för ögonen, bedöms i helt andra strukturella inre samband som ger dem var sina givna funktioner i språkdiskursen.

Arbetet gick segt, och naggade på mitt självförtroende; jag kände ett akut behov av tankeutbyten med kollegor som hade åtminstone delvis likartade problem. På ett sammanträde i Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund – ägnat åt att pressa fram ett yttrande om tvärvetenskapens framsteg inom fakulteten – satt jag vid sidan av en nyligen tillsatt språkprofessor som berättade om en diskussionsgrupp där han deltog, och som tycktes passa mig väldigt bra. När jag skissade vad som jag själv höll på mig blev han entusiastisk och lovade mig en inbjudan till nästa sammankomst. Den kom aldrig.
Jag kände igen mönstret, och utgick ifrån att spärren från det osynliga etablissemanget slagit till. Jag hade vid samma sammanträde mött den då nyblivne rektorn Göran Bexell, och lyssnat till ett anförande av honom, en sorts avsiktsdeklaration. Hans ord hade låtit helt sympatiska i en fri forskares öron. Omkring årsskiftet 2005-2006 beslöt jag att ta honom just på orden, och skrev ett privatbrev till honom där jag antydde att jag hade svårt att komma åt att delta i en kollegial diskussion, och trodde att ett tecken från ovan skulle lösa knuten. Jag bad därför honom att ge mig ett aldrig så litet eller udda uppdrag, som visade att universitetet erkände mig som en helt normal akademisk medborgare.
Bexells svar var märkligt. Jag har inte datum nu, en del brev har försvunnit, men den finns på annat håll. Han tycktes tro att jag var gramse på några forskare som avvisade mig och nu ville att rektor skulle bestraffa dem. Och detta kunde han dessvärre inte, även om ha förstod min besvikelse. I ett nytt brev försökte jag klargöra att jag minst av allt ville straffa någon, och upprepade att även de mest obetydliga tecken från rektor som visade att jag betraktades som en vanlig och ostraffad akademisk medborgare skulle bli till hjälp för mig att få kontakter. Jag antydde där också att Bolognadeklarationen om universitetens oavhängighet som en föregående rektor skrivit under avvisade ideologiska m.fl. ovidkommande inblandningar i universiteten. Den gången kom svaret från akademisekreteraren som förklarade att universitetsstyrelsen aldrig hade ratificerat den deklarationen och att rektor var helt obunden av denna. Statuter skrivs om och motstridiga bestämmelser läggs på hög över varandra, men i min föreställningsvärld var det en huvuduppgift för Rektor att alltid söka undanröja onödigt hinder för forskningen.
Då gav jag upp – efter att först funderat på en ny JO-anmälan. Förra gången hade det ju gått vägen, i princip. Men nu? För mig hade den offentliga världen förlorat sina klara konturer.

Omsider blev jag i alla fall färdig med den nya texten, så långt jag kunde komma. Om inte annat så skrev jag den nu på engelska, så att den i bästa fall kunde nå vidare ut i världen. Det hade inte blivit till några genombrott av muren mellan bild och språk. Men den borde åtminstone vara mer klargörande beträffande själva den spatiala dynamiken i meningsbildningen inför synintrycket genom några bilder med analytiska grafer som jag kunnat lägga till (två av dem har redan återgetts här). Faktiskt tror jag att en läsare som utifrån dessa begrundar just interaktionen mellan möjliga aspekter kan få en klar uppfattning om mångfalden av möjlig samtidig mening för ett och samma objekt etc. i en och samma anblick. En komplex mening i ett spatialt nu.
Den nya skriften fick titeln ”Explaining the Obvious” och – med stöd av en mycket erkännsam rekommendation från Göran Hermerén – gavs den ut 2007 av Humanistiska Vetenskapssamfundet i samma serie ”Scripta minora”, där jag f.ö. redan hade publicerat ”Anchorage of Imagination”. Men den lades också på nätet via Universitetsbibliotekets service, och jag hoppades att den där via en svärm av sökord skulle komma att fångas upp av forskare med intressen i rätt riktning vilka likt mig själv ägnade tid åt att fiska efter aktuella och relevanta texter varhelst man kunde komma på.

Året dessförinnan hade Silvia känt av en säregen men lätt åtstramning i ena benet, och sedan märkte hon efter hand allt fler diffusa symtom som begränsade hennes rörlighet. Hennes tillstånd försämrades långsamt, och det dröjde något år innan diagnosen kunde ställas: hon hade fått ALS. Jag hade redan dessförinnan, sedan boken blivit färdig, lovat att upphöra med mina dagliga arbetspass vid datorn, och nu blev det i vart fall självkart att slå allt sådant ur hågen, och med hjälp av många engagerade vänner kom vi att leva ett omväxlande och stimulansrikt privatliv allt medan hennes kroppsrörlighet begränsades alltmer. Delvis kompenserades den begränsningen genom resor. Ännu i oktober 2008, tre månader före hennes bortgång, besökte vi tillsammans Barcelona för första gången.
I september 2008 hade jag fått en hjärnblödning, som inge gett några förlamningar men som satte ned mina krafter och min andliga rörelsefrihet. Det skulle dröja fem år innan verkningarna av denna insult helt hade förklingat. Under de åren arbetade jag ändå flera timmar om dagen vid datorn, och påbörjade en hel rad kunskapsteoretiska texter som undan för undan hamnade i papperskorgen. Det var en ovanligt stor papperskorg i näver från Härjedalen.
Bland Silvias och mina vänner hade sedan länge funnits paret Gerard och Michelle Schulz.

Gerhard hade varit en av Skanskas chefer för stora byggen, bl.a. i Wien, och Michelle som redan hade haft en mångfacetterad utbildning bakom sig hade nu också relativt nyligen avlagt examen som psykolog. Sedan några år hade hon en omfattande verksamhet som delvis var förlagt till Stockholm, delvis till Helsingborg och Skåne. Ett halvår efter Silvia gick Gerard bort. Michelle och jag fortsatte umgänget, och såg oss ganska snart som särbor – bosatta sjutton kilometer ifrån varandra.
Från resan 1951 längs pilgrimsvägen genom Frankrike hade jag med mig minnet av en plats i sydvästra Frankrike som jag särskilt längtat efter att återse: den romanska katedralen i Conques. Det nämnde jag för Michelle, och hon föreslog genast att vi skulle resa dit tillsammans. Hon kom från Bretagne men hade bl.a. släkt i de aktuella trakterna. Så vi flög, åkte tåg och hyrde bil och efter hand så nalkades vi Conques. På vägen passerade vi en skylt med namnet ”Pech-Merle” – en ganska känd grotta med bilder från senpaleolitisk tid. Vi gick in – och jag blev totalt överrumplad. Efter att jag aldrig hade sett något annat i den vägen än bildgrotten i Lascaux så hade detta alla möjligheter att bli en västgötaklimax. Det första man såg i Pech-Merle var en mängd linjeteckningar av främst hästar; en del omsorgsfulla och realistiskt korrekt, andra påtagligt trevande och en och annan närmast oartikulerade.

Det var som att komma in i en teckningssal; det första jag såg ut som påbörjade försök att rita mammutar, eller också som rent klotter. Givetvis betraktade jag redan dessa teckningar med intresse, men några idéer om särskilda avsikter eller betydelse fick jag inte. Men intill dessa fanns konturbilder i stort format som avbildade hästar med en tydlig ambition om likhet. Varje bild var gjorde för sig – ingenting talade för att de haft någon gemensam uppgift. Detta var tydliga spår av olika individer med högst olika grad av skicklighet som gått dit in i grottan med sina träkol och fettlampor och gjort sitt bästa eller bara satt sina spår, människor som sedan gått ut och gjort helt andra saker. När man kom längre in i grottan mötte man en bild med två hästar som är ytterst märklig i sin egen rätt – men som uppenbarligen inte haft något gemensamt med de bilder jag först har mött där. Ty av allt detta som man ser samtidigt inne i grottan kan en del ha kommit till med århundraden och årtusenden emellan.
Det stod genast klart för mig att redan det jag först sett och begrundat var en sak för konsthistoriker. Alla diskussioner som man genom åren man deltagit i beträffande om dessa urgamla bilder kunde uppfattas som konst i modern mening eller inte, de verkade nu missriktade. Några av dem som utfört dem föreföll att ha betett sig som mer eller mindre ambitiösa amatörer, andra som konstnärer sökande efter bästa linjen, bästa likheten, kanske på väg mot mer fullständiga prestationer i en kommande bild.
Allt detta var stundens intryck. Men den upplevelsen blev upptakten till mitt nästa studium, som sedan mer och mer har dominerat min tillvaro under de senaste sex åren, och som nu har börjat avkasta färdiga delstudier, vilka kan publiceras om gud eller makterna vill.

Då och då möter jag någon bekant från gamla tider på stan, och får höra det överraskade utropet: ”jaså, du lever”. Jag har ju länge bott ganska långt från Lund och syns sällan där. Det är väl femton år sedan som jag sist hade ett uppdrag inom universitetsvärlden – då i Linköping, vars unga universitet ibland verkar ofullständigt socialt integrerat i denna. Och det är nog tio år sedan jag var sakkunnig vid tillsättningen av en professur i bordsdukning på Grythyttan.
Men en ny påminnelse om min totala brist på odödlighet fick jag 1910 när man på Waldemarsudde skulle visa en stor utställning av Ivar Arosenius’ konst. Eftersom jag ju skrivit min första förlagsbok om Arosenius – och fått den lovordad av Gunnar Ekelöf – så var jag spänd på om denna hade satt något avtryck i utställningen. När jag kom dit fanns det i receptionen en ganska stor ny bok om Arosenius av Björn Fredlund, f.d. chef för Göteborgs konstmuseum där den största samlingen av dennes verk finns. . Jag kikade i den; min bok var citerad ideligen. Skönt! Så gick jag upp i utställningen och fann väggarna fulla av tavlor omväxlande med mindre lappar med citat från olika författare om Arosenius. Omsider fann jag också några ord från min bok. Än en gång, skönt! Men när jag skulle visa utställningen för Michelle en tid senare, ja då var den lappen borta. Ordningen återställd.

Vid mitt främsta andningshål, Vitterhetsakademien, har andan under senare år varit friare, min känsla av formell isolering allt mindre komplett, ja sista åren helt frånvarande! Det är en märklig njutning, och jag känner ingen oro.
I slutet av 2009 hade det hänt något märkligt, i två avsnitt, vilket jag inte kunde förstå annat än som ett symboliskt spel, som uppenbarligen rörde min person. Först hade Sture Linnér, en gång docent i grekiska och senare Dag Hammarskjölds assistent, hade hållit ett föredrag i anslutning till Vitterhetsakademins plenum. I frågestunden efteråt visade han utsökt tillmötesgående mot alla som kom med frågor och kommentarer sig – tills turen kom till mig att framföra en kommentar. Då vände han mig ryggen innan han svarade, och svaret blev kort, torrt och intetsägande. Det var som ett retoriskt konstgrepp hämtat från antikens system. Han återkom ännu en gång som gäst till ett sammanträde i akademien, och utan att vänta på svar fick jag då tillfälle att helt lätt markera min uppfattning att han betett sig fånigt. Inte långt senare, när vi haft plenum och samlades till middag efteråt, så fann jag två personer vid ”mitt bord” – d.v.s. det där jag suttit med Harry Järv som ständigt ankare och dit jag alltid återkom tillsammans med Göran Malmqvist när han inte var på resa, också efter Harrys bortgång. Den ene var Linnér. Den andre föreföll mig bekant, fast osannolik vid mitt bord – men faktiskt var det Jan Eliasson. De två satt kvar en god stund utan att säga något, också när de övriga platserna blev upptagna av ledamöter och dessa börjat komma igång med samtalen. Själv satt jag som förstenad.
Men sedan när jag kommit tillbaka till denna slutna krets vid Villagatan i Stockholm vanligen känt det som om en närmast total islossning hade skett. Hur blir det härnäst?